Intervju Flickan under gatan
Börge: Vi pratade mycket med folk som jobbade bland annat inom St:a Clara Kyrka och fick några jävligt intressanta bakgrunder, sen när vi började lägga ihop olika bitar så insåg vi att vi hade en riktigt bra historia. Det roliga var också att vi hade titeln från början, det har vi aldrig haft förut.
Anders: Man kan väl säga att det var dynamon som satte igång det hela. Men från början, innan vi gick upp till Piratförlaget första gången, så hade vi skissat åtta ämnen som vi ville skriva om och egentligen hade det kanske varit mer logiskt att börja med den här boken. Vi har ju båda jobbat med hemlösa barn tidigare, Börge har jobbat med ungdomar, på paragraf 12 hem och på kollo. Jag är utbildad lärare och har också arbetat på kollo med särplacerade ungdomar. Så det är ju egentligen det ämne som ligger oss närmast men så här i efterhand tror jag att det låg för nära för att börja med. Det är först nu vi är redo att skriva om det vi kanske kan mest om.
Börge: För mig var det jätteviktigt att få vara med och beskriva det här för jag har vetat i många år att det finns gatubarn i Sverige, men man kallar dom för andra saker: Unga uteliggare eller unga hemlösa. Men just den här gruppen är gatubarn.
När man läser boken upplever man att det är för otäckt för att vara sant att det finns gatubarn i Sverige som lever under jorden.
Anders: Det är inte finare att bo på Kaptensgatan – där förlaget ligger – eller vid Zinkensdamm där jag själv bor – men när man lever sitt liv som jag mellan Zinkens Väg och Hornsgatan eller som andra mellan Kaptensgatan och Strandvägen så ser man inte dom här flickorna eftersom dom helt enkelt inte gömmer sig, där, i sin hemlöshet. Man ser inte flickorna som rymt eller till och med blivit utkastade hemifrån. Och det man inte ser finns inte. Normala föräldrar tar ju tag i sånt men dom här barnen rymmer hemifrån för att dom helt enkelt inte kan vara kvar hemma på grund av övergrepp, missbruk eller andra saker. Att rymma hemifrån är ett sätt att överleva. Föräldrarna anmäler dom inte saknade, när skolan ringer säger dom att barnet sjukt för dom vill till varje pris inte ha någon kontakt med det etablerade, dom hatar polisen och sociala myndigheter. Först efter någon månad eller två anmäler skolan och då har man redan hunnit förändras och etablera sig i sitt nya sätt att vara. Man är ännu mer alienerad.
Börge: Barnen blir svikna redan där av dom sociala myndigheterna som inte gör några egna eftersökningar, dom har inte personal. Istället efterlyser man barnen och polisen gör så gott dom kan med det dom har att gå på sen kan dom inte göra mer. Jag har själv jobbat som fältassistent i Rissne, Sumpan och Rinkeby, jag kände alla dom ungarna och det var så man jobbade om man skulle ha tag på någon uteliggare.
Anders: Det går så lång tid innan dom anmäls och någon börjar leta att det är praktiskt möjligt att hinna försvinna. Även om `fallet Louise´ har börjat öppna ögonen för att barn kan bli utkastade så finns det officiellt inga hemlösa barn i Sverige, så länge dom har föräldrar som inte är hemlösa så har barnen statistiskt sett ett hem. Och därför kan man från myndighetsperson förneka att dom finns. Statsmissionen gjorde ett projekt som fick ganska mycket uppmärksamhet förra året. I en liten del av Stockholm under en kväll i veckan var dom ute och träffade dom ungar som frivilligt vågade, orkade och ville ta kontakt. På dom fick man 41 stycken som var rena uteliggare som blivit utkastade hemifrån. Det finns enorma mörkertal och man kan nog tiodubbla det antalet utan att överdriva.
Börge: Jag har haft kontakt med en ung tjej som bodde på gatan i sju år, hon blev utslängd av sin mamma när hon var tolv. I korthet kan det gå till så att mamman är psykiskt sjuk föräldrarna skilda sedan hon var fyra år, pappan dog när hon var åtta år, fast det får hon reda på långt senare av sin moster. Mamman super tillsammans med sin nya kille och ibland spöar han på mamman, flickan är svartsjuk på killen som tog mamman ifrån henne. En dag tröttnar mamman helt enkelt, på morgonen tar hon ifrån flickan dörrnyckeln och när hon kommer tillbaka från skolan får hon inte komma in, mamman säger ”du får bo hos någon kompis”. Sen lever hon till och från under sju års tid på gatan, hon är tolv år första gången hon prostituerar sig, det är hennes sätt att tjäna pengar.
