Nobels testamente – Beatrice Cenci

Tavlan bredvid är en målning av Guido Reni, eller möjligen hans dotter Elisabetta Sirani. Den förställer Beatrice Cenci, en ung italienska som levde i Rom i slutet av 1500-talet.
Beatrice Cenci halshöggs på Ponte Sant Angelo-bron i Rom den 11 september 1599, på order av påven Clement den åttonde. Han hade dömt henne till döden, för Beatrice Cenci hade mördat sin far.
Francesco Cenci, Beatrice pappa, var en mycket rik och mäktig adelsman. Under den långa rättegången mot Beatrice kom det fram att han också var oerhört sadistisk. Han hade våldtagit Beatrice ända sedan hon var barn.
Beatrice Cenci är en av huvudpersonerna i min nya bok, Nobels testamente.
Hon är också den person som Alfred Nobel tänkte allra mest på under sitt sista levnadsår.
Det sista Alfred gjorde innan han dog var ett skriva ett incestdrama för scenen med Beatrice i centrum, en tragedi i fyra akter som heter Nemesis, efter vedergällningens gudinna.
Alfred Nobel är en annan huvudperson i boken. Honom känner ju alla till, som grundare till Nobelprisen i medicin, fysik, kemi, fred och litteratur.
Men få känner till något om Alfred Nobel som person. Få vet att han var en oerhört ensam, olycklig och rastlös människa.
Hans stora dröm när han växte upp var att bli författare. Om det var något han visste, så var det detta: att han var född till poet.
Alfred föddes i Stockholm men växte upp i S:t Petersburg, och det var där han skrev sina första verk:
Ni säger att jag är en gåta, en 425 rader lång dikt om kärleken och Paris.
Han skrev andra dikter, Tankar om natten, han färdigställde romanen Systrarna.
Alfreds far Immanuel var fabrikör och gjorde dåliga affärer, och den som inte kunde betala sina skulder i tsarens Ryssland kastades i fängelse.
Alfred ställdes till svars: Ville han se far på fästning? Eller skulle han ta sitt ansvar och bidra till familjens försörjning?
Så han blev uppfinnare i stället, men av alla kärlekar som förblir obesvarade i Alfreds liv är litteraturen en av de allra största. Det är därför vi har ett nobelpris i litteratur.
Fast så, under sitt allra sista levnadsår, så bestämde sig Alfred för att äntligen vara sann. Han gjorde upp med livet och kyrkan och döden och hyckleriet, och han gjorde det i form av en teaterpjäs, dramat Nemesis som alltså handlar om Beatrice Cenci.
100 böcker beställde han från ett tryckeri i Paris. Korrekturet är stämplat den 10 december 1896, på Alfred Nobels dödsdag.
Han fick alltså aldrig se sin bok i tryck.
Men det fick hans efterlevande. Dom läste, och dom blev inte glada.
Ett blodigt incestdrama?
Ett våldsamt angrepp på kyrkan?
Det här var inte vad de efterlevande ville att Alfred Nobel skulle bli ihågkommen för.
Så man brände böckerna.
Man förstörde hela upplagan, utom tre exemplar. Dem såg sedan Nobelstiftelsen till att hålla gömda i 100 år.
Men idag finns den tryckt och spridd, och i vintras hade pjäsen urpremiär, 109 år för sent. Teaterkritikerna var lyriska och enades om att Alfred Nobel hade skrivit en fantastiskt pjäs.
Själva verket Nemesis spelar en tredje huvudroll i min berättelse.De andra personerna i Nobels testamente känner läsarna igen: reportern Annika Bengtzon, hennes man Thomas och barnen Kalle och Ellen, kompisen Anne Snapphane, kriminalkommissarie Q, chefredaktör Anders Schyman, Berit Hamrin, Jansson och Spiken och de andra originalen på tidningen Kvällspressen.
Den här gången rör sig Annika i forskarvärlden, i korridorerna och laboratorierna på Karolinska Institutet. Här är det trångt, både fysiskt och hierarkiskt. Alla vill upp, möjligheterna är enorma – liksom den ekonomiska belöningen för den som lyckas.
Alla mina böcker handlar om makt, och i den här romanen utforskar jag revirens betydelse – i familjen, bostadsområdet, på jobbet, i politiken och inom läkemedelsindustrin.
Det blir både dråpligt, sorgligt och ganska våldsamt.