Följ oss på sociala medier:
”Författaren är väl insatt i tidsandan och kvinnohistorien. Mönstret le...”Läs mer
”Sara Lövestam är en gudabenådad ciceron i vårt svenska språk, och tack...”Läs mer
”Romandebutanten Moa Gammel Ginsburg lånar Hjalmar Söderbergs hundra år...”Läs mer
” Författaren behärskar sitt hantverk. ... Jonasson låter sina skrönor ...”Läs mer
”Återigen har författar- och advokatparet skrivit en roman om händelser...”Läs mer
”Jan Guillou går hur som helst lyckligt i mål med sin uppgift....”Läs mer
”Det är verkligen rappt berättat och det märks att författaren inte vil...”Läs mer
”Johan Erlandsson, till vardags journalist på Kommunalarbetaren, har gj...”Läs mer
”Oerhört spännande hela vägen in i mål.”Läs mer
”Min alltför vackra syster är i likhet med Historien om en anständig fa...”Läs mer
”Att gestalta troll trovärdigt är inte det enklaste, men de här författ...”Läs mer
”Boken Lärarinnan är både allvarlig och rolig. Och den är både tankeväc...”Läs mer
”Patos. Det är drivet och limmet i "De rättslösa". ... De rättslösa dra...”Läs mer
”Personligt och berörande. Inspirerande!”Läs mer
”Den är jättehärlig … Solstolsläsning! … det är lite feelgood, den bjud...”Läs mer
”Det är välformulerat och vasst, men också plågsamt och ibland nästan o...”Läs mer
”"Drönaren" har utsetts till Norges bästa kriminalroman 2019 och det ha...”Läs mer
”I år skulle den brittiska deckardrottningen ha fyllt 130 år. Kristina ...”Läs mer
”Intressant! … Lärorikt. Och en mycket viktig bok för att förstå högerp...”Läs mer

O jule mio!

av Unni Lindell

Kom inte och säg till mig att julen är en tid då vi måste göra som alla andra. Julen är en personlig högtid, då var och en får finna sitt sätt att möta denna trivsamma, stressrelaterade, förfärliga, fantastiska högtid.
Jag har återtagit julen! På mitt sätt. Vi ska inte ha tomtar i år, utan änglar. Och den uppgiften ska jag själv ta itu med. Jag var nämligen på ett köpcentrum för några dagar sedan och där hittade jag en gloria av fjädrar fastsatta på en bygel och ett par vingar med sele, så att de lätt kan hängas på ryggen.
På förpackningen stod det: ”Indossa vere piume evola in paradiso”. Det betyder använd äkta fjädrar och flyg upp i himlen. Och jag tänkte att det kunde vara en fin motvikt till tomten på loftet. Jag är helt redo att nå nya höjder, speciellt nu när jag bor i ett minimalistiskt hus. Änglar klär nämligen mitt hus bättre än tomtar. Dessutom har jag inte längre ”barn” hemma. Det har tagit mig trettio år att bli så mogen och självständig att jag förkastar självaste tomten.

Jag hade en dröm i natt: Jag drömde att jag var småbarnsmamma igen. Först var det en trevlig dröm med sommar och sol och barnen som badade och låg och var bruna och fina. Då började det plötsligt att snöa och en stor tomte visade sig vid horisonten. Han kom vadande upp på stranden med en bjällra i handen. Hjärtat började bulta hårt i bröstet på mig. Tomten ropade till mig att jag hade glömt att min yngste son skulle ha med en julklapp till adventskalendern i skolan och ännu värre var att jag hade glömt min äldste sons skolavslutning.
Jag tog på mig stövletter och vinterkappa och begav mig till närmaste köpcentrum. Där hördes bjällerklang från alla högtalarna och där var det smakprov på revbensspjäll och korv på en liten vagn. Sönerna slogs som besatta under en adventsstjärna och plötsligt hade jag ett katrinplommon under stövletterna, och katrinplommon är hala på linoleumgolv. Och plånboken var borta, och det var lika så bra för den var ändå tom. Och vips så var det julafton och revbensspjället var så halt att det gled av serveringsfatet och rätt ned på svärmors fötter. Och de hemmagjorda trolldegsfigurerna var krossade när morfar öppnade paketet. Tomten hade varit för hårdhänt. Dessutom började julduken att brinna när yngste sonen fick lov att tända stearinljuset.

