Följ oss på sociala medier:
”Det är ju nästan omöjligt att inte gilla det! Författaren skriver ...”Läs mer
”Jag inser att det som gjort djupast avtryck i minnet är beskrivningarn...”Läs mer
”Hans röst i etern följer med in i hans böcker, där hans...”Läs mer
”Flickan som fick en röst är en fantastiskt fin debutroman som ger...”Läs mer
”Det här är en bok man vill sätta i händerna på sina...”Läs mer
”Att leda in en förhärdad särskrivare på rätt spår är en grannlaga uppg...”Läs mer
”Ett tag funderade jag på om inte nutida Gertrud kunde ha gestaltats so...”Läs mer
”Jonas Jonasson skriver skrönor som är njutbara att läsa. ... Skrönor t...”Läs mer
”Ebervalls och Samuelsons skildring av fyrtiotalets Stockholm och Köpen...”Läs mer
”Jan Guillou har slutfört ett imponerande verk. 1900-talet har fått sin...”Läs mer
”Det finns flera anledningar att sluka Johan Erlandssons bok om Maj Wah...”Läs mer
”Låt det brinna är en grov, mörk, hård och oförutsägbar deckare som man...”Läs mer
”Anne Holt skriver spännande om aktuella samhällsproblem och ger en tro...”Läs mer
”Min alltför vackra syster är i likhet med Historien om en anständig fa...”Läs mer
”Att gestalta troll trovärdigt är inte det enklaste, men de här författ...”Läs mer
”Jag skrattade högt åt den här boken! ... Lärarinnan är en välskriven m...”Läs mer
”Personligt och berörande. Inspirerande!”Läs mer
”Patos. Det är drivet och limmet i "De rättslösa". ... De rättslösa dra...”Läs mer
”Den är jättehärlig … Solstolsläsning! … det är lite feelgood, den bjud...”Läs mer
”Men David Wibergs roman är också en poetisk dialog, och mer än...”Läs mer
”"Drönaren" har utsetts till Norges bästa kriminalroman 2019 och det ha...”Läs mer
”I år skulle den brittiska deckardrottningen ha fyllt 130 år. Kristina ...”Läs mer
”Intressant! … Lärorikt. Och en mycket viktig bok för att förstå högerp...”Läs mer

Det stora nederlaget

Av Jan Guillou

Ursprungligen publicerat i ”Berättelser” av Jan Guillou (Norstedts, 1991)
 

Jävlar! Jävlars satan det var alltså sant.
Jag stod i morgonrock ute i tamburen och stirrade på Dagens Nyheters förstasida. Där fanns hela historien. Rikspolischefen Carl Persson hade till statsministern Olof Palme överlämnat en promemoria där justitieministern Lennart Geijer utpekades som misstänkt för samröre med prostituerade. Svart på vitt, där stod det.
Och den historien hade jag själv avstått från att ens kolla närmare. Fast jag hade ju varit i närheten; under den senaste valkampanjen hade jag till och med varit på väg att ställa en fråga om saken på Olof Palmes presskonferens – alla partiledarna hade presskonferens i tur och ordning i riksdagshuset – och jag hade skrivit ner frågan i några variationer, exempelvis:

”Är det korrekt att rikspolischefen för någon tid sedan överlämnade en promemoria till dig där Lennart Geijer utpekades som misstänkt för samröre med prostituerade?”

Jag satt en kväll och vände och vred på frågan tillsammans med Staffan Heimerson, som då var redaktionschef på Aftonbladet. Vi kände båda till att oroliga politiska journalister smög omkring på Aftonbladet och gruvade sig för att ”det skulle komma ut” (en något bakvänd journalistisk attityd kan tyckas, men fullt naturlig för just den typ av politiska journalister som blir ”informationssekreterare” och dylikt i fortsättningen på sin journalistiska karriär).
Det var visserligen ett gott tecken att de partipolitiska journalisterna på Aftonbladet oroade sig. Men om nu Palme fick frågan på sin presskonferens, hur skulle han svara? Ja att han inte skulle lägga fingrarna emellan om frågan var grundlös, det var ju klart. Det var lätt att föreställa sig med vilken effektivitet och kraftfull indignation han då skulle klippa till.
Men om det var sant?
Skulle han då inte i första hand gissa att jag visste mycket mer än jag gjorde, borde inte det göra det svårt för honom att komma med alltför lögnaktiga dementier?
Ånej. Ta bara en sån sak som att frågan innehöll tidsbestämningen ”för någon tid sedan”. Rätt eller fel skulle han kunna svara nej – för att i ett eventuellt efterspel hävda att jo visserligen, men det var ju inte ”för någon tid sedan”.
Och så vidare.
En gång under IB-affären satt jag på presskonferens med Palme. Det handlade om IB:s verksamhet i Finland och dom enda närvarande som hade läst alla hemliga handlingar i saken var Palme och jag, han i egenskap av statsminister och jag därför att jag åtalats och dömts men då – under bevakning – fått läsa alla anklagelser och bevis mot mej. Palme och jag visste alltså exakt. Men hur jag än frågade lyckades han slingra sig ur, det var som att förlora i kort trots att man har alla essen på hand. Och de politiska journalisterna bröt in, saboterade frågandet, och försökte komma in på annat för att hjälpa honom och jag förlorade trots att jag visste exakt hur det låg till.
Ånej, Olof Palme kniper man inte så lätt på presskonferens. Jag skulle förmodligen inte kunna åstadkomma annat än att spela lite gossen Ruda, ett ganska onödigt vågspel när min egen tidning vid den här tiden, Folket i Bild/Kulturfront, dessutom hade 14 dagars pressläggning som gjorde varje omedelbar nyhet ointressant för vår del. Förresten var det väl bara ett rykte, varför riskera så mycket från 50 skadeglada kolleger på en presskonferens bara för ett ryktes skull?
Sen glömde jag bort saken.
Det vill säga, jag måste ha låtsats glömma bort saken. Antingen måste jag ha trott, eller förmått mej att tro, att det bara rörde sig om grundlöst skvaller. Eller också måste jag ha dragit mej ur för att det hela verkade för riskabelt. Båda alternativen framstod ju i efterhand som minst sagt pinsamma och här stod jag med Dagens Nyheter i handen något år senare. Förresten, vem hade gjort storyn?
Jag gick in till frukostbordet och slog upp tidningen. Det var Peter Bratt som hade gjort storyn. Förbannat, slagen av en nybörjare som Peter Bratt dessutom. Jaha. Man lär så länge man lever. Man ska inte ta något för givet, man ska kolla bra rykten annars dyker någon Peter Bratt upp med storyn i stället.
Men 48 timmar senare var både Peter Bratt och Dagens Nyheter krossade. Tidningen klädde sig i säck och aska och rullade sig gråtande i stoftet, dementerade allt, bad om ursäkt, sparkade Peter Bratt till ett redigerarjobb på utlandsavdelningen, tillkallade krismöten i stor offentlig hemlighet – där kravet på Peter Bratts definitiva avskedande för övrigt restes – och kastade sedermera fram ett skadestånd till Lennart Geijer på 50.000 kronor som förvandlades till ett stipendium ”för förkovran av unga undersökande journalister”.
Skadeglädjen var ofantlig i journalistkåren. Den malligaste morgontidningen hade gjort det största fiaskot på decennier. Aftonbladet vältrade sig i indignation och döpte om affären från Geijer-affären till Skvaller-affären. Olof Palme triumferade i den ena lysande dementin efter den andra.
När det värsta tumultet lagt sig började en del ofrånkomliga följdfrågor värka fram. Okey, Peter Bratt var en tämligen oerfaren reporter, förmodligen överskattad både av sig själv och av omgivningen på DN.
Men den synpunkten räckte ju bara som bränsle åt skadeglädjen, den räckte inte alls när det gällde frågan hur ett stort tidningsmaskineri kan svälja ett gammalt skvaller så reservationslöst. Vem hade lurat Dagens Nyheter, inte bara Peter Bratt utan hela Dagens Nyheter? Var det rentav en provokation?
Frågan var lika konspiratorisk som spännande. Inom några dygn hade ju den stora fintidningen först varit tvärsäker på sin historia och sen lika tvärsäker när man tog tillbaks rubb och stubb. Vad hände egentligen under de 48 timmarna? Det här var naturligtvis presshistoria, men vem eller vilka hade skapat historien?
Jag satt på Operabaren – beklagar, men det är faktiskt sant trots att den lokalen brukar uppfattas som särskilt journalistiskt suspekt – tillsammans med Gunnar Fredriksson som då var en av två chefredaktörer på Aftonbladet och Staffan Heimerson som var en av två redaktionschefer. Vi vände och vred på pusselbitarna.
Det var alltså frågan om en avancerad anti-socialdemokratisk provokation, slog Gunnar Fredriksson fast. De krafter som varit i gång ville komma såväl Rörelsen som Lennart Geijer till livs.
I så fall måste man naturligtvis söka dom krafterna i närheten av rikspolischefen Carl Persson, spekulerade jag. Carl Persson och Lennart Geijer hade ju en lång och delvis bitter historia av motsättningar bakom sig.
Men om landets rikspolischef medverkar till att plantera falska uppgifter i landets mest ansedda tidning för att skada landets största politiska parti, så är det ju en jävla bra story det också, konstaterade Staffan Heimerson.
Visst, och i så fall gäller ju inte grundlagens källskydd, sa Gunnar Fredriksson. Källskyddet är ju till för att skydda enskilda uppgiftslämnare från att bli uppspårade av myndigheter, men det är fanimej inte till för att skydda manipulerande makthavare som vill använda läckage av falska uppgifter för att åstadkomma politiska skandaler.
I så fall borde man kanske göra storyn om hur det hela gick till? funderade jag.
– Jo, sa Staffan Heimerson, men var hittar vi en tillräckligt hänsynslös jävel till reporter som slår sig igenom alla dom här murarna, inte på Aftonbladet i alla fall.
– Nä, det är möjligt, sa Gunnar Fredriksson, men jag tror jag har en idé.
Och så blev det tyst runt bordet. Där satt två femtedelar av Aftonbladets redaktionsledning och såg forskande småleende mot mej.
– Behöver du något förskott? undrade Fredriksson.
– Nej, sa jag, men jag behöver mellan en vecka och tio dagar. Minst.
Och så var det bestämt att jag skulle ge mej in på mitt livs största nederlag som journalist.