Anders: Då har man levt så hela tonårstiden, vanföreställningen är att det händer långt bort, hon växer upp med svenskt namn i en typisk svensk småstad där den officiella bilden inte har såna problem. Hon utgör alla motbevisen för att det ska kunna hända.
Är det så som i boken att det finns barn som bor under Stockholms gator?
Anders: Det finns ju många olika platser men den Jannike vi träffade bodde under gatan och många andra bodde där på riktigt. Vilket litterärt blev tacksamt att använda eftersom det är den schablonbilden vi har av utländska gatubarn. Bokens första sida är ju någonting som alla oavsett vem det gäller kan känna igen sig i: Det värsta är inte att vara hemifrån, det värsta är att ingen letar efter en.
Skolan letar ju inte, föräldrarna bryr sig inte, polisen letar fast försent, samhället vill inte veta för barnen finns ju inte. När vi skrev ”Box 21”, så mötte vi samma skepsis och folk som sa ´Det kan inte vara så att det bor mänskliga slavar i lägenheter på Hornsgatan och vid Stureplan, i lägenheter likadana som jag själv har´. När vi var klara med ”Box 21” så sprängdes dom första lägenhetsbordellerna, dom första domarna kom och idag är det ingen som tycker det är konstigt att det finns lägenheter med elektroniska lås med inlåsta tjejer som servar 12 svenska män per dag. Det har vi tagit till oss att det kan vara så även i Sverige. Vi tror att tiden är redo nu att acceptera att det också finns svenska gatubarn och först när man accepterar den sanningen då kan man också ge den resurser.
Hur kommer det sig att ni väljer att skriva om samhällsengagerade ämnen?
Anders: Det hör ju ihop med mötet mellan mig och Börge. Jag hade skildrat dom här världarna som journalist men också varit övervakare åt dom tyngst kriminella. Och Börge kom från en värld som jag som övervakare efterfrågat så länge och så möttes vi där. Men det kommer ju också ur att när vi sitter och snackar inser vi att vi inte snackar brudar eller ishockeyspel utan vi snackar kriminalvård. Och jag var så trött på att förmedla det i den tv-form som har två minuter till förfogande och Börge på sitt håll trött och då hittade vi det här.
Börge: Anders och jag har ju en nisch där vi är jävligt kunniga utan att låta skrytsam men så är det, vi har båda jobbat med sånt här i väldigt många år.
Anders: Det finns så många som är bra på att skriva andra typer av deckare och kriminalromaner, om vi skulle behövas som författare, behövde vi också vår egen nisch.
Men ser ni ert bokskrivande som ett mission att få upp dom här frågorna till ytan?
Anders: Det låter jättepretentiöst men det är det, jag hade ett skitbra jobb som jag inte behövde lämna, Börge hade ett skitbra jobb som inte han heller behövde lämna. Det här är ett mission, sen är det också ett mission att bli läst och bekräftad som författare och kunna leva på det. Men det är inte pretto utan det är på riktigt, vi skulle inte ha gjort det här om det inte fanns ett syfte.
Ni skriver om svåra ämnen i era böcker, är det en smärtsam skrivprocess?
Börge: Vi har inget smärtsamt i själva skrivprocessen men däremot i arbetsprocessen. Vi kommer hit på morgonen och sen sätter vi oss mitt emot varandra, vi börjar vi prata om hur gårdagen var, vad som har hänt, vad som har varit jobbigt, man tömmer ur sig privata händelser.
Anders: Vi har helt enkelt en halvtimmes terapi på morgonen, på riktigt, och pratar om jobbiga saker så att det inte ligger i vägen resten av dagen.
Börge: Vi skalar av oss skiten och sen går vi in i själva arbetsprocessen.
Anders: Sen håller jag inte riktigt med Börge om att inte skrivprocessen är smärtsam.
Börge: Nej det är inget ovanligt att du inte håller med, haha!
Anders: För mig är det en smärtsam skrivprocess och det är av nöd tvunget eftersom vi ställer oss frågor som `Hur mår Jannike i boken när hon upptäcker att Leo är borta?´. Då måste vi sitta en stund och fundera över hur mådde hon och alla dom andra Jannike vi har träffat när dom blev övergivna? Hur mådde jag när jag blev övergiven? Då måste man vara där i dom känslorna, så är det för mig i alla fall, man måste sätta sig in i det som karaktärerna upplever.
Börge: Fast det här är den stora skillnaden mellan dig och mig och det är att Anders kan gå in och uppleva dom här känslorna igen. Medan jag försöker att inte utsätta mig för det. Skulle jag, som när vi skrev ”Odjuret” till exempel, gå in i hur det känslomässigt kändes att bli förgripen på när man var barn, jag skulle mått dåligt hur länge som helst.
