Helene Turstens Hawaiiblogg
18 mars
Mahalo!
Helene
Förlagens och författarnas framtid
En intressant programpunkt handlade om hur framtiden – som redan är här – ser ut för förlagen och författarna i USA. Det var Barbara Peters, som är bokhandlare och förläggare för Poisoned Pen Press, som hade programmet. Precis som i Sverige har bokhandeln känt av konkurrensen från internetbokhandeln. Tusentals mindre bokshops runt om i USA har fått stänga under de senaste åren. Dessutom har flera författare fått betydligt minskade inkomster, eftersom deras böcker läggs ut på nätet, både i skriftlig form och som ljudböcker. Barbara berättade om en ny företeelse som hade börjat dyka upp i staterna: hyr en författargrupp. Arrangörer kan hyra hela eller delar av en grupp författare som kommer och gör ett framträdande. (Så har vi arbetat inom Göteborgs Deckarakademi, Det Dråpliga Sällskapet, under flera år!). För flera av dessa författare är dessa framträdanden det enda som ger någon form av inkomst. Från författare till underhållare, skulle man kunna säga. E-böcker är redan nu en realitet men Barbara tyckte sig ha sett att formatet är lite jobbigt för gemene man. Däremot passar det utmärkt för kortare berättelser. Hon förutspådde novellens och kortromanens återkomst tack vare e-boken. Likaså ser hon en framtid där romaner och dataspel baserade på böckerna interagerar. Då kan man tydligen börja ta betalt för att folk ska få använda sig av romanfigurerna. Eftersom jag inte spelar några dataspel så förstår jag inte riktigt hur det ska gå till. Fast jag kan se Irene Huss som den nya Laura Croft! Eller inte …Igår kväll passerade vi den blinda kvinnan och hennes muskompis när vi skulle gå till en restaurang. Eftersom jag vill veta vad de heter och försöka få lite kontakt med dem sa jag ”Aloha! How are you?” Den blinda log brett (hon har ett mycket trevligt leende) och svarade: ”Aloha!” Hennes lilla muskompis snörpte på munnen och tog ett ännu stadigare tag i armen på väninnan. Bestämt ökade hon takten på stegen. Ibland undrar jag vem som tar hand om vem i det där paret.
Smell-TV
Med foten i munnen
Det finns ett amerikanskt uttryck som översatt lyder: ”Där satt jag med foten i munnen”. Det betyder att man har gjort bort sig. Man har sagt något som man för allt i världen skulle vilja ha osagt, men det är försent. Man har redan klumpat sig. Det såg jag ett lysande exempel på igår när jag satt i en panel, med ämnet ”Does Geography Determine the Genre or the Content?”. Vi var 5 författare i panelen, med Deborah Terrell Atkinson som moderator. Hon bor i Honolulu, likson Baron Birthcher. Anthony Bidulka bor här i Kona, men skriver böcker som utspelar sig i Saskatoon i Kanada. Enligt honom själv för att det är en större stad med ett omväxlande gayliv. Dock är det av underordnad betydelse i hans böcker. Det viktiga är kriminalberättelsen. Sheila Simonson bor i Washington DC och är en förtjusande pensionerad bibliotekarie som har börjat skriva krimromaner. Christopher Moore är sedan 20 år bosatt i Bankock och skriver om en amerikansk privatdeckare som bor och arbetar där. Det var Christopher som satte foten i munnen. På frågan om hur vi förmedlar atmosfären i våra exotiska miljöer (Göteborg är extremt exotiskt på Hawaii!) så att våra läsare ska få en känsla av hur det ser ut, svarade han: ”Det är som när den blinde ska beskriva en elefant. Det beror på i vilken ände han börjar.” Jag hörde hur han stakade sig på de sista orden. Liksom jag hade han upptäckt vilka som satt några bänkrader bak i salen; den blinda kvinnan och hennes lilla följeslagerska!
A hula-lamp to die for!
Dottern har plötsligt insett att inget hem är komplett utan en hula-lampa. Möjligen kan man godkänna en rosa flamingo-lampa också. Hon har faktiskt studerat konst och design i 3,5 år … eller kanske just därför. En hula-lampa är alltså en lampfot i form av en huladansös. Ofta är de lite småporriga, med en glad dansös med silikontuttar, vilka nödtorftigt döljs av en blomkrans. Detta påpekade jag och hon höll delvis med mig. Egentligen vill hon ha en surfboy-lampa. Alltså en lampfot i form av en surfkille. Den såg hon i Honolulu förra året. Men det var som sagt i Honolulu … Här på Big Island finns den inte. Det vet jag efter att ha rantat runt i varenda butik som säljer hula-lampor. Tuttefiorna finns överallt, men inte surfpojkarna. Vi hittade en (!) kill-lampa, men han stod och spelade – självklart! – ukulele. Den gick fetbort, som dottern sa. Speciellt eftersom den kostade $139… Alltså avvaktar vi även med hula-lampan.
