Bloggare: Ewert Grens

Ewert här igen.För sista gången på ett ganska långt tag. Roslund & Hellström fortsätter tjata om att jag ska medverka vid skrivandet av ytterligare några böcker som handlar om mina fall. Nu har jag motvilligt och för att slippa tjatet än en gång gått med på att dom ska få delta i ett par komplicerade utredningar jag just nu är involverad i. Det kommer att ta all min tid framöver – därför gör jag nu ett längre uppehåll med mina mer eller mindre begåvade tankar på den här bloggen. Roslund & Hellströms motprestation blir som förra gången att i böckerna ge utrymme för mina tankar där i stället.

Så tills vi hörs en annan gång, allt gott, Er Ewert.

Ewert här igen.Jag har för första gången i mitt långa arbetsliv tvingats ta beslut om död.
Tre Sekunder.
Jag förstår den bättre nu, titeln.
Beslut om död.
Jag kommer aldrig att göra det igen.

Ewert.

Ewert här igen.Kaffet är slut.
Kaffeautomaten i utredningsrotelns mörka och dammiga korridor står stilla. Jag var där nyss, tryckte på dom satans knapparna, det bruna på plastmuggarnas botten, det är tjockt, kletigt, inte ens jag kan dricka det.
Dom sa att Beck och van Veeteren drack dom sista kopparna poliskaffe.
Då vet dom inte mycket om mig. Om oss. Vi som väljer att sitta kvar på tjänsterummet när dom andra för länge sedan gått hem och sett på tv.
Två svarta. Ingen jävla varm mjölk. Inget jävla socker.
Två svarta.
Sedan klarar man natten.

Ewert.

Ewert här igen.Jag blev just informerad om att man håller på att göra film om tre av mina fall. Att man har hållit på med det ett tag. Dom fall som har kallats Odjuret, Box 21 och Flickan under gatan. Främmande människor som sitter och skriver massa manuskript och skarvar vidare på det pojkarna redan har skarvat ihop.

Dom talade en del om roller. Om vem som skulle spela vem. Om vem som skulle spela … mig.

Jag förstår det inte. Varför ringer dom helt enkelt inte?
Vem spelar Ewert Grens bättre än Ewert Grens?

Ewert. Den förste. Den ende.

Ibland tar det ett och ett halvt år att promenera ett par kilometer.
Jag är framme nu.
Hos henne.Ewert.

Ewert här igen.Sven är min närmaste medarbetare, kanske närmaste vän. Eller, ja, han är nog min ende vän. Och Hermansson … den dotter jag aldrig fick. Och likväl … när jag nu för första gången på alla dessa år bjuder en annan människa till mitt hem på Sveavägen påstår dom där Roslund & Hellström i slutet av Tre Sekunder att det skulle vara … att det är någon annan som kommer dit, någon annan som ringer på min dörr och som släpps in i mitt … skydd. Den människa som … som sannolikt är den jag tycker allra minst om överhuvudtaget! Slå mig en signal, pojkar. Ni har stört mig med era frågor i tio år nu. Lik förbannat … har ni inte begripit någonting?

Ewert.

Ewert här.Jag såg att dom läste om mig i Japan.
Men …. dom där små strecken och fyrkanterna och … jag förstår inte ett dugg.
Gör du?

Ewert. Kejsaren.

Ewert här igen.Jag var på Berns under vintern. Smög in längst bak, polislegitimationen i handen, förklarade att det gällde ett polisärende.
Hon var där. Siwan. En roll i Cabaret. Fräulein Schneider.

Bergström, Wolff, Wollter var tydligen också med.
Jag såg dom inte.

Ewert.

Ewert här igen.Hur var den nu? Lösningen på hur vi ska få sexualbrottslingar att avstå från att fortsätta kränka?
Jo.
Vi sätter på dom gröna mössor.
Sedan bestämmer vi att dom alltid måste gå baklänges.
Och om dom inte skärper sig då måste dom också hålla en gul boll i vänster hand.

Det är ju så man försöker göra nu i USA, i Storbritannien. I vissa delstater ska dömda sexförbrytare efter avtjänat straff köra omkring i bilar med göna eller gula registreringsskyltar. I andra ska dom efter avtjänat straff knacka dörr hos grannarna och berätta sin historia. I ytterligare andra ska dom efter avtjänat straff bära elektronisk fotboja dygnet runt. I Storbritannien har man efter avtjänat straff sedan länge publicerat sexualförbrytares namn och bild på nätet. Och för inte så länge sedan dömdes en man att bära en självlysande jacka varje gång han går ut på kvällarna. Jag avskyr dom som kränker andra. Jag har som kriminalkommissarie i trettiofem år sett till att dom fått konsekvenser, låsts in, suttit sitt straff. Det har varje gång varit rätt. Men jag har aldrig trott att det skulle hindra dom från att begå nya brott när dom frigetts. Att dom plötsligt skulle förstå vad som driver dom. För det behövs vård. Utan vård finns beteendet, sjukdomen kvar. Vi kan låta dom köra runt i registreringskyltar med vilken färg som helst, bära hur många jackor som lyser som helst, det gör dom inte friskare, det är inte så att en sexualbrottsling tänker ähum, jag måste ju byta färg på registreringsskylten om jag våldtar den här medmänniskan och sedan avstår. Det handlar om en sjukdom. En sjukdom måste du vårda bort. En sjukdom skiter i färgen på registreringsskyltar. Straffa dom. Hårt. Förakta dom när dom kommer ut. Ãr det vad du känner har jag inga problem med det. Men låt oss aldrig tvinga dem att bära gula bollar eller att gå baklänges och låtsas som om vi gjorde något åt problemet.

Ewert.

Ewert här igen.Jag har tidigare lanserat en idé. Jag gör det igen. Eftersom det till och med är mer än så. Det är lösningen på hur vi ska få sexualbrottslingar att avstå från att fortsätta kränka. Vi sätter på dom gröna mössor. Sedan bestämmer vi att dom alltid måste gå baklänges. Och om dom inte skärper sig då måste dom också hålla en gul boll i vänster hand.

Varför?
Återkommer till det ikväll.

Ewert.