”Fredrika Bergman är en otroligt stark person”

 

 

KRISTINA HAMNADE PÅ RIKSPOLISSTYRELSEN i Stockholm tack vare sitt enorma intresse för säkerhetspolitik. Hon pluggade statsvetenskap och fick flera analyser och texter som rörde Mellanösternkonflikten publicerade. Steget från säkerhetspolitiska analyser till deckare kan tyckas långt, men även det skönlitterära skrivandet har alltid funnits där för Kristina. Skrivartävlingar under högstadie- och gymnasietiden och en kort sejour som krönikör i lokaltidningen hemma i Kristianstad vittnar om detta.

– De ville ha en ung arg tjej som skrev om saker som feminism och miljö. Jag var nog ung och arg, men när jag skrev om stormaktspolitik passade det sig inte för ledningen. De antog att jag inte hade täckning för det jag skrev eftersom jag var så ung, berättar Kristina Ohlsson.

 

För knappt två år sedan började hon skriva det som skulle komma att bli kriminalromanen Askungar – första boken om karaktären Fredrika Bergman. Fredrika är akademiker anställd inom polisväsendet, precis som Kristina.

– Fredrika Bergman är en otroligt stark och faktiskt ganska cool person. Hon är grymt smart och professionell men samtidigt varm och framför allt lojal med människor som är viktiga för henne. Kanske har hon svårt att visa känslor, sannolikt eftersom hon har så stor integritet. Och så är hon en väldigt teoretisk person och sådana har ju en tendens att uppfattas som lite torra.

För Fredrika innebär statusen som akademiker vissa problem. Att hon dessutom är tjej, och ung, gör inte saken bättre. Hon tvingas kämpa hårt för att bli accepterad av kollegorna.

De problemen är inte Kristinas egna, även om författaren och karaktären har vissa likheter på papperet.

– Jag har inte mött attitydproblem på det sätt som Fredrika tvingas göra. Inte i samma utsträckning, åtminstone. Men så jobbar jag inte heller för ”vanliga” polisen, som Fredrika gör. Där har spänningarna mellan civila och poliser varit mycket större. Lite trist, tycker jag, för polisen behöver verkligen personer med akademisk bakgrund för olika sorters utredningsarbete.

 

I Askungars inledning försvinner en liten flicka från ett tåg när det rullar in på Stockholm Central. Ingen av medpassagerarna har sett eller hört någonting kring försvinnandet. Flickan verkar vara spårlöst borta, men det finns en rad komprometterande omständigheter kring hennes pappa. Han hamnar snabbt i fokus för utredningen som leds av den erkänt duktige men snabbt åldrande Alex Recht, flankerad av nykomlingen Fredrika Bergman. Utredningen visar sig vara snårig

och leder in på mörkare spår än alla, inklusive Fredrika Bergman, kunnat ana.

Som om inte den allt större utredningen vore nog har också Fredrika fullt upp med privatlivet. Vart är egentligen förhållandet med den äldre, distingerade livsnjutaren Spencer på väg? Har Fredrika någon framtid tillsammans med sin älskare? Vill hon ens ha någon framtid med honom?

 

Att skriva just deckare kan tyckas som det självklara valet för en anställd inom polisväsendet med författarambitioner. Men det var först för några år sedan som det slog Kristina Ohlsson att det var i den genren hon skulle hamna.

– Det gick plötsligt upp för mig att i princip allt jag läst de senaste åren var deckare. Tidigare hade jag skrivit mer om knasiga familjerelationer och sådant. Genom mitt jobb sitter jag ju på en massa kunskap om hur polisväsendet fungerar och det kunde jag förstås använda mig av i skrivandet. Jag tror på att skriva om ämnen man

kan bra.

Kristina började på flera olika romaner, men de första försöken tog alltid stopp efter sextio skrivna sidor. När hon pratade med en kollega om sitt skrivande på en personalfest fick hon rådet att kämpa sig förbi puckeln:

– Han sade åt mig att fortsätta kämpa, att inte ge upp. ”När du är förbi sidan 90 släpper det”, sade han. Det rådet tog jag med mig hem och fortsatte att skriva på Askungar. Jag fick ge upp tanken på att skrivandet alltid skulle vara roligt, vissa partier fick jag kämpa mig igenom.

 

Eftersom Kristina Ohlsson arbetade heltid satt hon på kvällar och helger och skrev. Enligt egen utsago är hon väldigt fokuserad och ganska snabb när hon väl skriver. Idén till boken, den lilla flickan som försvinner från tåget, har hon svårt att härleda.

– Jag har en bank av skumma idéer i huvudet och det här var en av dem, men jag vet inte varifrån de kommer från början.

När hon till sist kände att hon fått ihop ett manus som hon kunde stå för – som var bra – skickade hon in det till flera förlag sommaren 2008. Men att få debuten utgiven var inget hon tog för givet, snarare tvärtom.

– Jag vet ju vilket extremt litet nålsöga det är man ska ta sig igenom. Jag hade hoppats att något förlag åtminstone skulle ge den ett lektörsutlåtande, då hade jag varit nöjd.

Mot den bakgrunden blev hon både överraskad och väldigt glad när flera förlag visade seriöst intresse. Ett av dem var Piratförlaget.

Kristina Ohlsson fick komma upp och träffa en förläggare, och därefter följde flera veckor av nervös väntan. Beskedet kom när hon satt på en buss på väg mot Jönköping.

– Jag kände direkt igen Piratförlagets nummer i mobilens display och svarade. Förläggaren berättade att de ville ge ut boken! När vi lagt på började jag ett febrilt ringande och sms:ande till familjen och kompisarna, men snart dog batteriet i mobilen. Då satt jag där på en buss i regnet med tre timmar kvar till Jönköping…

Och den 19 augusti, ett drygt år efter att hon skickade in sitt manus till Piratförlaget, kommer Askungar att ligga ute i bokaffärer över hela Sverige. Kristina Ohlsson kan då kalla sig författare, på riktigt. Under våren har hon varit tjänstledig några veckor för att skriva den andra boken om Fredrika Bergman.

– Det går som tåget den här gången! Jag har ett bättre förarbete och inte samma ångest över att jag inte ska ro det i hamn. Framför allt har jag väldigt roligt nästan hela tiden när jag skriver.

 /Intervjun gjordes våren 2009