Ukulelelektion och cowboys
Inger F. har fått för sig att hon vill lära sig att spela ukulele. Och naturligtvis bör man inhandla den på Hawaii. Dock är hon inte säker på om hon kan lära sig det, eftersom hon endast har lite gitarrplink i ungdomen som grund (och vem har inte det?). Det vore alltså väldigt bra om man kunde få pröva på lite innan inköpet av instrumentet. Nu slumpade det sig så att dottern hade sällskap med en kvinna på flyget från Kauai (en annan Hawaii-ö). De fann varandra och började prata. Kvinnan presenterade sig som Lilian och berättade att hon arbetar som ambulerande domare, liksom hennes make. För det mesta arbetar de i Kalifornien, dock inte alltid på samma ställe. För att fördriva de tråkiga timmarna på hotellrummen har Lilian alltid med sig sin ukulele. Hon och hennes man bor i närheten av Waikaloa där vårt hotell ligger. När hon fick höra att dottern skulle dit, inbjöd hon genast henne att delta i en gratis ukulelelektion på Queen’s Market, måndag eftermiddag. Märk väl; det här var innan dottern hade en aning om Ingers nyvakna vurm för ukulele. Självklart anammade hela svenskmaffian denna inbjudan. Vi sammanstrålade med Lilian och några lärare och intresserade nybörjare på torget vid utsatt tid. Alla som ville fick låna en ukulele. Sedan plonkades det i glatt i ca 1,5 timmar. Jag kan inte påstå att Inger verkade mera stärkt i sin övertygelse om att ukulelespelande kommer att tillföra något positivt i hennes liv efter lektionen. Nu har hon i alla fall fått pröva på det. Den genomrara Lilian har dessutom bjudit hem oss till sig på torsdag kväll. Det ser jag fram emot.
Sålunda stärkta av vacker (nåja …) musik begav vi oss av i vårt vidunder till hyrbil. Den har 8 säten, vilket är tur eftersom gänget har utökats med en schweiziska. Det spelar ingen roll: amerikanare kan ändå aldrig skilja på Sverige och Schweiz. Naturligtvis är det en kompis till dottern som numera får sova i hennes rum och slipper de loppiga hostelen för några dagar. När dottern om några dagar beger sig vidare till Vancouver, kommer Maggie att följa med oss till San Francisco. Där kommer våra vägar att skiljas på flygplatsen. Men nu var det vår rundtur på den norra delen av ön som jag skulle berätta om. Naturen är oerhört omväxlande, liksom temperaturen. Vid starten var vi omgivna av ödsliga lavafält som påminner om ett månlandskap. Tuvor av ljusgult, nästan självlysande, gräs växer här och var i lavasprickorna. Annars är det helt öde. Lokalbefolkningen har ägnat sig åt grafitti längsmed kanterna av lavafälten. Med vita stenar har man format sina namn, sina älsklingars namn, sina avlidna närståendes namn o.s.v. Det syns väl mot den mörkbruna lavan, men är inte så snyggt. Efter ett tag börjar landskapet höja sig. Stora träd breder ut sina parasollkronor över savannlika grässlätter. Boskap går och betar under träden. Vi fortsätter upp mot nordspetsen. Vägen blir sämre och börjar ringla ner mot tät regnskog. Den varar bara några hundra meter, därefter stiger vägen igen. Lite längre fram slutar den i en utsiktsplats. Vyn över bukten långt nedanför oss är hänförande! Vi åker tillbaks en bit och tar av upp mot de höga bergen. Den täta skogen övergår alltmer i stora betesmarker. Vi ser massor av hästar och kor. Mörka moln stryker utmed marken och sveper in oss i kall och fuktig dimma. Det känns mer som att vara i Transsylvanien är på Hawaii, om ni förstår. Jan F. är hängiven fotograf och kommenderar stopp när det ena fantastiska fotosceneriet efter det andra dyker upp. Vi suckar, för vi har inte ätit lunch och klockan är närmare tre. Slutligen börjar vägen vindla sig neråt från berget och vi närmar oss Waimea. Där ska det finnas en musikaffär som säljer ukuleles. Vi hittar den, men det visar sig att en handgjord ukulele kostar $1000. Naturligtvis, eftersom de är mycket vackra. De billigare för $130 är made in China och kan lika gärna köpas hemma i Sverige. Inger beslutar sig för att fundera på saken. Istället går vi in på köpcentret och äter tex-mex-mat. Och inser att vi har hamnat i Cowboy-country. Här inne hörs inga smeksamma ukuleletoner, utan handfast countrymusik. Inte en blommig skjorta så långt ögat når, däremot rutiga och denim dito. Stort utbud av högklackade cowboyboots och breda läderskärp fullbordar bilden. Förklaringen är naturligtvis att befolkningen här uppe sedan generationer tillbaka har sysslat med boskapsuppfödning. Här ligger stora ranchområden. De första kofösarna som kom importerades från Mexico.
