Intervju Leontines längtan
– Jag ser det inte i första hand som ett äktenskap i upplösning. Det handlar om ett äktenskap där båda faktiskt vill ha varandra, men de går förbi varandra; de förstår inte varandras längtan och behov av bekräftelse.
– Idén fick jag från alla samtal jag fört med kvinnor genom åren. När jag ställt deras erfarenheter, längtan, smärta och sorg mot bilden av hur det ”ska” se ut i verkligheten, har det uppstått ett glapp. Vår kultur påstår att kvinnor och män lever på lika villkor, vi påstår att kärleken är det största i livet (det är åtminstone vad kvinnor får lära sig från barnsben) och att i ett modernt förhållande finns det lika mycket plats för kvinnan som för mannen…
– Samtidigt lever vi i en individualistisk kultur, där starkast vinner. Och när man är mamma förhandlar man alltid ur underläge, eftersom ingen mamma lämnar sina barn när de är små – inte ens för en kvart. Medan männen kör sitt race, på egen hand. Det som från början var ett gemensamt projekt urartar alltför ofta till en strid mellan två som älskar varandra. En strid som i grund och botten handlar om tiden.
Leontine stämmer knappast in på schablonbilden av den försmådda hustrun. Hon är vacker, stark och full av liv. Ändå krymper hon så snabbt när hennes man slutar se henne. Hur kommer det sig?
– Som mamma och förälder lever hon på sina barns villkor, och det är ju självklart. Men liksom så många kvinnor upptäcker hon också efter några år att hon även lever på sin älskade makes villkor. Hon känner sig mer och mer som en serviceinrättning, som en självklarhet som bara finns där tillgänglig för alla. Mannen manifesterar av tradition närhet och gemenskap med sex – men bristen på övrigt innehåll i en tidspressad modern relation urholkar erotiken.
– Och när Leontine känner att hon inte får vara hela den kvinna och person hon är, blir det inte längre så väldigt livskraftigt och kärleksfullt och häftigt i sängen. Hon är som en fåtölj som de andra sitter i när de behöver vila sig och sedan rusar de vidare. Det kan en vuxen kvinna vara för sina barn – men måste hon vara det också för sin man, sin älskade, sin livskamrat som hon bestämt sig för att dela livets äventyr och faror med?
Så småningom hittar Leontine ändå tillbaka till den kvinna hon en gång var – genom en mycket yngre man…
– Ja, jag ville skildra en ung, vacker, frestande man och beskriva hans sexighet; visa att en sådan man visst kan förföras och förföra en mogen kvinna. Jag ville låta kvinnor få njuta av tanken på en ung, frasande snygg man – många kvinnor tillåter sig inte att ens titta åt andra män.
Varför är det så svårt för Leontine – och så många kvinnor med henne – att hitta andra vägar än en mans kärlek för att sluta krympa?
– Från begynnelsen är kvinnor fostrade till att kärleken är det mest centrala i våra liv. Och att mannen är kärleken. Om han då inte har tid med en och kärleken inte känns som man trodde blir man förvirrad.
– Män blir också förvirrade och deprimerade av att inte känna sig bekräftade, men de låter sig nog lättare absorberas av andra saker, som sitt arbete. En kvinna som är mor är mer förankrad i det som är hans och hennes, i barnen, eftersom barnen är en frukt av deras kärlek och en del av hennes dröm om kärleken.
– Men egentligen tror jag inte det är så stor skillnad rent emotionellt mellan män och kvinnor i det avseendet – det är bara det att män har lättare att fly rent praktiskt.
Den sortens ojämlikhet som råder i förhållandet mellan Leontine och Robert går inte att komma åt genom lagstiftning eller populärpsykologiska ”så-delar-ni-lika-tips”. Vad krävs för att återupprätta balansen mellan dem?
– Ingen aning. Möjligen tid, möjligen en annan sorts drömmar. Men jag skulle tro att tiden är det viktigaste. Tid för båda att vara tillsammans, tid som han ger barnen.
– I vår kultur är tid en lyx. Det mest fundamentala; att vara med dem man älskar, att ta hand om varandra och hinna leva med varandra – en lyx. Det är skevt. Inte särskilt människovärdigt.
Du har tidigare skrivit de två hyllade teveserierna Ebba och Didrik och Glappet samt en lång rad pjäser för radio, teve och teater. Hur kommer det sig att det inte blivit en roman förrän nu?
– Jag har inte haft lust att skriva någon roman förrän de senaste två åren.
Vilken är den största skillnaden mellan att skriva skönlitterärt och att skriva dramatik?
– I en roman finns tusen gånger mer utrymme att beskriva vad som sker inne i en människa, vilket gör det mycket lättare att skriva. I dramatik måste man finna situationer och repliker som berättar vad som pågår i en människa och eftersom jag undviker alla övertydligheter vad gäller dialog, blir det mycket svårare.
– Det är roligt att skriva prosa, upptäckte jag med Leontine. Jag är glad att jag provade.
Vad skriver du på just nu?
– Jag håller på att skriva en timmespjäs för Smålands Musik och Teater. Och i huvudet har jag börjat på min nästa roman.