Så kom omslaget till – En plats i solen
Tankarna kring mina omslag börjar innan en enda rad av boken är skriven.
Omslaget måste nämligen vara klart allra först.
Därför börjar vi diskutera omslag ungefär ett år innan boken kommer ut i handeln.
Initialt är det jag och min förläggare Ann-Marie Skrap som bollar idéer.
Det första vi brukar bestämma är en färg.
Alla mina böcker domineras av en eller annan kulör.
Vi var snabbt eniga om att ”En plats i solen” skulle vara en solnedgång, eller en Tequila Sunrise, som formgivaren Eric Thunfors senare uttryckte det. Intensivt rött, orange, gult och kanske lite purpur som en solnedgång eller en paraplydrink.
Sedan diskuterade vi både titel och motiv. Fler personer blandas in i diskussionen. Personal på förlaget, min redaktör Tove Alsterdal, min man och mina barn(!).
Första tanken var att boken skulle heta ”Kokainkusten”, och därför utgick vi från den titeln när vi pratade motiv.
Något glamoröst, var vi inne på.
En kvinna i en solstol? Eller i leopardklänning och höga klackar? Palmer? Båtar? Eller något annat?
Sedan bytte vi titel, till just ”En plats i solen”.
Därmed förändrades det motiv vi letade efter, eftersom den nya titeln var mycket mer poetisk.
Jag ville ha en bild som krockade mot själva orden, något hårt och kargt och svårfångat. Därför gick jag runt med min egen kamera och tog massvis med bilder runt omkring mig i min närmiljö här på Costa del Sol där jag bor stora delar av året numera.
Sedan mejlade jag upp några olika förslag till Ann-Marie, och vi var faktiskt genast överens.
Vi valde en bild som är tagen i ett bostadsområde som aldrig blev av, och som ligger bara några minuters bilväg från mitt hus. Gatan finns där, de breda trottoarerna, tjusiga utsirade lyktstolpar – men sedan inget mer. Ogräset har sprängt sönder asfalten. Vildmarken växer tätt inpå gatan. Lyktstolparna är rostiga, sönderslagna och lutar.
Så var vi klara med titel, färg och motiv.
Då vidtog fotograferingen.
När vi kom tillbaka till den övergivna gatan ställdes vi inför ett problem.
Omgivningarna hade rensats upp. Växtligheten som sprängt sönder gatan hade klippts ned och kantarna ansats.
Vi tvekade i 0,1 sekund och beslöt oss för att köra ändå.
I det här fallet är det min man, Micke Aspeborg, som har tagit bilden efter mina anvisningar. Kameran lånade jag av Nikolaj Asterdal.
Jag är ju alltid med på mina egna omslag, även om jag successivt försöker vandra ut ur bilden. Hur jag ska se ut och vad jag ska ha på mig varierar beroende på syftet med omslaget. (Jag är inte Annika Bengtzon, jag brukar vara mördaren, eller möjligtvis offret.)
På ”En plats i solen” valde vi att göra en svartklädd figur med långt hår och stor väska, någon som går på en obestämbar och lite obehaglig plats som är starkt solbelyst. Man ska inte veta vart hon är på väg, eller var hon kommer ifrån. Hon ser lite vilsen ut. (Egentligen hade jag tänkt ha en lång kjol på mig, men det funkade inte alls, av någon anledning. Det såg bara utklätt ut. Jag fick åka hem och byta.)
Bilden är tagen i januari 2008. Vi provade flera olika tidpunkter under dagen för att få det optimala solgasset. Den vi valde är tagen vid fyratiden på eftermiddagen.
När fotograferingen är klar tar den grafiske designern Eric Thunfors över. Han tittade på hundratals bilder och valde sedan exakt samma som jag och min man. Det var något med känslan i fotot vi föll för allesammans, tror jag.Allt fler av de utländska förlagen, som publicerar mina böcker på olika språk, använder idag varianter på de svenska omslagen till sina utgåvor. Norge, Finland, Danmark och Holland är några av dem.
Jag tycker det är roligt att vi har hittat en form och ett arbetssätt som passar oss.
Omslaget måste nämligen vara klart allra först.