Heta i hot-tuben
En heldag
Söndagen 8 mars. Dagen började med att Inger och jag gick och lyssnade på en panel med ämnet ”Plotting the Perfect Murder”. Fem författare diskuterade hur de lägger upp förarbetet innan de börjar skriva sina böcker. Intressant; allihop arbetade med noggranna plotter, kapitel för kapitel. En av dem, Simon Wood, är ingenjör i botten och arbetar med färgdiagram (!). Olika personer, känslor, miljöer o.s.v. får olika färger. Dessa sätts in under arbetet med plotten och då kan han se hur ”berättelsen ser ut rent grafiskt”. Jag antar att det finns någon diagnos på den killen… Fast uppenbarligen fungerar det här upplägget för honom, vilket bekräftar vad jag alltid har sagt till folk som vill ha ett råd hur man ska starta upp arbetet med ett manuskript: det finns ingen standard procedur. Var och en måste hitta det sättet som passar en själv.Därefter åt vi lunch och började förbereda oss för vår egen programpunkt: ”Two Lethal Ladies from Sweden.” Salen var nästan fullsatt. Och gissa vilka som satt på första planken: den blinda damen och hennes lilla ledsagarinna. De var åtminstone tillsammans. Vi talade om den moderna svenska kriminalromanens från Sjöwall-Wahlöö och framåt. Naturligtvis talade vi också om oss själva och våra böcker. Vi har båda 3 böcker var utgivna. Intresset var på topp och vi fick massor av frågor. Vi körde ordentlig American marketing, och delade ut kylskåpsmagneter, broschyrer, lottade ut böcker och DVD-filmer. Mycket uppskattat!
Efteråt gick vi och tog en Pina Colada för 14$ i hotellbaren. Svindyrt, som allting annat här på Hawaii, men vi tyckte att vi hade gjort oss förtjänta av dem.
På kvällen var det traditionell Lualu, med hula-dans, eldsjonglörer, massor av mat och dryck. Maten på Hawaii är underbar, med mycket fisk och skaldjur, helstekt kött, frukt och grönsaker. Man märker starka asiatiska influenser, framför allt från Japan.
10 mars
Left Coast Crime 2009
Helene och Inger. Påsarna på magen vittnar om kongress, palmerna vittnar om Hawaii.Konferensprogrammet är oerhört ambitiöst upplagt. Under de sex konferensdagarna löper det hela tiden 3 parallella programpunkter, från klockan 10.00 – 17.00. Dock är det inlagt 1 timmas lunch … Folk minglar in och ut ur salarna där de olika programmen pågår. Själva struntade vi i programmen den första dagen. De handlade helt och hållet om Hawaiis historia och traditioner. Har man sett Kealakekua Bay där Kapten Cook slogs ihjäl den 14 februari 1779 under den tidigare nämnda bussresan, så orkar man inte sitta och lyssna på det också. Istället minglade vi omkring och umgicks med alla våra vänner från San Francisco. Vi pratade bl.a. med Laurel King, som vi faktiskt träffade för 2 år sedan i SF. Vi var på party i en Tiki-bar, som en TV-kille hade byggt i sitt garage(!). Och en Tiki-bar är alltså en hawaiiansk bar! En händelse som ser ut som en tanke.
09 mars
Aloha!
