Den välsignade ankan

av Jan Guillou

Det fanns en tid då Kalle Anka inte hade makten över vår julafton. Jag vet, ty jag var där. Men jag menar inte nödvändigtvis att det var bättre förr, även om man efter trettio-fyrtio julaftnar framför teven sitter och mumlar med i replikerna, särskilt då det gäller Tjuren Ferdinand.
Men om nu Kalle Anka inte började klockan 15:00, till vilken tidpunkt allt måste vara förberett och klart inför en nutida julafton, hur gick det då till?
Som barn upplevde man julafton som en lång plåga med kort glädjeeruption på slutet innan man kommenderades i säng så att de vuxna kunde fortsätta julsupandet ifred. För att ändå i viss mån lindra barnens vänteplåga använde man sig av strumpa. Man hängde upp en strumpa vid spisen och på natten till julafton var tomten där och placerade en preliminär julklapp för att lindra dagens långa väntan. I regel fick man något sysselsättande, en bok eller ett spel.
Dagen var ändå oändligt lång och vid sex-, sjutiden började den ännu oändligare julmiddagen som gick från sillrätterna till charkuterierna, till skinkan, grisfötterna, prinskorvarna, lutfisken och hela helvetet fram till risgrynsgröten med en mandel. Hos mig var det alltid samma gamla onkel som fick mandeln i gröten.
Därefter – först därefter, tänk er! – började herrarna i sakta mak röra sig mot salongen och serverade sig där konjak, smuttade och smålog sadistiskt tills någon av dem såg på klockan och undrade om det inte var dags för tomten. Vi barn satt uppradade i sjömanskostymer och röda rosetter och tindrade äntligen med ögonen.
Sedan kom gårdskarlen förklädd till tomte och kort orgie i julklappar vidtog. Men eftersom det då hade hunnit bli sent var det också läggdags. Och nästa dag följde juldagen som var särskilt helig så då fick man inte leka med leksaker som förde väsen.
Jo, jag vet att Sverige är det enda landet i världen som infört den säregna Kalle Anka-traditionen. Men om man betänker alternativet från tiden före kamrat Anka så är nyordningen fullt klart att föredra ur barnperspektiv. Välsignad vare han (ankan) som kom i Herrens namn.