Följ oss på sociala medier:
”Det är ju nästan omöjligt att inte gilla det! Författaren skriver ...”Läs mer
”Jag inser att det som gjort djupast avtryck i minnet är beskrivningarn...”Läs mer
”Hans röst i etern följer med in i hans böcker, där hans...”Läs mer
”Flickan som fick en röst är en fantastiskt fin debutroman som ger...”Läs mer
”Starkt och osentimentalt om kvinnor som bär både skam och armod och om...”Läs mer
”Det här är en väldigt rolig, nyttig och förtjusande bok, som i...”Läs mer
”Ett tag funderade jag på om inte nutida Gertrud kunde ha gestaltats so...”Läs mer
”Jonas Jonasson skriver skrönor som är njutbara att läsa. ... Skrönor t...”Läs mer
”Ebervalls och Samuelsons skildring av fyrtiotalets Stockholm och Köpen...”Läs mer
”Jan Guillou har slutfört ett imponerande verk. 1900-talet har fått sin...”Läs mer
”Det finns flera anledningar att sluka Johan Erlandssons bok om Maj Wah...”Läs mer
”Låt det brinna är en grov, mörk, hård och oförutsägbar deckare som man...”Läs mer
”Anne Holt skriver spännande om aktuella samhällsproblem och ger en tro...”Läs mer
”Min alltför vackra syster är i likhet med Historien om en anständig fa...”Läs mer
”Att gestalta troll trovärdigt är inte det enklaste, men de här författ...”Läs mer
”Jag skrattade högt åt den här boken! ... Lärarinnan är en välskriven m...”Läs mer
”Personligt och berörande. Inspirerande!”Läs mer
”Patos. Det är drivet och limmet i "De rättslösa". ... De rättslösa dra...”Läs mer
”Den är jättehärlig … Solstolsläsning! … det är lite feelgood, den bjud...”Läs mer
”Men David Wibergs roman är också en poetisk dialog, och mer än...”Läs mer
”"Drönaren" har utsetts till Norges bästa kriminalroman 2019 och det ha...”Läs mer
”I år skulle den brittiska deckardrottningen ha fyllt 130 år. Kristina ...”Läs mer
”Intressant! … Lärorikt. Och en mycket viktig bok för att förstå högerp...”Läs mer

They don’t make jews like Jesus anymore

av Danny Wattin

– Varför kan inte jag få en gran, sa min åttaåriga syster. Alla andra har en.
– Jamen vi är judar, svarade min mor.
– Men jag kan väl få ha en gran ändå.
– Du vet att Jesus var jude va? sa min far, tittade upp från tidningen och avslutade därmed den dialog som upprepade sig år efter år i mitt hem och som på ett mycket intimt sätt är kopplat till mitt allra starkaste barndomsminne av julen: Min systers dröm om en gran. En dröm lika naivt gullig som hjärtskärande smärtsam. Och som med tanke på människans oerhörda behov av att passa in knappast var underlig, och då särskilt i en förort där, såvitt jag vet, vi var dom enda barnen som firade år 5743 istället för 1982 och fick chanukkapresenter istället för julklappar.
Dock hade jag själv, till skillnad från min yngre syster, inga större problem med avsaknaden av julfirandet även om inte heller jag, i linje med hennes inte-sticka-ut-policy, berättade om detta för någon. Man var väl inte helt dum i huvudet. För det fanns gott om nynazister med rakade huvuden som drack folköl i busskurer och ritade swastikas i områdets gångtunnlar. Och det sista jag ville var att dom skulle få reda på vad jag var för en. Då jag, efter alla dom historier jag hört från mina judiska mor- och farföräldrar som flydde nazityskland, inte ville ha någonting att göra med grupper av äldre pojkar som svor lydnad till Hitler. Så för min egen del handlade det hela mer om rädsla än en längtan efter tillhörighet. Själva avsaknaden av julfirandet struntade jag faktiskt i. Och inte heller bekymrade det mig att jag som icke troende jude inte förstod själva innebörden av de tre viktigaste kristna julritualerna: Den hysteriska julhandeln, dom årligen återkommande reklamfilmerna för Disney och den höga stressnivå som varje år skulle byggas upp inför julmiddagen med familjen (någonting vår släkt istället gjorde varje gång vi träffades).
Men dock kan jag känna ett sting av avund när berättelsen om julafton kommer på tal. Då den judiska storyn i jämförelse är så tam och i vanlig ordning handlar om en frihetskamp som man vann mot omöjliga odds och därmed fick rätt att utöva sin religion och leva som fria män och så vidare. Denna gång genom att återta templet i Jerusalem. Och ingenting ont om den bedriften. Inte alls. Men det är själva miraklet som gör mig lite besviken. Att templets lampolja räckte i åtta dagar istället för en. Vilket är rätt ynkligt i jämförelse med den kristna berättelsen där Gud via budbärare impregnerar en jungfru som föder hans son. En hejdundrande historia som får dagens reproduktiva motsvarighet, outsourcing av graviditer till indien, att likna småpotatis. För att inte tala om den där stjärnan som de vise männen följde. Bättre än GPS.
Men nu var det som sagt inte min inställning till julen vi talade om utan min lillasysters, hon som mer än allt annat ville ha en gran. Och det var i det här skedet, några veckor före jul, som det årliga miraklet inträffade i vår familj. Då ett helgon uppenbarade sig och uppfyllde hennes önskan. I vårt fall i form av en godhjärtad granne som högg ned en liten gran från sitt landsställe och gav till min syster. Ett träd som hon sen ställde i sitt rum, klädde och la sina klappar inunder. Och så var drömmen uppfylld och det enda som återstod var en liten detalj. Att ingen i familjen ville dansa runt den. Och ur denna vägran till ringdans kommer mitt starkaste julminne. Vilket är hur min syster, till tonerna av nu är det jul igen, varv efter varv dansar runt sin lilla gran. Ensam. Medan snön faller utanför hennes fönster och färgar vår gräsmatta vit.

God jul & glad chanukka
Danny W
Danny Wattin

Lärorik musikalisk information om Jesus:

För den som önskar lägga ut sin graviditet på underleverantör se: http://www.msnbc.msn.com/id/22441355/

>>> Läs mer om Danny på hans sida här på sajten. Senaste boken heter Vi ses i öknen.