Kona, Hawaii lördagen den 7 mars.Efter en veckas semester i Florida, där vi lyckades pricka in en av de värsta vinterstormarna i Key West på senare år, har vi landat på Hawaii. Flygresan mellan Miami och Kona tog 18(!) timmar p.g.a. två flygbyten. Dessutom är tidsskillnaden 6 timmar så vi var tämligen utmattade dagen efter, som var den 5 mars. Eftersom någon säkert undrar, kan jag upplysa om att tidsskillnaden mellan Sverige och Hawaii är 12 timmar. Glädjen var obeskrivlig när jag och maken blev mötta på Konas Airport av vår dotter. Hon hängde väldoftande blomkransar runt våra halsar och det blev stort pusskalas. Dottern lämnade Sverige den 3 november 2007 och har inte varit hemma sedan dess. Efter 7 månader i Kanada, där hon jobbade i Jasper, Rocky Mountains, reste hon till Nya Zeeland utan att åka hem till Svedala däremellan. Vintern hade kommit till Queenstown och hon skulle dit och arbeta. Nu träffades vi på Hawaii. Hon kommer att vara med oss till den 15, därefter åker hon tillbaka till Kanada. Då ska hon bara åka snowboard och träffa kompisar i ca 1 månad, eftersom hon inte får något nytt arbetstillstånd.
Inger Frimansson och Helene Tursten
Igår ordnade arrangörerna av Left Cost Crime (LCC) en 12-timmars rundtur runt hela The Big Island. Där ingick guidning, måltider och besök vid diverse sevärdheter. Glada i hågen äntrade Inger och Jan Frimansson, jag, min man och dottern bussen kl. 06.30. Redan vid första stoppet började vi ana vad som komma skulle. Många av våra medresenärer var amerikanskt rundhyllta och flera hade svårt att röra sig. Vi blev bjudna på kaffe från Kona, som serverades i anslutning till en souvenirshop. Där såldes smycken, färgglada hawaiiskjortor, godis och smycken. När vi ordentliga svenskar kom punktligt tillbaka till bussen för fortsatt färd, kunde vi konstatera att vi var ensamma. De andra droppade in allteftersom. Nästan 30 minuter försenade kunde vi fortsätta till Puuhonua o Honaunau, som är en historisk nationalpark. Där bodde kungarna över Kona-distriktet i Honaunau under flera århundraden. Deras ben ligger begravda under den heliga byggnaden heuau. Muren som löper kring Honaunau och avskiljer det kungliga området från Puuhonua är daterad till mitten av 1500-talet, men området har använts ännu längre. Det unika med Puuhonua är att det var ett ”friområde” för besegrade krigare, gamlingar, kvinnor och barn som sökte skydd för de olika krigen som rasade oförtröttligt mellan de olika stammarna. Det användes ända till 1850-talet. Parken ligger vackert kring en liten lagun, där man inte får bada eftersom platsen är helig. Man strosar runt och kikar på groteskt snidade träfigurer som ska skrämma bort fienden (latmaskarna orkade väl inte hålla vakt själva), kopior av hyddor som folket bodde i och den heliga byggnaden. Det fixar disciplinerade svenskarna på utsatt tid, 45 minuter. Det var vi ensamma om, kan jag säga. Precis som vid kaffeplantagen kom våra medresenärer indroppande efterhand. Tuggande på godis, prasslande med nya souvenirpåsar pressade de ner sig på sina platser. Vi var nu 1 timma efter tidsschemat. När vi äntligen kom iväg igen började det dugga. Det blåste upp och när vi skulle se på havssköldpaddorna vid Black Sand Beach fick man ta på sig en tröja eller jacka. F.ö. kan jag tala om att vi har fler och större sköldpaddor som ligger och solar sig på stranden nedanför vårt hotell. Nu var det en ensam stackare som hade förirrat sig in bland lavastenarna. Runt om stod minst tre busslaster turister och fotograferade den. Och naturligtvis fanns där som sig bör souvenirshop med godis och … Ytterligare 30 minuters försening.
Uthungrade kom vi äntligen till Hawaiis Nationalpark för vulkaner. Vi svenskar hade redan strategin klar; först av bussen gäller! Eftersom vi rörde oss snabbare än våra amerikanska och kanadensiska medresenärer hann vi följaktligen först fram till lunchbuffén. Den var synnerligen välsmakande, med olika sorters sallader, ris, grillad kyckling, kalkon och helstekt maimai. Det sistnämnda såg jag var fisk och la upp en stor portion. Delikat! Fast det kändes inget vidare när jag förstod att det var delfin. Då var den redan uppäten, men jag bestämde att aldrig mer äta någon maimai. Har man vuxit upp med Flipper så är det otänkbart att äta delfinkött! (Idag åt jag ahi till lunch, vilket är tonfisk). Vulkanparken är precis vad den låter som: ett stort område med aktiva vulkaner. Just nu är de ganska stillsamma, men man får inte promenera omkring i området. De försåtliga svavelångorna har dödat flera människor. Vi stod utanför Jaggar Museum som ligger högt ovanför vulkanområdet och såg ner på den vällande röken ur kratern och en massa småpuffar som kom upp här och där ut marken. Fascinerande! Efter den numera sedvanliga förseningen på en halvtimma, gick färden vidare mot lavagrottan. Jajamän; där finns en lavatunnel som heter Thurston Lava Tube! Thurston kan ju inte vara något annat än en anglifiering av Tursten. Man går ner för en stig som leder in i en drypande regnskog och klättrar ner för några trappor som har huggits ut i lavan. Där finns en tunnel som glödande lava har forsat fram igenom vid ett vulkanutbrott för tusentals år sedan. Numera är den turistattraktion (nej, jag har inte sett till någon andel av intäkterna) och ordentligt upplyst. Kul att gå igenom så länge som man inte börjar fundera på vad som skulle kunna hända vid en ordentlig jordbävning … Sådana skakar nämligen ön varje dag, men de flesta märks inte alls.