* * *

Allt föreföll teoretiskt klart. Historien var alltså inte sann, eftersom Dagens Nyheter dementerat så exempellöst kategoriskt. Men i publiceringsögonblicket måste den ändå ha förefallit helt säker.
Alltså måste källorna vara extremt trovärdiga och alltså måste dom i det här fallet finnas – teoretiskt – antingen i skiktet av socialdemokratiska höjdare eller i närheten av rikspolischefen Carl Persson. Det första alternativet var lätt att utesluta. I den inre kretsen kring Olof Palme vågar ingen begå högförräderi.
Alltså. Vad undersökningen går ut på, det som måste bevisas, är hur spåret leder mot Carl Persson själv och hur någon i hans närhet planterade den falska storyn i Dagens Nyheter. Det kan emellertid inte ha varit Carl Persson själv. För om han personligen lurat DN så hade dom inte skyddat honom i efterhand.
Alltså. Jakten gäller någon i Carl Perssons närhet, någon på rikspolisstyrelsen eller säkerhetsavdelningen (Säpo).
Nästa steg: varför Peter Bratt?
Det finns horder av journalister på Dagens Nyheter, men här hade man lyckats hitta en reporter med sällsynt lämpliga kvalifikationer för en provokation.
Peter Bratt avskydde sen sin tid i fängelse allt vad sosseregeringar, palmepojkar och justitieminstrar hette. Om sossebetet var fett – och det var ju det minsta man kunde säga om kombinationen Palme/Geijer – så var valet av Peter Bratt insiktsfullt och skickligt planerat. Han skulle låta lura sig, han var inte tillräckligt kylig, han skulle snabbt bli nerslagen av en motattack, han var omgiven av en stark föreställning som doftade ”det stora avslöjandet” och han hade ett stort personligt behov av att ta revansch, att göra ett nytt stort avslöjande efter den gamla IB-affären.
Ju mer jag tänkte på saken, desto mer imponerad blev jag av valet av Peter Bratt. Men vem på rikspolisstyrelsen hade en så detaljerad personkännedom? Det kunde inte gärna vara Carl Persson själv, trots att det är till Carl Persson spåret måste leda om hypotesen för reportaget skall hålla.
Och mer måste till. Den som vänder sig till Peter Bratt med den falska spännande historien måste vara en person som Peter Bratt inte misstänker för onda avsikter – och det måste dessutom vara en så auktoritativ källa att Peter Bratt när han säger vem källan är, eller antyder det, får sin redaktionslednings tillstånd att publicera.
Två alternativ står till buds. Det ena alternativet är den kommissarie på säkerhetstjänsten som förhörde Peter Bratt under något halvårs tid när han och jag satt häktade under IB-affären. Som så många andra frihetsberövade fick Peter Bratt ett starkt och känslobetonat förtroende för sin förhörare. Den mannen skulle det mycket väl kunna vara.
Han skulle dessutom besitta den perfekta kunskapen om Peter Bratts psykologiska svagheter och mottaglighet för själva betet.
Men avståndet mellan rikspolischefen själv och en kommissarie på säkerhetsavdelningen är lite väl långt. Mygel med pressen sköts inte riktigt på den nivån, det har varit de högsta cheferna på säkerhetsavdelningen som genom åren hanterat den propagandaverksamhet som går ut på att plantera falska historier och ”läcka” (främst till kvällspress och kriminalreportrar).
Teorin med säkerhetsmannen som källa hade flera operativa svagheter. Det var dessutom svårt att rent konkret föreställa sig hur den värdige och ämbetsmannalike Carl Persson personligen skulle ha kunnat instruera en enskild kommissarie på säkerhetsavdelningen att plantera en falsk historia.
Källan måste sökas närmare Carl Persson, det måste vara en person som kunde samtala mer underförstått och förtroligt med rikspolischefen.
Alltså var källan kriminologen Leif G W Persson.
Vid den här tiden hade Leif G W Persson vid sidan av sin anställning som brottsforskare vid Stockholms universitet eget tjänsterum på rikspolisstyrelsen, han hade suttit i utredningen om organiserad och ekonomisk brottslighet (AMOB), han var en av stockholmspressens mest anlitade källor och han stod personligen nära rikspolischefen själv. Nu sysslade han med ”policy-frågor”.
Det är inget fel på logiken i den här tankekedjan som leder rakt fram till Leif G W Persson. Allt resonemang så långt var fullkomligt logiskt. Bara man tar själva utgångspunkten för given, nämligen att historien var falsk. Men den förutsättningen fanns otvivelaktigt eftersom DN uppträtt som man gjort.
Därmed var det dags att ge sig in i själva reportagearbetet. Det skulle inte bli lätt eftersom alla på väg fram mot målet var sluga och svårlurade personer. Dagens Nyheter hade slutit sig samman och där vägrade alla att besvara frågor. Rikspolisstyrelsen föreföll inte precis som ett lättare alternativ. Problemet var alltså att finna de svagaste länkarna i de två systemen. Och de svagaste länkarna måste vara de två just nu mest utsatta personerna nämligen Peter Bratt och Leif G W Persson.
Man måste alltså spela ut dom två mot varandra, först få Peter Bratt att förråda Leif G W Persson och sen tvinga Leif G W Persson att förråda Carl Persson.
Även detta tankeled är fullkomligt logiskt. Det är inte logiken i själva analys- och fältarbetet som det är fel på i den här historien; om man nu tar den grundläggande förutsättningen för given, som sagt.
Alltså. Det första steget skulle bli att lura Peter Bratt att förråda Leif G W Persson.

