Gud är inte dum

av Christina Herrström

Gud är inte dum. Gud förstår berättelsernas, historiernas, myternas enorma magi, magnetism och genomslagskraft. Gud vet att en berättelse som landar i människornas medvetande, som rör vid deras själar och längtan, som ger dem en ny infallsvinkel, varje sådan berättelse har makten att starta en förändringsprocess i var och en av oss. Gud vet att en berättelse skapar bilder, drömmar, nya modiga riktningar. Så jag förstår varför Gud hittade på berättelsen om Jesusbarnet. Om man tänker sig att man var Gud och såg hur människorna beter sig mot varandra, hur brutala, giriga, kortsiktiga, egoistiska vi ofta är när vi skulle kunna vara så vackra, generösa, kärleksfulla, beskyddande, inkännande och vårdande är det klart att Gud måste ha gråtit. Hur skulle Gud göra för att försöka få människorna att förstå sin andliga storhet? För att påminna om de underbara skatter som ligger nedsänkta i deras själar, sida vid sida med det giriga, destruktiva, egoistiska. Hur skulle Gud göra för att människorna skulle skapa ett samhälle, ett system där inte de dåliga krafterna premierades – utan de goda, de skapande och konstruktiva, de som är genomströmmade av kärleksljus och kärleksvilja?

Om jag var Gud skulle jag känna mig oerhört nöjd den dag då jag kom på historien om Jesusbarnet och jag skulle nog föreställa mig att den skulle rädda världen. Att Gud kom på just den här geniala berättelsen avslöjar förutom Guds storhet också att Gud är i hög grad kvinnlig, med hela den kvinnliga erfarenheten i fokus. Gud vet hur det är att älska ett skyddslöst barn. Inte för att männen skulle sakna förmågan, utan för att de inte tar hand om barnen när de är riktigt små och utlämnade och beroende för sin överlevnad, dessa mirakel.

Det föds ett litet barn. Och det tänds en stjärna. På de små skyddslösa mirakulösa barnen ska människornas religion bygga. Genialt.

Barnet föds av en fattig kvinna. Fadern, eller vem han är, är också fattig. Ett barn är fött. Tänk att skapa ett barn. Att det fungerar om och om igen, överallt på jorden! Människorna tar det för så självklart. Alla barn ser på världen med stora ögon. Vart har jag kommit? Vilka är ni?

Ett barn är fött med sin stora själ innanför den lilla bröstkorgen, de tunna revbenen. Barnet doftar. Barnets små händer letar. Barnet vill bara ha kärlek. Barnet vill bli sett. Barnet vill få växa. I barnet ligger miljoner skatter nedsänkta, underbara frön som om de får näring kan växa och göra barnet till en underbar människa. En människa som kan älska. Som kan skydda, vårda, sprida ljus, kraft och värme. En människa som kan hjälpa till att bevara och kanske till och med förstärka livets och världens ljuvlighet. Men om det inte får kärlek, värme, respekt, ömhet och inte dyrkas i sin litenhet så kan det växa till en destruktiv, egoistisk, girig, snål, brutal människa.

Ett barn är fött. Och en stjärna tänds i den stora svarta rymden. De vuxna människorna, männen, av alla slag måste böja sina huvuden bakåt och se det nya strålande ljuset, så sanslöst obeskrivligt vackert. Utan stjärnor hade den gåtfulla rymden varit nedsläckt, vi behöver stjärnorna. Alla män, av alla slag, måste följa stjärnans ljus. De fattiga herdarna. Men också de allra mäktigaste. Konungarna. Från jordens alla väderstreck. De rikaste, mäktigaste och mest inflytelserika männen som styr och ställer i världen ska hänföras och lämna allt de har för händer, för att följa stjärnans ljus, och hitta fram till det lilla nyfödda utlämnade fantastiska människobarnet och den fattiga kvinnan som är barnets mor. Och inför barnet, som vore så lätt att utplåna, bara genom att titta bort, och inför kvinnan, kvinnan som föder barnet, ska de knäböja i vördnad och respekt, ömhet och kärlek. Och de ska knäböja sida vid sida med de fattigaste. Inte nog med det. De ska också ge av sitt överflöd. De ska ge sina bästa gåvor.

Det tänds en stjärna, sa Gud, för varje litet barn som föds. Så stort är det. Förstår ni det, människor?

Så skulle det vara. Om det lilla barnet, inte bara Jesusbarnet som är en symbol för alla barn, stod i centrum för våra värderingar, om de mäktigaste männen hade det lilla skyddslösa barnet som ledstjärna i sina handlingar, skulle världen naturligtvis kunna vara det paradis vi förlorat.