Anders: Det är nog bra att det är så att det är jag som går in och lever John Schwartz vånda i cellen tydligare, för skulle båda gå in och leva det lika hårt skulle det bli svårt. En måste vara behandlad och en behandlare tror jag, det är nog ett bra förhållnings sätt vi har.
Hur är det att vara två i en skrivprocess?
Anders: Det är roligt att vara ett team även i ett författarskap. Kommer man från en redaktion som jag gör är det förbannat skönt att slippa vara ensam. Jag har varit van vid att alltid ha en redaktör, fotograf eller en annan medarbetare, att aldrig jobba ensam utan någon som säger `Är det klokt? Är det begripligt, fattar vi?´. Nästa bok vi skriver kommer inte vara så här känslosam som i ”Flickan under gatan”, den kommer att vara åt andra hållet på skalan, lite mer fartig. Jag tror också risken att man skriver samma bok är mycket större när man är ensam.
Börge: Ja, risken att vi som är två skriver samma bok igen är minimal.
Vem är kriminalinspektör Ewert Grens i boken, är han lik någon av er?
Börge: Det är ju Anders, haha!
Anders: Nej, men faktum är att om man tar hela vårt arbetssätt så är Ewert en jättetydlig framväxt av oss två tillsammans eftersom vi hela tiden frågar varandra `Hur reagerar Ewert nu?´, så vi har faktiskt tvingats vässa fram Ewert gemensamt men det är klart att han är en kombination av mig och min pappa och Börge och hans pappa om man nu ser det framför sig.
Börge: Jag tycker att Ewert börjar bli en komplett personlighet för att vi nu känner så bra att vi vet hur han reagerar i olika situationer, däremot har han ju ingen norm, han reagerar ju inte som andra människor, han reagerar som Ewert.
Anders: Från början ville vi ha en polis som inte liknar dom andra poliserna, inte i den mån att han skulle vara annorlunda, utan att han skulle ta mindre plats, det skulle inte vara någon Wallander eller Beck som drev historien utan det skulle vara en polis som var en av många andra huvudrollsinnehavare. Men efterhand så har han ju vuxit eftersom han är med i alla böcker. Vi ville också att han skulle vara en verklig polis, på fyra böcker har han inte har skjutit en enda gång, han har inte slagit någon, inte brottat ner någon, för poliser gör inte det i gemen. Det var viktigt att Ewert var trovärdig för då kan han vara galen på andra sätt.
Ni har haft otroliga framgångar i bokform och nu ska ni jobba med SVT Drama, hur ser det samarbetet ut?
Anders: Dom ska presentera grovsynopsis på dom tre första böckerna och då ska det avgöras om det blir biograffilm eller om det blir tv-serie eller om det blir både och. Vi har blivit uppvaktade av många olika länder, av jättemånga bolag och faktiskt sagt nej, nej, nej, inte för att vi var stöddiga utan för att dom ville göra som med Wallander, tio stycken som skulle snabbproduceras. När Thomas Alfredsson på SVT Drama ringde och sa `jag fattar vad ni menar, det är ju inte polisen i centrum, så skulle vi vilja bygga upp en sån här serie´, då kändes det jättebra. En bra film kan hjälpa en bok och en dålig kan stjälpa, eftersom man ofta når en annan publik som kanske inte har nåtts.
Vad hoppas ni uppnå med er nya bok?
Börge: Vi hoppas på att vi får upp ögonen på folk, den har ju ett nyhetsvärde.
Anders: Då är man tillbaka på ”Box 21”, effekten av den boken blev ju bland annat att vi fick åka land och rike runt och tala om det som alla borde ha känt till för länge sen. Och man kan ju hoppas att det blir en liknande pusselbit med den här boken, att man till slut kan förstå att det är så här.
Börge: Vi brukar säga att vi kör 50 procent sanning och 50 procent fiktion när vi skriver, jag tror att folk tycker att det är ganska tacksamt att få lite verklig information utöver underhållningen.
Anders: Läsaren vet att det är så vi arbetar, vi har stigit över en tröskel och folk vet att det finns belägg och research som håller. Varje bok tar 1,5 år att skriva och av det är sex månader research.
Blir ni aldrig trötta på varandra?
Börge: Jo! Men vi träffas aldrig privat utan den tiden vi ses arbetar vi.
Anders: Jag träffar nog Börge mer än min fru, haha, men förhoppningsvis kompenserar jag det på andra sätt.
Flickan under gatan är Roslund & Hellströms fjärde kriminalroman.
Deras tidigare böcker har sålt i flera hundratusen exemplar. Odjuret vann Glasnyckeln för bästa nordiska kriminalroman, Box 21 och Edward Finnigans upprättelse blev båda nominerade till Svenska Deckarakademins pris. Alla tre böckerna har blivit kritikerrosade såväl i Sverige som utomlands.