* * *

Jag satt framför telefonen och rökte ett par cigarretter innan jag kunde förmå mej att ringa Peter Bratt. För det första måste min chansning på Leif G W Persson gå hem. För det andra skulle jag ge Peter Bratt ett erbjudande han inte kunde säga nej till. Till slut ringde jag.
– Hej osv.
– Hej osv.
– Hur kunde den där Leif Persson lura på dej det här?
– Ja, det är just vad jag sitter och frågar mej själv. Hur visste du förresten att det var han?
– Det måste det vara. Om det här är en provokation så måste det vara han (– – –)
Peter Bratt var hemma i bostaden och jag tog en taxi hem till honom med hänvisning till att det var bättre att låta bli telefon, både han och jag hade ju fått en viss motvilja mot telefoner sen den tid säkerhetstjänsten ägnat ett halvår åt att lyssna på och banda alla våra telefonsamtal.
På väg i taxin konstaterade jag att jag nu hade inkörsporten till storyn och att Peter nu var i ett så besvärligt läge att han knappast skulle komma sig för att säga nej till mina förslag. Jag grubblade inte så mycket över moralen i de metoder jag var på väg att använda; motståndaren var ju i det här fallet sällsynt hänsynslös och svårforcerad. Det viktiga var att få rätt och att få fram sanningen och i efterhand skulle ingen fråga efter metoderna.
Peter Bratt var naturligtvis förkrossad när vi träffades. Han betraktade sig själv som ”slut som journalist” och funderade på att självmant säga upp sig från Dagens Nyheter. Också han själv tycktes nu förutsätta att allt rörde sig om en medveten provokation, att Leif G W Persson gått personliga ärenden åt Carl Persson för att komma åt Lennart Geijer osv. Men på Dagens Nyheter var nu läget sådant att ingen över huvud taget fick så mycket som peta på den förfärliga historien. Tidningen hade bett om ursäkt och locket satt hårt åt.
Jo, men nu hade jag alltså uppdrag från Aftonbladets redaktionsledning att bena upp hela historien och gräva fram Carl Persson. DN och Peter Bratt kunde inte själva ursäkta sig eller ge sig själva någon form av upprättelse, men jag och Aftonbladet kunde ordna saken. Om nu Peter bara ville hjälpa mej?
Det var alltså ett erbjudande han inte kunde säga nej till.
Jag skrev ut ett A-4 med frågor som Peter Bratt skulle ställa till Leif G W Persson på telefon. Frågorna gick ut på att dels få Persson att gå med på att han lämnat alla uppgifterna och dels få honom att på något sätt bekräfta att han diskuterat saken med Carl Persson. Så kopplade vi en bandspelare till telefonen och Peter Bratt ringde.
En halvtimme senare hade jag ett kassettband i min hand där Leif G W Persson dels bekräftade att han gett uppgifterna till Peter Bratt och dels bekräftade att han talat med Carl Persson om saken, till och med samma dag som kontakterna med Peter Bratt ägde rum och Peter Bratt ringt Carl Persson för en kommentar. Så långt var allt gott och väl, rentav över förväntan. Där fanns bara en liten egendomlig hake. Leif G W Persson framhärdade i att uppgifterna i allt väsentligt var korrekta. Men det var ju å andra sidan hans enda möjliga attityd.

* * *

Nästa steg gick ut på att ringa in Leif G W Persson och försöka kartlägga förloppet i telefonerna mellan DN och rikspolisstyrelsen den dag då storyn kom till.
Det visade sig att Carl Persson just den dagen hade suttit i en TV-intervju på sitt tjänsterum med Annika Hagström och Roland Hjelte och – ibland har den undersökande reportern tur – dom kunde berätta hur Leif G W Persson kommit mitt under intervjun och bett att få tala med Carl Persson om, måste man förmoda, den historia som Peter Bratt och Dagens Nyheter var på väg att publicera. I rummet fanns dessutom Esbjörn Esbjörnsson på rikspolisstyrelsen. Alla tre mindes förloppet.
Det såg ju fint ut.
När jag rutinmässigt läste igenom de andra tidningarna från första publiceringsdagen upptäckte jag dessutom nya spår efter Leif G W Persson. Kvällstidningarna hade varit alldeles för väl förberedda för historien, Expressen hade dessutom ändrat sin infallsvinkel från pro-DN till anti-DN mellan upplagorna. Det föreföll onekligen som om både Aftonbladet och Expressen haft någon egen källa till historien. Det kunde inte möjligen vara Leif G W Persson?
Jovisst. Det tog bara några dagar att reda ut den saken. Leif G W Persson var plötsligt var mans niding och journalisterna brände honom utan vidare när jag talade med dem.
Men i och med att jag frågat så många personer inom massmedierna i Stockholm om Leif G W Persson så hade naturligtvis drevet efter honom kommit igång. Provokationsteorin var allmänt omfattad och såväl Rapport som andra var ute efter att komma först med storyn. Det tog jag med viss ro och det rentav roade mej att höra hur definitivt Leif G W Persson dementerade när olika personer ringt och bett om hans kommentar. Själv tänkte jag spara Leif G W Persson till sist och jag utgick från att när han stod öga mot öga med mej så var det färdigdementerat. Jag kunde ju bevisa att han var källan inte bara till DN utan också till flera andra. Dessutom var jag den ende – som via Peter Bratt – trängt igenom tystnadsmuren på DN och följaktligen hade jag nu förloppet timme för timme klart när det gällde händelsekedjan.
Jakten på Leif G W Persson hade pågått någon vecka och jag hörde av andra att hans nerver tydligen befann sig vid bristningsgränsen. Han visste också att jag var ute efter honom och måste alltså ha gruvat sig en hel del över att bara höra mitt skall i spåret efter honom, utan att se mej eller tala med mej.
Det föreföll som ett utmärkt psykologiskt övertag. Jag valde tid och plats noga, jag skulle ta honom direkt efter en föreläsning uppe på universitetet i Uppsala.
Jag tog Staffan Heimerson med mej till Uppsala. Det var ju en intervju av minst sagt avgörande betydelse som nu återstod och förutom bandspelare var det ju bra att kunna belägga det som sas med två journalisters uppgifter. Jakten var inne i sitt slutskede. Precis som vi hoppats fick vi tag på Leif G W Persson i en tom och öde universitetsbyggnad, vi gick in i en föreläsningssal slog på bandspelaren och genomförde ett veritabelt korsförhör med en psykiskt svårt plågad Leif G W Persson som nu befann sig bortom all räddning när det gällde att dementera om kontakterna med olika massmedier och med Carl Persson själv.
Det var bara en sak som han förtvivlat vägrade att erkänna. Han vidhöll fortfarande att uppgifterna, inte i vissa detaljer, men i det väsentliga, faktiskt var korrekta.
Vi får väl se hur det går med den saken nu när storyn kommer i tryck tänkte jag och lämnade Leif G W Persson som om jag gått ut från vilken som helst slutgiltigt uppjagad skurk.
Sen var det bara att fara hem och sätta sig vid skrivmaskinen. Allt föreföll mej som succé. Uppdraget hade verkat nästan hopplöst svårt, men nu var ändå hela förloppet kartlagt timme för timme i kontakterna mellan Persson & Persson och DN.
Carl Perssons vaga kommentarer skulle han snabbt tvingas ändra på när storyn publicerades. Leif Perssons påståenden om att uppgifterna var korrekta osv skulle tvinga Carl Persson att antingen desavouera Leif G W Persson – och då skulle han inte bli trodd på grund av slumpen med den där TV-intervjun – eller också… tja, det skulle bli en reportagetext som oemotståndligt tvingade fram sanningen.
Också det var nog i och för sig en logisk tankegång. Så skulle det nog ha gått. Men här fanns en bristande förutsättning, någonting jag omöjligt kunde tänka mej: reportagetexten skulle aldrig publiceras av någon tidning, allra minst av Aftonbladet.
Medan jag skrev min text gick telefonerna varma.

