Intervju Kolumnisten
– Jag hade ingen annan bok att ge ut, så trots att man känner sig lite tveksam inför att ingå i horden av folk som ger ut gamla kolumner tittade vi på det här och upptäckte att fördelen med att inte ha gjort detta tidigare är att jag hade material ända från 1991. Och när vi delade in detta material i olika avsnitt, utkristalliserades en utveckling som inte ens jag själv som skribent varit medveten om.
– Exempelvis hur jag i början av nittiotalet bekämpade Ian och Bert och Ny Demokrati, för att några år senare angripa socialdemokratin med samma argumentation. Eller ta feminismen. Under tidigt nittiotal var jag en snäll feminist som bedrev välvilligt arbete för jämställdheten för att de senaste åren slå vilt mot alla tokfeminister
Du hade ett minst sagt digert material att välja ur. Hur gick urvalsprocessen till?
– Det var inget lätt jobb, det tog mycket längre tid än jag och Ann-Marie [Skarp, förlagschef och bokens redaktör] trodde. Först delade vi hela materialet i bra och dåligt, varefter vi hade ungefär 250 krönikor kvar. I dem upptäckte vi så småningom ett mönster, och kunde dela in dem i tio enskilda avsnitt. Och i det arbetet var kontinuiteten viktigare än att rensa bort eventuella grodor.
Så man kan hitta en och annan groda?
– Ja, tyvärr uppstår ibland lägen då man inte har något att säga men måste säga något ändå. Jag försöker undvika det så långt det bara går, genom att förbereda mig och aldrig sätta mig vid maskinen utan att veta vad det är jag ska lämna. Men vid enstaka tillfällen är man tvungen att skriva utan att förbereda sig ordentligt, och det blir inga minnesvärda texter man presterar då. I boken hittar man t ex en inte särdeles klok text om Gudrun Schyman, där tiden utvisat att jag hade helt fel.
Annars brukar väl tiden oftast ge dig rätt – trots att du många gånger går rakt emot de mediala strömmar som gäller för dagen. Vad av allt du skrivit har väckt störst upprördhet?
– Det måste vara den krönika jag skrev 17 september 2001. Idag skulle det jag skrev då kunna stå på de flesta ledarsidor, men då blev det närmast folkstorm. Jag tror jag fick 1500 mail samma dag som krönikan publicerades.
Din ålder, ditt kön och din vikt tycks tillhöra de vanligare argumenten mot det du skriver
– Ja, och inte bara hos arga mailskribenter utan även på DN:s ledarsida. Och PM Nilsson på Expressen kallade mig ”pensionär” för att jag inte förstod mig på den så kallade nya ekonomin. Det var tre dagar innan IT-bubblan sprack 2000.
På Aftonbladet har ni kommit fram till den ordningen att du skriver vad du vill och så kan man argumentera emot dig på ledarplats – eller utnämna dig till bimbo på nöjessidorna. Är det en ordning du rekommenderar andra tidningar?
– Ja, absolut. Det får läsarna att haja till, det gör tidningen levande.
Så vad utmärker en bra krönika?
– Att den väldigt snabbt presenterar ett problem eller en infallsvinkel, som helst ingen annan haft den senaste tiden. Den kan också vända på en just pågående debatt och se saken från ett annat håll. Det är i detta som varje kolumnists stora ansträngning måste ligga.
Finns det något ämne du allra helst återkommer till?
– Ja, och då gäller det att inte göra det för ofta. Det viktigaste ämnet i dag är kriget mot terrorismen och alla dess aspekter. Jag skulle kunna skriva om det i varenda krönika, men det går inte för då skulle det bli ointressant. Man måste ransonera sina åsikter.
Och omvänt – finns det något ämne du avstår från att skriva om, av andra skäl än att du finner det ointressant?
– Ja, det gör det säkert. Sexskandaler skriver jag aldrig om, inte heller dokusåpor. Det förra eftersom jag anser att sex är olämpligt att skriva om och det senare eftersom det redan är för många som skriver om dokusåpor. Om jag också gjorde det, skulle det bara bli ett ytterligare bidrag till lanseringen.
Har du någon kolumnist-kollega som du gärna läser?
– O ja. Jag läser egentligen alla, som ren tjänsteläsning. Men det är särskilt intressant att läsa dem som står för en helt annan ståndpunkt än jag själv. Marie Söderqvist och Susanna Popova, till exempel.
Många krönikörer skaffar en blogg idag. Är det något du också överväger?
– Nej. Jag vet knappt vad det är för något, men om det är vad jag tror så måste det ta en väldig tid. Man ska ju skriva på riktigt också, när hinner man det?
Avslutningsvis – vad gör du i höst och när kan vi vänta oss nästa bok av dig?
– Året ut håller jag på med min teveserie om häxor, som kommer att sändas i TV4 någon gång nästa år. Det blir en reportageserie om fem entimmesavsnitt som ska heta Häxornas tid.
– Efter det, i januari, ska jag börja skriva min nästa roman. Det blir ett stort projekt, men jag kan inte avslöja mer än att ämnet är terror.