Nyfikna frågor till Mikael Fant (12 sept 2008)

Du har precis i dagarna debuterat med Grundläggande genetik – en roman om blåögdhet och halva sanningar. Om man liknar den totala bokprocessen vid tretusen meter hinder – hur långt har du hittills hunnit i loppet? Har du precis startat, är du vid vattenhindret eller har du kanske redan gått i mål? Och hur känns det i så fall i kroppen?

– Det sista vattenhindret kändes som en kanalsimning, men jag lyckades ta mig över det under våren, nu är det väl upploppet kvar. Jag är mör i kroppen, men hoppas på en pallplats. Det får gå på ren vilja sista meterna.

Det finns en Facebookgrupp för boken och där kan man bl.a. se en fastighetsritning över Jakobs lägenhet. Hur jäkla djupgående har din research egentligen varit?

– Ja, det är nästan larvigt. Ofta handlar det om att lindra våndan inför att faktiskt skriva på riktigt. Men det blir lite absurt när man framåt morgonkvisten upptäcker att man lagt ner sju timmar på att gå igenom polismanualer för att hitta rekommendationer inför överlämnandet av dödsbud eller vilka filmer som hade premiär när på en viss biograf 1966 – och lyckats skriva hela två meningar. I fallet du nämner hade jag bestämt mig för att Jakob skulle bo på Blåkulla, det är fascinerande och skräckinjagande byggnader. Och när jag nu visste det kände jag mig tvungen att kolla upp vad för lägenheter som fanns där, och välja en åt honom. Gymmet i källaren fick dock stryka på foten i den slutgiltiga redigeringen. Det medicinska i boken har jag lagt ner mycket tid på och vi ska inte prata om alla promenader runt i Stockholm. De boende vid Hantverkargatan 48/Gambrinusgatan 2 måste dessutom ha blivit tämligen oroade över den underliga människa som klättrade in på gården och sprang i trapporna och tog foton. Var det månne rekognoscering inför inbrott? Samtidigt tror jag på att om man är omsorgsfull och vederhäftig på detaljnivå så kan man lättare komma undan med de riktigt stora lögnerna. Det är väl det som är fiktionens kärna – att ljuga så övertygande att det blir sant.

 

På Google Maps har du skapat en karta så att man kan se bl.a. var personerna i boken bor. Hur gick du till väga i skrivprocessen när du ursprungligen bestämde dig för var respektive person skulle bo? Spelar det någon roll för karaktären på dina romanfigurer var de bor – skulle Jakobs morfar varit samma person om han bott i en lägenhet i Årsta istället för i huset på Djurgården?

– Vad gäller huset på Djurgården så gjorde jag det lätt för mig. Det är huset min farfar och farmor bodde i, och det var ju en gammalborgerlig miljö jag ville åt, så varför gå över ån efter vatten? Många andra skådeplatser fick jag ju undersöka och jobba med så det var skönt att ha en viktig miljö som jag kunde utan och innan. Blåkulla är som sagt fascinerande, och passade bra till den person Jakob är i bokens början. Kungsholmen passade för mina syften, och är mindre litterärt exploaterat än Söder. Jag kände på mig att restaurangen skulle ligga på Hantverkargatan och när jag var där och spanade hittade jag snabbt rätt plats. Familjen skulle inte kunna ha kommit någon annanstans ifrån än Östermalm. Jakobs morfar, och ännu mer mormor, är otänkbara i en lägenhet i Årsta.

Varför utspelar sig boken i Stockholm? Hade den lika gärna kunnat utspela
sig i Malmö – som trots allt är din hemstad?

Ja, Malmö är mitt hem i långt större grad än Stockholm, men det är skönt att ha lite distans till miljön. Jag skulle inte vara bekväm med att skriva om min egen ”smet”. Den litterära värld jag skapar känns bäst om den får vara en annan värld, inte min egen. Det är självupptaget nog att sitta och fantisera nätterna igenom. Och visst hade jag teoretiskt kunnat sätta Jakob i ett höghus bakom Malmö Stadion, restaurangen på Kirseberg eller Möllevången och morfar Arvid i en villa vid Ribersborg, men det finns en stor invändning. De sociala världarna är alls inte lika åtskilda i Malmö; alla skikt möts i centrum, vid Lilla Torg eller på gågatorna kring Gustav Adolfs Torg, medan det i Stockholm finns ett stort antal människor som nästan aldrig rör sig utanför den egna malmen. Det var viktigt för boken – alla finns så nära varandra men samtidigt så långt bort.

 

Du har i tidigare intervjuer nämnt att du har något nytt skönlitterärt projekt på gång. Hur kan man kombinera den omtumlande upplevelsen att debutera med att koncentrera sig på skrivandet av nästa bok?

– Det kan man inte. Inte jag iallafall. Jag har knappt skrivit något nytt sen i vintras när det blev klart med utgivningen av boken. Jag hoppas på att kunna sätta mig ner och isolera mig med mina tankar så småningom när det hela har blåst över en smula, och jag själv är mindre utsatt för koncentrationssvårigheter och känslomässig berg-och-dalbana.

Vilken är den häftigaste eller mest udda läsarreaktionen du fått hittills?

Min sambo jobbar på en gymnasieskola och hennes svensklärarkollega högg häromdagen tag i henne och berättade följande: Hon hade fastnat fullständigt i boken, så till den grad att hennes make kroknade rejält eftersom hon inte längre svarade på tilltal och någon gång efter midnatt blev hon utslängd ur den äktenskapliga sängen med orden: ”Men nu får du fan sluta och släcka nån gång”, varpå hon läste ut boken sittande på badrumsmattan mitt i natten. Dessutom kunde hon inte ens lägga den ifrån sig när hon var klar utan var tvungen att bläddra upp olika avsnitt och läsa om dem …
Sådant kan man leva på länge som författare. Att man nått fram till någon på det sättet.