Nå, berättelsens symboliska budskap undgick människornas trögtänkthet så Gud fick låta barnet växa upp och nu blev Gud mer rak på sak eftersom människorna inte hade förstått budskapet i den största berättelsen. Gud fick börja stryka under med tjocka streck vad Gud ville ha sagt och Jesus fick säga allting rakt ut, som i sitt kärleksbudskap, där Jesus egentligen beskriver just en kärlek som bara har sin motsvarighet i moderskärleken eller i bästa fall föräldrakärleken. Den villkorslösa kärleken, den som bara vill gott.

Det hjälpte inte heller. Jag skulle, om jag var Gud, också hitta på att Jesus till slut offrades. Jag skulle bli så ledsen och besviken på människorna och tänka att om jag gör så att det är riktigt synd om Jesus kanske deras medkänsla och enorma kärlekskraft vaknar. I enlighet med vår dystra missuppfattning har vi sedan haft korsfästelsen i centrum i kyrkan, istället för det nya doftande barnet och allt underbart och ömtåligt vi påminns om genom det. Förutom nu på julen, då det i vart och vartannat hem plötsligt ligger ett litet litet barn under en stjärna.

Jag är inte kristen. Men jag förstår Gud. Och själv tror jag att Gud är mycket större än Gud så att säga. Och Gud är oerhört kvinnlig och sensuell. Se bara på hur onödigt vacker världen är. Den är så sanslöst obeskrivligt vacker, den uppvisar en sådan mångfald av andlös fägring, och ingenting av denna skönhet behövs för att den ska göra det den ska, det vill säga fungera. Att ägna energi åt att göra vackert anses, enligt våra hoptorkade idéer, kvinnligt. Så Gud jublar och leker i kvinnlighet och sensualism. Det tycker jag om. Och jag älskar berättelsen om Jesus. Men en sak skulle jag ha gjort annorlunda om det var jag som var Gud. Jag skulle ha hittat på att Maria fick tvillingar. En flicka och en pojke. Nog förstår jag att Gud hittade på att det var en pojke som föddes, eftersom alla annars bara fått dyrka kvinnligheten i form av modern och dottern, och det hade ju inte heller varit riktigt. Men om det fanns ett barn av varje kön, lika mirakulösa, skulle kanske inte människorna lyckas osynliggöra kvinnligheten så mycket som de gjort med sina fantasilösa, bokstavstrogna, surmunnade tolkningar. Det är det enda dramaturgiska felet jag kan komma på. Och jag måste säga att Gud fick en väldigt trist, själsligt förstenad och i sinnet dövstum publik till sin geniala berättelse om kärlek och ödmjukhet. Och livets skönhet. Och om vilka varelser som hade kunnat bli till här på jorden och vilken underbar värld vi hade kunnat skapa med kärlek i våra hjärtan.

* * *

OCH SÅ ETT RECEPT

Här kommer ett hemligt recept på en jättegod kaka, tycker jag i alla fall, och utan den kakan är det inte riktigt jul hemma hos oss. Den heter ANNAKAKA, efter min mormor Anna, men hon fick egentligen receptet från en annan dam i Tomelilla som hette Clara Svensson vars man brukade hälla billigt vin på dyrbara vinflaskor på sina gillen vilket min morfar som var disponent på spritbolaget naturligtvis märkte. Min mormor gjorde den här kakan allra bäst och därför fick den heta ANNAKAKA.

ANNAKAKA
200 g smör
200 g vetemjöl
60 g strö
Arbetas tillsammans och sättes kallt över nattten.

170 g sötmandel skållas, skalas, males.
220 g strö
2 ägg
Ägg + strö röres vitt och poröst. Mandeln blandas i.

Rund form smörjs och sedan kläs botten och sidorna med den kalla degen, men spara lite av degen. Så fyller man på med mandelblandningen. Och sedan lägger man på det sista av degen som ett lock.
Man bakar den i 175 – 200 grader. Vet faktiskt inte hur länge. Men man får väl titta så den inte blir bränd. Man vet att den är klar genom att som vanligt sticka en provsticka i och provstickan ska vara torr. Kakan går bra att frysa.
MUMS!

* * *

OCH EN BILD

Bilden föreställer min regissör Mario Morgans pojkvän Juan Carlos! När jag var i Montevideo för att se min föreställning som Mario Morgan regisserat dundrade Juan Carlos plötsligt in och jag hade aldrig mött honom förut och han sa ”nu är affischerna till föreställningen klara!” och så visade han idel bilder på sig själv poserande i tomtedräkt.