Intervju Hur man närmar sig ett träd
Som Heinz tomatketchup på flaska, ungefär.
Berätta, hur kom boken till?
Den första oktober 2003 for jag till London för att skriva musik en hel månad. Jag åkte iväg för att få möjlighet att stanna i en tanke, en känsla, under en längre tid utan att behöva störas av vardagsgrejor. Men redan första dagen blev jag skräckslagen. Hur gör man när man skriver en låt? Jag vet inte… hjälp!
Eftersom jag kände igen känslan bestämde jag mig för att skriva ner allt som hände med mig under skrivperioden, för att kunna plocka fram nästa gång jag skulle skriva något. Och efter ett år av skrivande kände jag att det jag skrivit kanske även var intressant för andra människor som har ett kreativt jobb – eller som helt enkelt bara ska ta sig från a till b. Så då, efter ett år, bestämdes det att det jag skrivit skulle bli en bok.
Att skriva den här boken hjälpte mig att tränga djupare in i själva musikskrivandet. Man kan säga att boken blev min samtalspartner och musiken hennes svar.
Vilken etikett skulle du själv sätta på Hur man närmar sig ett träd?
Jag brukar kalla den för en färdbok. Man får följa med på en tre år lång tur med Eva D, från det första tankefröet ända fram till att jag står på scen och sjunger mina sånger.
Är detta det första du skriver för vuxna i litterär form?
Ja, nästan. Jag har även skrivit en kort novell i en antologi som heter MÄN.
Nu har du skrivit fyra böcker och är helt klart Författare. Känner du dig som en sådan?
Under de senaste tio, femton åren har jag känt att jag helst vill kalla mig skrivare. Jag skulle visst kunna tänka mig en framtid som enbart skrivare, men då även skrivare av musik. Utan skrivandet är jag inte hel, men jag kan överleva utan att stå på scen.
Man blir ofta sugen på mat när man läser. Har du någonsin funderat på en kokbok?
Jag har en fil i datorn där jag försöker skriva ner mina bästa recept, de som familjen säger att jag aldrig får glömma. För mig är matlagning ett underbart uppfinnande som påminner lite om musikskrivande. Att göra något nytt som man aldrig förut smakat, lägga upp det på tallrikar och säga varsågod och sedan är det borta – vilken underbar konstart! Konst i nuet! Tilläggas bör dock att även jag har vardagar då jag önskar att det fanns ett matpiller som kunde göra en mätt istället för mat.
Media får en del kängor i boken…
-Jag tror många har fått uppfattningen att jag hatar medier och att jag hatar att bli intervjuad, vilket inte är riktigt sant. Men jag tycker att de flesta medier handskas vårdslöst med människor. Att människan är till för medierna, istället för tvärtom. Alltför ofta ser jag min bild i tidningen men läser om någon helt annan.
Hur såg du på det här med ”personligt” och ”privat” när du skrev?
Boken handlar ju i huvudsak om mitt arbete, mitt skrivande. Men skrivandet är ju mitt liv, det går inte att skilja dem åt. Även om boken ger en inblick i mitt privata liv på ett helt annat sätt än mina sånger, går det en klar gräns. Samtidigt skrev jag enbart för mig själv under lång tid, så tonen blev en annan än om jag skrivit för andras ögon redan från början.
Jag är en sådan människa som anser att vissa saker ska levas och inte skrivas, vissa saker ska pratas och vara flyktiga och vissa saker ska bara finnas i mitt huvud.
Har du fler bokidéer i huvudet?
Jag har ett antal idéer som jag skulle vilja förverkliga, men inget jag vill prata om. Och vad gäller Lars & Urban så fick jag ett brev från dem häromdagen med en fantastiskt spännande historia, som jag tror att jag ska skriva ner. Hoppas jag får tid till det nästa år.