Möt Sara Lövestam – Sveriges färskaste författare

Efter vinsten i Bok-SM för drygt fyra månader sedan utkommer nu Sara Lövestams debutroman ”Udda”. Det handlar om lesbiska players, språkforskare utan ben och en amputationsfetischist. Konstigt? Inte alls, tycker författaren, som hämtat persongalleriet från sitt eget liv.

På kvällen den 1 juni blev Sara Lövestam författare. Eller, egentligen har hon varit författare sedan hon var fyra år. Men på kvällen den 1 juni blev det officiellt. I och med att hennes manus ”Udda” tog hem segern i tävlingen Bok-SM var det bestämt att hennes roman skulle ges ut av Piratförlaget.
– Jag hade inte alls förväntat mig att vinna Bok-SM. De första veckorna var jag mest chockad, men sen var jag tvungen att samla mig eftersom redigeringsarbetet med boken skulle börja.

Och redigeringsarbetet skulle dessutom gå undan. På bara några månader skulle ”Udda” gå från digitalt manuskript till tryckt och färdig bok. Intensivt, visst, men framförallt väldigt roligt, tyckte Sara Lövestam. En bikaraktär fick stryka på foten, ett och annat kommatecken försvann, men på det stora hela är det samma version av ”Udda” som Sara skrev för ett par år sedan som nu ligger hos Sveriges bokhandlare.

I romanen möter vi ett ganska brokigt persongalleri. En av huvudpersonerna är Martin, butikschef på Systembolaget – fullt normal på ytan, superseriös på jobbet, men amputationsfetischist i smyg. Han blir galet förälskad i rullstolsburna Paula som fötts med bara ett halvt ben. Och Martin är bästa kompis med Lelle, en lesbisk Casanova-karaktär som har svårt att binda sig men samtidigt inte riktigt vill säga nej till den lockande Lina.
– Det är ungefär det persongalleri jag har runtomkring mig, fast jag fick tona ner det tio procent i boken. Den lesbiska playern är vanlig i Stockholms uteliv och delvis hämtad direkt ur egna erfarenheter. Amputationsfetischister känner jag inga personligen, men jag såg en dokumentär på tv om det och blev intresserad av ämnet. När jag ser något jag inte känner igen mig i vill jag gärna försöka förstå det och det var så jag fick upprinnelsen till boken.

Men, och det är ett stort ”men”: Sara Lövestam hoppas att läsarna av boken inte ska fastna vid det som är konstigt, speciellt eller udda med personerna i boken, utan inse att de trots sina konstigheter är fullt… normala.
– En farhåga är att folk ska tro att boken bara handlar om sex. Egentligen handlar den om helt andra saker. Jag har försökt göra något som upplevs som udda till något allmänmänskligt, och jag tror nog och hoppas att läsarna kan följa med i detta.

Hon berättar att hon hittills fått en hel del positiva kommentarer, bland annat från heterosexuella medelålders män som läst ”Udda”. Genom att ge boken en chans har de fått sig en tankeställare, har de sagt. Men Sara hoppas också att boken når fram till alla som sitter och trycker på något ”udda”. Oavsett om det är en hudfärg, ett handikapp eller en hemlighet de inte vågar berätta för någon.
– Och det är ju nästan alla, egentligen.

Vem är då Sara Lövestam? Hon är 29 år, bor i Sollentuna och jobbar som SFI-lärare. Har skrivit berättelser sedan hon var tre-fyra år, den äldsta handlar om två barn som jagar fjärilar. Skrivandet har fortsatt i tidningen QX och på den egna bloggen. Och genom hela livet har hon dessutom skrivit skönlitterärt. Att kalla sig ”författare”, nej där är hon inte riktigt ännu:
– Jag tror inte jag känner mig som författare förrän jag gett ut min andra bok. Det ordet har alltid känts så väldigt … stort. Jag har försökt att bli publicerad i tio år, och man kan ju ha olika åsikter om vem som är författare men för mig personligen känns ordet ”författare” så svåruppnåeligt att jag vill ha mycket på fötterna innan jag börjar titulera mig så.

Att hon fick sitt utgivningskontrakt genom en tävling påverkar nog det också, säger hon. Piratförlaget var ju tvunget att ge ut en av böckerna från Bok-SM – oavsett om de gillade den eller inte.
– Men det känns bra ur den aspekten att Piratförlagets egen jury faktiskt valde min bok som förstahandsval. Och min förläggare på Piratförlaget har visat intresse för ett senare manus som jag visat för henne. Jag tycker att de har visat att de vill satsa på mitt författarskap… Så jo, jag börjar nog känna mig som författare.