* * *

Manuskriptet är på knappt 10 A-4-sidor. De första tre sidorna är en redogörelse timme för timme av de första kontakterna mellan Peter Bratt och Leif G W Persson och fram till det ögonblick då Peter Bratt ringer Carl Persson för kommentar, efter att Carl Persson avslutat sin intervju med Annika Hagström och Roland Hjelte. Därefter är reportagetexten följande:

* * *

» Klockan är nu halv fyra på eftermiddagen. I samma rum som Peter Bratt uppe på Dagens Nyheter befinner sig reportrarna Ove Säverman, Cecilia Steen-Johnson och nyhetschefen Sven Öste. Alla följer spänt samtalet. Frågan är: kommer Carl Persson nu att dementera rakt av? Eller kommer han bara att vägra kommentera?
Peter Bratt refererar kortfattat vad Dagens Nyheter kommer att påstå: Geijer hade ett förhållande till en flicka med anknytning till den undre världen och i det ärendet sökte rikspolischefen upp statsministern för att framföra en rapport. Dessutom förekommer Geijers namn i bordellutredningen. Kommentar?
Spänningen är olidlig bland DN-journalisterna. Och Carl Persson har givetvis i Esbjörnsson och Leif G W Persson två synnerligen intresserade lyssnare när han svarar långsamt, liksom plågat:
– Jaaa… Jag kan inte, och vill inte säga någonting om detta. (Djup suck.) Det måste du faktiskt förstå. Vad vill du egentligen att jag ska säga… Nej jag kan inte uttala mej om detta.
För de upphetsade journalisterna verkar detta som en bekräftelse. En dementi hade, anser man, inte låtit på det viset. Hade Carl Persson velat dementera så hade han också gjort det och gjort det mycket bestämt, blir slutsatsen.
Esbjörn Esbjörnsson:
– Ja jag hörde Carl Perssons svar till DN. Han sa att han inte kände till… att han inte ville gå in på Bratts resonemang. Samtalet var ytterst kortfattat, en minut på sin höjd.
Det är ungefär fyra och en halv timme kvar till DN:s pressläggning. Nu kallas redaktionsledningen in till diskussioner i saken. Å ena sidan har alltså reportern en mycket god källa, (Leif G W Persson) som bara reportern och nyhetschefen Sven Öste känner till. Och dessutom har Carl Persson inte dementerat, eller har i vart fall svävat på målet.
Å andra sidan är det en djävla historia att gå ut med om den spricker…
I efterhand är naturligtvis alla kloka. I efterhand vet alla att historien aldrig skulle ha publicerats. Men den redaktionsledning som till sist bestämde att storyn skulle publiceras, chefredaktören Hans-Ingvar Johnson, Karl Ahlenius, ledarskribenten och specialisten i pressetik Jan Magnus Fahlström och nyhetschefen Sven Öste har ungefär 100 års sammanlagd journalistisk erfarenhet. De skulle inte ha begått sitt livs misstag om inte två särskilt viktiga faktorer nu fick en avgörande funktion i katastrofens mekanik.
För det första handlar det om situationen på Dagens Nyheter. På DN fanns en stark känsla av att man låg långt efter andra tidningar när det gällde undersökande, avslöjande journalistik.
Bara sexton dagar tidigare hade Peter Bratt börjat sitt jobb som undersökande reporter på den stora DN-redaktionen. I två år hade han, från början beroende på starkt motstånd i DN:s ledning mot att han över huvud taget anställts, hållits på en förortsbilaga. Meningen var nu att han äntligen skulle börja sitt jobb som avslöjande reporter. Förväntningarna var stora. Peter Bratt släpade nämligen på tungt bagage: berömmelsen från det största avslöjandet och det oöverträffade scoopet, IB-affären.
Nu efter bara två veckors arbete kom alltså, som förväntat, den första stora grejen. Här sammanföll Dagens Nyheters svåra reportagesituation, många års kattrakande utan resultat, och myten om det Stora avslöjandet. Allt på en och samma eftermiddag.
Klockan är strax efter fyra på eftermiddagen. Inne hos chefredaktören förs en upphetsad diskussion för och emot omedelbar publicering. Å ena sidan är det säkrare att vänta en dag till så att man hinner finkolla detaljerna. Å andra sidan har man redan ringt Carl Persson själv. Det betyder att larmet gått och att alla björnar är väckta. Det innebär att en annan tidning kan få ett läckage med delar av historien rätt och andra delar tillrättalagda för att det skall motverka DN:s stora avslöjande. Särskilt kretsen kring Carl Persson sysslar ibland med att anlägga den ena eller den andra s k motelden genom att plantera sanna eller fabricerade uppgifter i pressen. Även i Dagens Nyheter.
Det är nu mindre än fyra timmar kvar till pressläggningen. Då inträffar den andra och den verkligt avgörande faktorn i förloppet. Leif Persson ringer oväntat tillbaks från rikspolisstyrelsen. Det följande telefonsamtalet gör att alla tvivel sopas undan på DN.
Leif G W Persson berättar nämligen att han just träffat Carl Persson och att han vet hur Carl Persson reagerade efter samtalet från Peter Bratt:
– Jag kan säga dej att Carl Persson inte sa att någonting var fel i det du frågade om. Och jag känner honom så väl att jag vet att han skulle ha reagerat om det var något fel i det här. I stället suckade han och sa att han var orolig över att ni skulle komma på en sak som var ännu värre.
Här får Dagens Nyheter dels en absolut bekräftelse. Och dels förvandlas nu den osäkra tolkningen av Carl Perssons tvetydiga dementi till en säker tolkning; en underförstådd bekräftelse. DN tycks dessutom, om man får tro Persson & Persson, vara någonting ”värre” på spåren. Nu är det inte längre någon tvekan, historien skall publiceras.
Om detta telefonsamtal uppger Leif G W Persson själv till Aftonbladet:
– Ja, det är riktigt att jag berättade om Carl Perssons reaktion som jag fattade den. Jag är också helt säker på att han var bekymrad över att dom (på DN) skulle komma på någonting ännu ”värre”, det är i alla fall vad han sa.
– Det var inte så att du ringde till DN med detta avgörande besked därför att Carl Persson bett dej göra det?
– Nej absolut inte. Det var jag som trodde att det handlade om rättsröta. (Carl Persson uppger: – Nej Leif Persson hade ingen kontakt med DN för min räkning. Jag kände över huvud taget inte till att DN sysslade med denna sak. Fråga: Sa du någonting till Leif Persson om att det var fara att DN var på väg att komma på någonting ”värre” än historien med Geijer? Svar: Nej, det har jag inte sagt, jag hade ingen aning om vilka uppgifter DN hade.)
Det var, enligt källor på DN, flera saker som Leif G W Persson berättade i detta avgörande telefonsamtal. Förutom historien med Carl Perssons bekräftelse berättade han att Carl Persson begärt av den förra (socialdemokratiska) regeringen att få en kommission tillsatt för att utreda rättsrötan. Carl Persson skulle till och med ha begärt att få ett kvitto på att han gjort denna begäran. (– – –)
Peter Bratt är eld och lågor när han nu börjar arbeta ut texten till den artikel som skall förändra hans liv. Saken är ju bergsäkert bekräftad nu. Dessutom har den pålitliga källan antytt möjligheten att ta fram nya och ännu hetare informationer bara skandalen har rullat igång.
Men Leif G W Persson ringer ännu en gång – och lika oväntat – tillbaks till DN. Det är reportern Cecilia Steen-Johnson som tar emot samtalet innan det slussas vidare till Peter Bratt i samma rum. Leif G W Persson berättar nu, enligt källor på DN, hur han diskuterat ett problem med Carl Persson. DN bör helst tona ner Carl Perssons halvhjärtade dementi. För det får ju inte se ut som om Carl Persson haft ett finger med i historien.
På DN lovar man att putsa till Carl Perssons kommentar så att den skall låta mer neutral. Det spelar ju inte så stor roll nu när Carl Perssons förtrogne kommit direkt från Carl Persson själv med en bekräftelse. Den tillputsade kommentaren som DN sedan trycker blir närmast intetsägande:
”Jag kan inte och vill inte säga någonting om det här.”
Leif G W Persson bekräftar att han bett om ändringen i Carl Perssons kommentar:
– Ja, jag ringde och bad om det där. Men det var för att jag själv inte skulle hamna i smeten när det här kom ut.
– Hur skulle du kunna få problem av en kommentar som Carl Persson stod för?
– Det skulle ju inte bli så svårt att räkna ut att det egentligen var jag som var källan om det var så här uppenbart.
Senare under intervjutillfället ändrade Leif G W Persson, hårt pressad, denna förklaring till att han ville ha Carl Perssons dementi nedtonad för Carl Perssons egen skull. Leif G W Persson menar att hans lojalitet med Carl Persson gjorde det nödvändigt för honom att försöka mildra den kommande stöten för Carl Persson.
På frågan vad det var som skulle ha tonats ned i Carl Perssons uttalande uppger Leif G W Persson:
– Det var någonting om att ”det måste du förstå” som togs bort, men jag minns inte exakt.
Ungefär samtidigt som den fullkomligt bergsäkre Peter Bratt arbetar ut reportagetexten ringer Leif G W Persson upp en reporter på Expressen (Per Wendel) och berättar att han från säker källa har fått veta att Dagens Nyheter följande dag kommer att publicera en stort uppslagen artikel om dom där gamla Geijer-historierna som ingen har lyckats knäcka. Men, understryker Leif G W Persson, Dagens Nyheter har på något sätt fått tag på bevis eller dokumentation. Det är därför DN vågar slå upp storyn med dunder och brak.
På Expressen leder dessa sensationella uppgifter från den välkände och ytterst välinformerade källan Leif G W Persson till att ett par reportrar gör sig beredda att ta itu med historien när morgondagens DN kommer till Expressen samma kväll (på Expressen får man förstaupplagan av DN vid 22.30-tiden).
Ungefär samtidigt ringer Leif G W Persson till en reporter på Aftonbladet som han känner väl och berättar ungefär samma sak som han berättar för Expressen. Det leder till att både Aftonbladets chefredaktör och Olof Palme larmas under natten.
Ytterligare några timmar senare ringer Leif G W Persson till rättschefen på justitiedepartementet, Per Jermsten, och berättar att han fått veta att DN var på väg att publicera en stort uppslagen artikel om att Lennart Geijer haft affärer med prostituerade osv. Också för Jermsten uppger, eller antyder, Leif G W Persson att DN har belägg för sin historia. Per Jermsten är vid Aftonbladets förfrågan inte helt säker på hur orden föll när Leif G W Persson talade om ”belägg”.
På Aftonbladets förfrågan har Leif G W Persson svårt att förklara varför han ringt och berättat om den kommande DN-artikeln för justitiedepartementets rättschef. Han säger att ”dom måste få veta det innan” och att han därmed menar att det är den socialdemokratiska rörelsen som måste få veta innan och att det var ”en blandning av ambivalens och lojalitet” som gjorde att han ringde Jermsten. Leif G W Persson har inte med ett ord antytt, varken för Jermsten eller för reportrarna på Expressen och Aftonbladet, att det var han själv som var upphovet till DN:s artikel.
När det är två timmar kvar till DN:s pressläggning, vid halvsjutiden, ringer Peter Bratt slutligen till Lennart Geijer själv. Peter Bratt är redan tvärsäker. Förmodligen kommer Lennart Geijer nu att neka eller vägra att kommentera. Men det är snarast en formell procedur.
Det blir emellertid ett långt och något överraskande samtal. Lennart Geijer bekräftar visserligen att Carl Persson sprungit uppe hos Palme med olika rykten. Det är dessutom riktigt att Lennart Geijer känner en av de flickor det nu talas om. Men det var inte frågan om något ”förhållande” och det hela är ett missförstånd och om Peter Bratt kommer hem till Geijer skall det gå att reda ut allting i lugn och ro.
Men lugn och ro är knappast lockande för Peter Bratt när det är kort om tid kvar till pressläggningen. Han lovar däremot att ringa tillbaks om en halvtimme, trekvart.
Därefter skriver Peter Bratt igenom texten ytterligare en gång och sen vidtar de sista diskussionerna inom DN-ledningen innan beslutet att publicera skall spikas slutgiltigt.
Det som avgjorde beslutet var utan tvekan Leif G W Perssons rapporter om hur Carl Persson skulle ha bekräftat saken för Leif G W Persson och hur Carl Persson till och med skulle ha talat om ”värre” saker. Dessutom hade Geijer själv bekräftat att Carl Persson varit uppe med nån sorts rapporter till Palme. Saken var klar.
Men hade Geijer något mer att säga eller var det där om att komma hem och få missförstånden utredda bara en smart politikerfint för att fördröja publiceringen?
När Peter Bratt ringer Lennart Geijer för sista gången har tiden tickat iväg mot den punkt där det inte längre finns någon återvändo. Det är bara en halvtimme kvar till pressläggningen.
När Lennart Geijer hör att han nu bara ska få tio minuter på sig att förklara saken så avstår han. Innan Lennart Geijer går och lägger sig på kvällen drar han ur telefonjacket. Som gammal politiker vet han att han annars kommer att väckas av kvällstidningarna när deras morgonskift går vid 3-4-tiden.
Peter Bratt gör en sista kollning för säkerhets skull. Det är ungefär tjugo minuter kvar till DN:s pressläggning när han ringer Leif G W Persson, som nu befinner sig hemma i sin villa i Djursholm. Peter Bratt läser upp hela den färdiga artikeln och frågar sen Leif G W Persson om denne är medveten om att det innebär slutet för Peter Bratt som journalist om storyn är osann. Flera av Peter Bratts kolleger hör samtalet.
Enligt källor på DN svarar nu Leif G W Persson bara att visst visst, ”men oroa dej inte, grejen är ju sann ju”.
Lite senare på kvällen är Peter Bratt medelpunkten på tidningskrogen Marginalen. Hela världen älskar en segrare. Ingenting är som att lyckas med det Stora avslöjandet. Äntligen skall Peter Bratt slippa ifrån det där med ”känd från IB-affären”. Pressarna rullar redan mer än halvvägs in i upplagan. Kollegerna gratulerar en efter en.
Det är mindre än 24 timmar kvar tills alla skall veta att historien spricker och att DN råkat ut för det största fiaskot i avslöjarbranschen sen Expressens nazistaffär 1965. Och Peter Bratt kommer om 36 timmar att ha avslutat sin roll som undersökande reporter för att i stället börja redigera på DN:s utlandsavdelning. För andra gången har han gått till tidningshistorien. Men nu som förlorare. Hela världen hatar en förlorare, särskilt tidningsvärlden.
Så långt går det att, ganska fullständigt, förklara hur det gick åt skogen för DN. Men varför agerade Carl Perssons förtrogne och DN:s enda källa, Leif G W Persson, som han gjorde?
På den frågan har Leif G W Persson själv knappast några kristallklara svar.
– Du är väl ändå medveten om att den här långa raden av manövrer som du genomför dagen innan DN publicerade ger intryck av att du medvetet provocerat fram saken?
– Ja, jag kan förstå att det ser ut som en provokation, men det är det inte.
– Vad är det då?
– Både Peter Bratt och jag måste ha fått fnatt, en sorts psykotiskt tillstånd där vi jagade upp varandra. Han måste ha trott att jag visste allt och jag var säker på att han hade någon annan källa.
– Men hur ska man kunna tro att du inte haft ont uppsåt när du ringde så mycket fram och tillbaka?
– Dels handlar det om alla uteblivna dementier den där dagen. Det fick mej övertygad om att allt var sant, åtminstone huvuddragen. De här historierna har ju snurrat runt i polishuset ganska länge och det har faktiskt hänt mej att en polis, nej jag vill inte säga vem, kommit till mej och sagt att det var för jävligt med den här korruptionen och skyddet för höga makthavare och så bad han mej läcka ut delar av den här historien så att vi skulle få se vad som hände.”