I tropiskt ösregn anlände vi till Hilo, som är den största staden på The Big Island. En mer gudsförgäten håla har jag sällan varit i! Där skulle vi enligt tidsschemat ha stannat i 1 timma, men chaffisen började få hemlängtan och sa stenhårt att det får räcka med 45 minuter. Frimanssons och vi satt på ett deppigt fik mitt emot busstationen där bussen var parkerad. Vi rusade mot bussen när det var dags för avgång. Man kan tycka att vi borde ha lärt oss … Vi och chaffisen Sam var naturligtvis de enda som var på plats. En efter en droppade de andra in. Till slut var det bara två som saknades: en blind kvinna och hennes ledsagarinna. Efter en kvart otålig väntan gav sig chaffisen och en annan man ut i regnet. De lyckades hitta den blinda damen utanför toaletten på en glassbar. Av hennes lilla muslika kompis syntes inte ett spår. Det blev ytterligare väntan. Efter en stund dök den lilla människan upp, mer eller mindre halvdränkt. Med ynklig röst meddelade hon att hon hade gått vilse. Hur fan man nu bär sig åt att gå vilse i ett litet affärscentrum som ligger mitt emot busstationen! Antagligen var det något av det mest spännande som hade hänt i den anemiska lilla kvinnans liv. Hon hade både pipröst och – skägg. Det är faktiskt sant. Jag var helt fascinerad och misstänker starkt att den varelsen kan dyka upp i någon framtida berättelse.
Nästa stopp var Akaka Falls, som är några stora natursköna vattenfall. Då hade mörkret redan börjat falla, regnet hade inte minskat i intensitet och det var tio minuters promenad på en slipprig stig innan man nådde fram till fallet. Svenskmaffian totalvägrade och stannade i bussen. Dock inte våra transatlantiska vänner. Glatt vaggade de iväg i flipp-flopp och utan regnjackor. När de äntrade bussen igen spred sig en ganska otrevlig doft i bussen: blöta kläder och deodorant som har upphört att fungera. Till deras försvar måste sägas att de inte tappade humöret. Vilket Sam the driver och vi hade börjat göra.
Två timmar försenade anlände vi till hotellet. En bussrundtur på 14 timmar är milt sagt knäckande, speciellt som vi inte riktigt hade hämtat oss från vår 18-timmars flygresa två dagar tidigare. Ingen av oss orkade gå ut och äta. Det blev en öl, tomatjuice och en macka på rummet.
Imorse vaknade vi vid 6-tiden. Maken är snorförkyld och jag var så ledbruten efter allt sittande, att vi bestämde oss för att gå ner till en av de tre bubbelpoolerna och sätta oss. Såååå himla skönt! Efteråt doppade vi oss i en av de stora poolerna. Det är förresten saltvatten i alla poolerna, även i hot-tubsen. Sålunda uppfräschad begav jag mig till SPA-salongen på hotellet för att fixa mina naglar. Det kan låta sinnerubbat att lägga 82$ på manikyr och byte av lack på tårna. Men nu är jag i USA och här ”gör alla sina naglar”. ”Doing the nails” är ett måste! Kunden efter mig var Inger. Man måste ta seden dit man kommer. Därefter var det dags att gå och registrera sig för LCC 2009. Varje deltagare fick en klatschig tygkasse med åtta böcker som samtliga har anknytning till Hawaii, identifikationskort att hänga i en plastficka om halsen och div. trycksaker. Längst bak i programtidningen har jag och Inger Frimansson en helsidesannons i färg, med rubriken: ”Two Lethal ladies from Sweden”. Konventet har börjat!