Jag vaknar plötsligt och sätter mig svettig upp i sängen. Det är december utanför fönstret, men inte en enda tomte syns till. I alla fall inte från sovrummet. Och jag har lärt mig min läxa.
Redan i januari köper jag det första julklappspappret och de första julklappsetiketterna. Det gäller att hamstra innan butikerna plockar undan det, för de plockar inte fram det förrän i oktober eller november. Och det är alldeles för sent. Då är loppet redan kört för min utmärkta stressgen. Vid midsommartid bör de flesta julklapparna vara inhandlade och det säger sig själv att det då är väldigt irriterande om man står utan julklappsetiketter. (Då måste jag nämligen temporärt använda gula post-it-lappar på de olika julklapparna och de ramlar som regel av vid minsta korsdrag och då måste paketen packas upp igen och flera dagar av sommarsemestern blir förstörda.)
Det är självklart något speciellt med julen, men jag måste erkänna att jag de senaste åren har begått den stora dödssynden att hoppa över julstädningen. Det är inte en käft som märker det ändå. Det är mörkt mesta delen av tiden och om jag skurar hela huset eller ej spelar ingen roll. Dessutom är julgardiner en saga blott, jag har som sagt ett minimalistiskt hus med fönster utan gardiner. Då skulle det bli väldigt påfallande om jag täckte för utsikten till jul.
Jag köper julkakor hos bagaren. Lägger dem i askar och ”låtsas” som om de är hembakta. Vad är det egentligen med julkakor? Här i huset äter vi bara cirka tio stycken, resten kastas i mars.
Mina söner är vuxna nu, men jag minns min förtvivlan när de som tretton-, fjortonåringar började att sätta sig på tvären och demonstrera detta med att racka ned på jultraditionerna. En efter en blev traditionerna sakta men säkert dissekerade. Vilken fasansfull tid! Det började med en grymtning om att julen inte längre var som förut. Och det tilltog med demonstrationer av varierande slag. Det kunde ske i form av att äldste sonen hellre ville ligga kvar i sängen och slumra när det var Kalle Anka på tv klockan två på julafton. Traditionen hade i alla år varit att hela familjen satt på rad i soffan och åt julgröt och tittade på Kalle. Det hjälpte inte det minsta att en gråtande mor bad honom att stiga upp och äta sin risgrynsgröt och vara så snäll att skratta åt Piff och Puff som föll ned från julgransgrenen. Jag erbjöd honom till och med pengar, men nej.
Eller när pojkarna i tonåren började ge uttryck för att rullande av marsipankonfekt inte längre var deras favorithobby. Då hjälpte det inte att säga att mormor och morfar rördes till tårar av de gröna och vita och rosa klibbiga klumparna. Efter köpslagning och en mors enträgna bön började de på sitt eget sätt att dra sig undan marsipanrullningen. Det kunde ge sådana dramatiska resultat som att det inte längre var runda konfektkulor som rullades fram, utan bröst och lår och erigerade penisar. Ett förfärligt sätt att avskaffa jultraditioner på. Men effektfullt, för det säger sig själv att man inte kunde bjuda mormor och morfar på sådan konfekt.
Jag går inte heller i kyrkan på julafton längre. Jag tror egentligen att Gud (om han nu finns) inte har några invändningar mot det. Det är över tjugo år sedan familjen var i kyrkan på julafton och då åt yngste sonen upp Jesusbarnet som hade arrangerats i en krubba av silke. Ungen trodde att det var godis, och det var det ju inte. Jesus var inte god, medgav han skrikande när jag drog honom i ena armen längs mittgången. Och äldste sonen, som då var fem, frågade högt varför inte Gud var där, med tanke på att det var julafton och allt.
Det var det året som julbordet fattade eld. Det var hemskt att se mormors damastduk gå upp i rök. Det är fördelen med minimalistisk jul. Nu har jag glasbord, och lättantändliga grankvistar är ett minne blott.
Men jul blir det ändå. En fin jul. En enkel ute-i-god-tid-jul. Jag dekorerar granen en vecka före julafton. Jag sopar lite i hörnen och häller köpekakor i askarna. Jag tänder i öppna spisen och dricker ett glas vin med min älskade. Och han ser trofast på Kalle-kavalkaden tillsammans med mig. Jag gläder mig åt julaftonen. Jag stressar inte längre, inte ens om vi blir femton till bords. Jag har återtagit både julen och tiden. Och i år ska jag alltså sätta min gloria på huvudet och sätta på en ängla-cd. Jag är en fallande julängel. En lycklig fallande julängel!

Unni Lindell