* * *

Om det finns Djävulens advokater bör det rimligtvis också finnas Djävulens journalister; däri ligger problemet med den artikel jag skrev åt Aftonbladet. Den är sakligt korrekt. Det finns inget att invända mot framställningen av händelseförloppet, alla personer är korrekt citerade och så vidare. Berättelsen är således helt sann i fysisk, kronologisk och faktisk mening, men den är sann och ändå osann på ett oåtkomligt vis, just som om den skrivits av en Djävulens journalist.
Förvisso hade jag uppfyllt beställningen från Aftonbladet. ”Så gick det till när Dagens Nyheter begick sitt största misstag i modern tid.” Och källan kunde, precis som beställaren önskat sig, knytas till Carl Perssons omedelbara närhet och Carl Persson hade, om inte annat så genom sin passivitet, direkt medverkat till att Dagens Nyheter publicerat historien. Så långt allt förträffligt.
Men den teori som låg till grund för reportagearbetet – att upprinnelsen till allt vore en medveten provokation, ett avsiktligt läckage av falska uppgifter i syfte att komma Rörelsen etc till livs – bevisas ingenstans i mitt reportage.
Det är inte så konstigt. Leif G W Persson talade nämligen sanning.
Men effekten, om Aftonbladet publicerat, skulle utan tvekan ha blivit den, att Carl Persson och Leif G W Persson ställts mot varandra på ett sådant sätt att någon av dem tvingats förtydliga sig. Och då skulle det visa sig vem som ljög eller inte ljög och hur och om det var en ren provokation. Och så skulle hela affären rulla igång igen.
Det var alltså det som var det journalistiska problemet, eller snarare det politiska problemet som jag själv var aningslöst okunnig om.
Gösta Sandberg, som vid den här tiden var den egentlige chefredaktören och ansvarig utgivare på Aftonbladet, krånglade när texten levererades. Det var nog en intressant artikel, men hur kunde man verkligen belägga det här med Leif G W Persson? Gösta Sandberg krävde bevis.
Det var inte så konstigt, det kan mycket väl ingå i en ansvarig utgivares omsorger och skyldigheter mot läsarna. Alltså fick han en kopia på det band jag spelat in med telefonsamtalet mellan Peter Bratt och Leif G W Persson, och en utskrift. Det där var ju utan tvekan bevis för att Leif G W Persson var källan ifråga.
Då började Gösta Sandberg krångla om man verkligen kunde veta att det var Leif G W Perssons – mycket karakteristiska – röst på bandet. Olika medarbetare som kände Leif G W Persson fick komma in till Gösta Sandberg och lyssna på bandet.
Jo, naturligtvis var det Leif G W Persson, det kunde ingen missta sig på.
Sen den saken fastställts bestämde sig Gösta Sandberg i alla fall för att artikeln inte fick publiceras. Formellt gick det så till, att man höll en diskussion med avslutande omröstning i redaktionsledningen. Omröstningen slutade 4–1. Staffan Heimerson var ensam för publicering. Gunnar Fredriksson, som varit med om att beställa artikeln, hade nu till synes oförklarligt blivit mot publicering.
Jag vände mej genast till Bo Strömstedt på Expressen. Jag var ju, i och för sig korrekt, övertygad om att bara artikeln publicerades så skulle sanningen tvingas fram.
Efter ett dygns betänketid meddelade Bo Strömstedt att Expressen av principiella skäl inte kunde publicera.
Jag vände mej till tidningen VI. Efter ett eller två dygn meddelade redaktionen på VI att man hade tre vägande skäl mot publicering:
1) Våra läsare är inte intresserade av sånt här
2) Journalister ska inte kacka i eget bo
3) Artikeln är för dåligt skriven, rent stilistiskt
Jag vände mej till min gamla tidning Folket i Bild/Kulturfront, utan särskilt stort hopp eftersom tidningens ”linje” för närvarande var mot ”så kallade avslöjanden”. Folket i Bild/Kulturfront vägrade publicera med hänvisning till invecklade principiella skäl. Jag fick en förfrågan från Göteborgs-Posten men där beslöt Karl Beijbom efter viss betänketid att inte heller han kunde publicera.
Mitt läge var nu brydsamt. Min artikel cirkulerade vid det här laget som någon sorts samizdat i den stockholmska journalistvärlden (flera av de redaktioner som haft artikeln till påseende hade påpassligt kopierat den). Jag började utpekas som en skurk som inte aktade för rov att förbryta mej mot det heliga källskyddet; i ryktessvängen var vi plötsligt tre skurkar, Peter Bratt som smutskastat en fin gammal man, Leif G W Persson som spritt obefogat skvaller och jag själv som efterforskade tidningars anonyma källor.
Den 14 december var det debatt på Publicistklubben under rubriken: ”Utgivarens ansvar och reporterns!”
Bland deltagarna fanns Gösta Sandberg från Aftonbladet, Hans-Ingvar Johnsson från Dagens Nyheter och reportern Per Wendel från Expressen.
Hans-Ingvar Johnsson beklagade än en gång och bad om ursäkt och låg sen platt som en flundra resten av kvällen. Gösta Sandberg talade om ansvar och omdöme. Per Wendel riktade en attack mot Aftonbladet för att tidningen lejt ”en viss frilansare” till att spräcka källor och frågade hur frilansaren ifråga kunde åta sig ett sådant förnedrande uppdrag.
Jag, den uppenbare visse frilansaren, försökte kortfattat förklara att en av årtiondets största massmediaskandaler rimligtvis var en intressant händelse som borde kunna kartläggas och förklaras precis så som vi skildrade andra skandaler inom andra maktsfärer än vår egen. Aftonbladet hade dessutom gett mej ett uppdrag och det hade jag fullföljt.
Gösta Sandberg väntade till sitt slutanförande innan han berörde saken. Då sa han att det var en fullkomlig missuppfattning att den där Giljo eller vad han nu heter någonsin skulle ha fått ett uppdrag av Aftonbladet. Däremot hade han försökt prångla på tidningen ett undermåligt material.
Jag vägrades replik under hänvisning till att Gösta Sandberg sagt det han sagt i ett slutanförande. I bröstfickan hade jag ett kvitto från Aftonbladets kassa eftersom jag dagen innan varit uppe på tidningen och kvitterat ut 4.000 kronor för mitt enligt överenskommelse levererade jobb.
Det kändes som om jag höll på att bli tokig. Här stod hela massmediaetablissemanget upp och fördömde dels Dagens Nyheters tilltag att publicera skandalösa och osanna uppgifter och dels fördömde man tilltaget att försöka förklara hur dessa skandaliteter kunnat komma i tryck. Situationen var ju alldeles schizofren, det var som om alla enats om att 1 plus 1 är 3.
Förklaringen till den allmänna dårskapen var så enkel att jag inte begrep eller ens anade hur det låg till. Det var ju nästan precis ett halvår kvar innan sanningen skulle komma fram. Och det skulle dröja ännu många år innan jag skulle få veta vad Gösta Sandberg egentligen haft för sig när han fick min artikel i sin hand.