Därför börjar vi diskutera omslag ungefär ett år innan boken kommer ut i handeln.
Initialt är det jag och min förläggare Ann-Marie Skrap som bollar idéer.
Det första vi brukar bestämma är en färg.
Alla mina böcker domineras av en eller annan kulör.
Vi var snabbt eniga om att ”En plats i solen” skulle vara en solnedgång, eller en Tequila Sunrise, som formgivaren Eric Thunfors senare uttryckte det. Intensivt rött, orange, gult och kanske lite purpur som en solnedgång eller en paraplydrink.
Sedan diskuterade vi både titel och motiv. Fler personer blandas in i diskussionen. Personal på förlaget, min redaktör Tove Alsterdal, min man och mina barn(!).
Första tanken var att boken skulle heta ”Kokainkusten”, och därför utgick vi från den titeln när vi pratade motiv.
Något glamoröst, var vi inne på.
En kvinna i en solstol? Eller i leopardklänning och höga klackar? Palmer? Båtar? Eller något annat?
Sedan bytte vi titel, till just ”En plats i solen”.
Därmed förändrades det motiv vi letade efter, eftersom den nya titeln var mycket mer poetisk.
Jag ville ha en bild som krockade mot själva orden, något hårt och kargt och svårfångat. Därför gick jag runt med min egen kamera och tog massvis med bilder runt omkring mig i min närmiljö här på Costa del Sol där jag bor stora delar av året numera.
Sedan mejlade jag upp några olika förslag till Ann-Marie, och vi var faktiskt genast överens.
Vi valde en bild som är tagen i ett bostadsområde som aldrig blev av, och som ligger bara några minuters bilväg från mitt hus. Gatan finns där, de breda trottoarerna, tjusiga utsirade lyktstolpar – men sedan inget mer. Ogräset har sprängt sönder asfalten. Vildmarken växer tätt inpå gatan. Lyktstolparna är rostiga, sönderslagna och lutar.
Så var vi klara med titel, färg och motiv.
Då vidtog fotograferingen.
När vi kom tillbaka till den övergivna gatan ställdes vi inför ett problem.
Omgivningarna hade rensats upp. Växtligheten som sprängt sönder gatan hade klippts ned och kantarna ansats.
Vi tvekade i 0,1 sekund och beslöt oss för att köra ändå.
I det här fallet är det min man, Micke Aspeborg, som har tagit bilden efter mina anvisningar. Kameran lånade jag av Nikolaj Asterdal.
Jag är ju alltid med på mina egna omslag, även om jag successivt försöker vandra ut ur bilden. Hur jag ska se ut och vad jag ska ha på mig varierar beroende på syftet med omslaget. (Jag är inte Annika Bengtzon, jag brukar vara mördaren, eller möjligtvis offret.)
På ”En plats i solen” valde vi att göra en svartklädd figur med långt hår och stor väska, någon som går på en obestämbar och lite obehaglig plats som är starkt solbelyst. Man ska inte veta vart hon är på väg, eller var hon kommer ifrån. Hon ser lite vilsen ut. (Egentligen hade jag tänkt ha en lång kjol på mig, men det funkade inte alls, av någon anledning. Det såg bara utklätt ut. Jag fick åka hem och byta.)
Bilden är tagen i januari 2008. Vi provade flera olika tidpunkter under dagen för att få det optimala solgasset. Den vi valde är tagen vid fyratiden på eftermiddagen.
När fotograferingen är klar tar den grafiske designern Eric Thunfors över. Han tittade på hundratals bilder och valde sedan exakt samma som jag och min man. Det var något med känslan i fotot vi föll för allesammans, tror jag.Allt fler av de utländska förlagen, som publicerar mina böcker på olika språk, använder idag varianter på de svenska omslagen till sina utgåvor. Norge, Finland, Danmark och Holland är några av dem.
Jag tycker det är roligt att vi har hittat en form och ett arbetssätt som passar oss.
Liza Marklund
Marbella november 2008
Min testbild, som gjorde att vi bestämde oss för att gå vidare med den övergivna gatan.
Mitt originalförslag till omslag.
Originalbilden som Eric gick vidare med.
Och här är några av alternativen till det omslag som vi slutgiltigt valde.