* * *

Jag lämnade min text till Aftonbladet den 7 december. Den 9 december, när Gösta Sandberg hade tagit del av det inspelade telefonsamtalet mellan Peter Bratt och Leif G W Persson ringde han upp Persson för att säga tre saker.
För det första visste han att det var Leif G W Persson som var källan till Dagens Nyheters historia och det var ingen mening med att försöka slingra sig på den punkten.
För det andra skulle Leif G W Persson inte oroa sig. Den där artikeln skulle inte bli publicerad, oavsett vad folk sa.
För det tredje kunde Gösta Sandberg ”inte förstå varför Lennart Geijers gamla fruntimmershistorier som ju var legendariska ända sen TCO-tiden” kunde ha något allmänt intresse.
Utskriften av telefonsamtalet mellan Peter Bratt och Leif G W Persson är på 15 sidor och innehåller flera avsnitt där Leif G W Persson vidhåller att uppgifterna i grunden är sanna och dessutom stöder han sig på Carl Persson själv, exempelvis:
Persson: Nä, nä. Jag sa så här: ”Det har ringt en kille som heter Bratt, va, från DN. Och han har dragit följande jävla story…” Precis som du gjorde va? ”Han säger att dom tänker randa den i tidningen…” För det sa du till mej.
Bratt: Ja du menar när jag läste upp den för dej?
Persson: Ja.
Bratt: Ja då visste han det att den här artikeln skulle komma, men att han inte stoppade den då? Han visste ju att det var fel med ett PM han visste ju att…
Persson: [avbryter] Men det är inte fel. Är du pantad (dvs korkad)? Det är ju förmodligen helt korrekt alltså. Jag har tänkt på det så att jag håller på att bli tokig va.
(– – –)
Bratt: Ja men då skulle han ju inte ha varit med om att låta det slippa ut.
Persson: Vadå låta det slippa ut?
Bratt: Jomen han gjorde ju det på sätt och vis genom att du relaterade för honom att det var på gång va, och talade om vad det innehöll va, och att den här journalisten hade ringt upp och sagt… då hade han ju chansen att stoppa det.
Persson: Hurdå?
Bratt: Ja han kunde väl, han kunde ju be dej ringa och säga… ”säg åt honom att det där och det där är fel och han gör världens jävla tabbe här.” Då skulle man ju blivit nervös naturligtvis och inte vågat trycka.
Persson: Ja. Jo, jag har tänkt på det också. Jag har funderat på om det nu var så att det var helt åt helvete varför han… han hade ju faktiskt en chans där alltså. Jag sa ju till honom att du hade ringt till mej och dragit den här svängen och att ni tänkte skriva den i tidningen. Om det nu hade varit så att det hade varit in i helvete fel, varför sa han då inte till mej att dom är ute och far? I stället reagerade han precis på det sättet som jag beskrev för dej – – – Men det är fullt klart att han ansåg att helhetsbeskrivningen var korrekt, det är ingen tvekan om det. Jag ger mej fan på att den är korrekt.

När samtalet spelades in satt jag bredvid Peter Bratt och lyssnade. Då och då pekade jag på någon av de punkter jag skrivit ner på ett papper framför oss. Avsikten var mycket enkel: att skaffa bevis för att Carl Persson och Leif G W Persson kontinuerligt kommunicerat under det förlopp som ledde fram till Dagens Nyheters publicering.
Operationen lyckades. Men det är ingen vacker syn, det medges. För det första utnyttjar jag Peter Bratts svåra belägenhet, lurar honom dels att förråda sin källa och dels att gillra en fälla för källan. För det andra sitter jag själv och styr telefonsamtalet som vi spelar in. Tanken är naturligtvis inte att någonting ur telefonsamtalet skall publiceras, eller ens att det någonsin skall komma ut att samtalet spelades in. Tanken är att jag skall skaffa mej ett vapen som jag senare skall använda mot Leif G W Persson för att tvinga honom till uttalande och helst kompromettera Carl Persson; det skall bli ännu ett erbjudande som det inte går att säga nej till.
Hänsynslösheten kommer sig av att jag räknar med att motståndaren är minst lika hänsynslös. Både Peter Bratt och jag själv har en gång dömts i en hemligstämplad politisk process där vi dels, som anklagade, hade tillgång till hela det hemligstämplade materialet och dels kunde se hur ansvariga politiker och myndigheter och journalister ljög hämningslöst, ja nästan muntert förnekade allt det vi själva kunde läsa innantill i de hemliga dokumenten.
Sådana erfarenheter sätter sina spår.
Och kretsen kring rikspolischefen måste man betrakta som samma typ av motståndare som dem man finner inom den högsta politiska makten. Härifrån kommer inga känsliga medgivanden självmant.
Jag förmodade dessutom, inte därför att jag var särskilt uppjagad utan mer som en rimlig försiktig eftertanke, att Peter Bratt och jag nu än en gång kunde få säkerhetspolisen efter oss.
(Det var en förmodan som senare visat sig välgrundad: samma kväll som Gösta Sandberg ringde till Leif G W Persson blev denne kontaktad av en man på säkerhetspolisen som varnade för att ”Peter Bratt har träffat Jan Guillou flera gånger på sista tiden” och Leif G W Persson själv upptäckte kvällen efter publiceringen i DN, när Bratt ville träffas snabbt och diskret ute på stan – ett konspirativt möte vid en telefonkiosk i hörnan Valhallavägen/Odengatan – att en civil polisbil följde efter dem. En civil polisbil kan ju förklaras på många sätt, men inte att säkerhetstjänsten samlat in de alldeles korrekta spaningsuppgifterna att Bratt och jag som inte setts på flera år nu träffades ofta under den sista tiden. En intressant fråga, som sannolikt aldrig går att besvara, är alltså: hur kan det komma sig att rikets säkerhetstjänst omedelbart efter att Peter Bratt publicerat uppgifter om en f d justitieminister får uppdraget att rikta spaningsverksamheten mot reportern – och vem gav säkerhetstjänsten det uppdraget? Hans Holmér vet förmodligen svaret).
Alltså. Metoderna är inte sköna. Men med sköna metoder kommer man sällan åt motståndare av den kaliber det nu rörde sig om. I kalkylen ingår givetvis att metoderna aldrig ska bli kända; bara resultatet skall bli känt.
Gösta Sandberg på Aftonbladet måste emellertid ha sett något annorlunda på mitt bandinspelade telefonsamtal. Slutsatsen att materialet skulle kunna användas till att pressa Persson & Persson att nyansera sig och förklara sig är självklar. Men Gösta Sandbergs invändning måste ändå ha varit mycket enkel. Han visste att det som Leif G W Persson sagt och det Carl Persson instämt i var sant. Således olämpligt för publicering.
På en punkt ljög Leif G W Persson, det insåg jag. Det var inte sant som han kom att säga till mej i en föreläsningssal på universitetet i Uppsala, att han själv kommit på idén att ringa till Peter Bratt och be att få Carl Perssons kommentar ”mildrad”. Det lät orimligt. Sanningen var rimligtvis att Carl Persson bett honom göra det. Men det spelade inte så stor roll; det var ju bara att trycka deras respektive intervjusvar så skulle den efterföljande publiciteten även på den punkten tvinga fram sanningen.
Men Peter Bratt ljög också han. Det räknade jag med som en alldeles naturlig möjlighet; det är mycket sällan en reporter träffar på människor som berättar utan att ljuga i vissa detaljer eller åtminstone försköna historien, särskilt när de själva är inblandade. Och Peter Bratt var svårt plågad av hela situationen och när han nu alltmer övertygad gick in för tanken att han var offer för en konspiration så skulle han naturligtvis kunna övertolka varje detalj som styrkte eller föreföll att styrka den tesen. Förresten ringde han själv till Kvällsöppet och tipsade Kvällsöppet så att dom före alla andra massmedier kom att lansera teorin om Geijer-affären som en konspiration från polismakten.
Jag var varken oförberedd eller omisstänksam, tvärtom. Men ändå lurades jag av Peter Bratt på en viktig punkt. Peter Bratt beskrev starten på hela förloppet som att Leif G W Persson först ringt upp Peter Bratt. Det var ju också den naturliga utgångspunkten för att hans egen, och min, och hela massmediavärldens teori vid den här tidpunkten, skulle hålla streck.
Om Peter Bratt varit den som kontaktat Leif G W Persson först, så skulle hela konspirationsteorin emellertid te sig mindre trolig.
Och så var det.
Det var visserligen sant att Leif G W Persson ringt upp ”först”. Men det gjorde han därför att Peter Bratt brevledes och via meddelanden från växeltelefonister sökt Persson i flera dagar. Och den 16 november hade Peter Bratt skrivit till Persson på rikspolisstyrelsen och påmint om sina försök att etablera kontakt per telefon och bad nu åter att få bli uppringd. Jag har brevet i original bredvid min skrivmaskin nu när jag skriver.
När Leif G W Persson äntligen ringde upp så arbetade Peter Bratt med den här tidens mest pikanta skandal, den s k Bordellaffären.
Bordellaffären hade uppstått när polisen på våren 1976 sprängt en call girl-kedja av relativt stor omfattning. Snart hade det börjat sippra ut att det bland kunderna fanns alla möjliga högt uppsatta personer i samhället. Just nu förestod en följdrättegång för otukt med minderårig alternativt koppleri mot en person som var, som det brukar heta i sådana här sammanhang, känd från TV. Hela affären kokade för övrigt av skvaller och ett sådant skvaller som medarbetare på Expressen, SE och Dagens Nyheter stött på var att Lennart Geijer var ett av de heta namnen.
Det ödesdigra telefonsamtalet mellan Peter Bratt och Leif G W Persson handlar till en början om den s k TV-kändisen och en del annat av liknande och mindre vikt tills Peter Bratt frågar om det kunde tänkas finnas något statsråd inblandat.
– Du menar Lennart Geijer? Säger Leif G W Persson.
Och så är det hela igång.
Det här är naturligtvis Leif G W Perssons version. Men den är trovärdig därför att Peter Bratts brev finns bevarat, därför att Peter Bratt verkligen höll på med bordellhärvan och därför att Peter Bratts historia om Geijer är ett hafsverk med rätt och fel, spekulationer och insinuationer om vartannat.

* * *

Den 18 november 1977, två dagar efter att Peter Bratt sänt sitt brev till Leif G W Persson, publicerade Dagens Nyheter således följande rubrik och ingress på sin förstasida:

Carl Persson till Palme 1969:
GEIJER SÄKERHETSRISK!
Rikspolischefen Carl Persson skrev 1969 ett PM till dåvarande statsminister Olof Palme att han ansåg att justitieministerns, Lennart Geijers, förbindelser med en ung prostituerad kvinna innebar en säkerhetsrisk.

Så långt är det rätt, bortsett från att årtalet är fel. Men inne i artikeltexten har Peter Bratt blandat ihop minst två olika prostituerade och han lyckas dessutom insinuera att Lennart Geijer benådat en narkotikaförbrytare beroende på sitt ”förhållande” med narkotikaförbrytarens kvinnliga bekant:
”Den unga kvinna som Lennart Geijer umgicks med tidigare hade nära och intima kontakter med en man som har dömts upprepade gånger för mycket grov narkotikabrottslighet. Han kan i storleksordning jämföras med Karl Pauksch. Mannen benådades ursprungligen av Lennart Geijer – – –”
Dessa rader skall visa sig katastrofala för Dagens Nyheter.
Olof Palmes första kommentar i Dagens Nyheter lyder, när han får frågan om en affär i början av 70-talet:
”Det vet jag ingenting om, det minns jag inte. Det är säkert lögn.”
I Expressen samma dag säger Olof Palme:
”Någon promemoria av det slag Dagens Nyheter skrivit om har jag aldrig fått.”
Och i Aftonbladet:
”Det är osant. Jag har aldrig fått någon sådan promemoria.”
Och de båda kvällstidningarna går med full kraft på Olof Palmes linje. I Expressen skriver reportern Per Wendel, mot bättre vetande, att allt är rykten utan sanning. I Aftonbladet skriver den politiske reportern Sten Nordin, mot bättre vetande, om ”lögn och förbannad dikt” och vidare att ”de här uppgifterna spreds under fjolårets inflammerade valrörelse och kontrollerades av många tidningar. Men ingen tidning publicerade uppgiften”.
Det är förvisso sant att ingen tidning publicerat uppgiften. Sten Nordin tillhörde då den krets på Aftonbladet som kände till historien om Carl Perssons PM och fruktade att den skulle komma ut.
Men när nu Olof Palme redan från start går ut så stenhårt och säger att någon PM av detta slag aldrig existerat, och när den övriga pressen helt går på Palmes linje, så krymper marken snabbt under fötterna på Dagens Nyheters redaktionsledning.
Och två dagar senare publicerar Olof Palme en hård och detaljrik och till synes heltäckande dementi i själva Dagens Nyheter och samtidigt publicerar tidningens chefredaktör en ursäkt på första sidan som börjar:
”Dagens Nyheter konstaterar idag att vi inte har haft något som helst fog – – – vi tar tillbaks alla uppgifter – – – och ber oförbehållslöst Lennart Geijer om ursäkt. Vi beklagar djupt att vi låtit oss missledas i denna sak – – –”
Olof Palmes dementi är lång, 262 rader. Mer än 200 av dessa rader upptas till en detaljerad genomgång av felaktigheterna kring de förväxlade prostituerade och nådeärendet som Peter Bratt dragit in i sammanhanget. Det ger ett förödande intryck av att allting som stod i Dagens Nyheter var osanning.
Den känsliga delen av hela affären dementerade emellertid Palme så här:
”Dagens Nyheter hävdar fredagen den 18 november – på hela löpsedeln, i en jätterubrik på första sidan, i ingressen på artikeln – att rikspolischefen i en promemoria 1969 påstått att Lennart Geijer var en säkerhetsrisk. Det är ett oerhört sensationellt påstående att högste polischefen skulle ha ansett landets justitieminister vara en fara för rikets säkerhet. Det är emellertid osanning. Carl Persson har aldrig gjort något sådant påstående – – –”
Vad Olof Palme faktiskt dementerar är alltså att rikspolischefen sagt att Geijer var ”en fara för rikets säkerhet”. Men det ser ut som om Olof Palme dementerar att rikspolischefen, i överensstämmelse med regeringens instruktioner, till regeringen rapporterat att det fanns misstankar om att Lennart Geijer haft samröre med prostituerade, något som av traditionella säkerhetsskäl skall rapporteras.
Men det är alltså inte vad Olof Palme dementerar. Fast alla läser det så.
Vidare, halvannat hundratal rader senare efter den förödande genomgången av de förväxlade prostituerade m m kommer Palme in på den aktuella bordellaffären och utredningen kring den och då skriver han:
”Av uttalandena (från polisen m fl) framgår att Geijers namn inte förekommer i förundersökningsprotokollet. Min befattning med ärendet är följande.
I mitten av augusti 1976 uppsöktes jag av rikspolischefen som delgav mig en promemoria vari återfanns en del av de påståenden och rykten som rörde företrädare för förvaltningen och för olika politiska partier. Jag – – – kunde vid en granskning av materialet inte finna något belägg för att dessa rykten skulle vara sanna.”

Det ser ut som om Olof Palme dementerar att Carl Persson kommit med en promemoria där Lennart Geijer utpekats. Synvillan uppstår därför att Palme börjar med att säga att Geijers namn inte fanns med i förundersökningsprotokollet i bordellhärvan. Formuleringen ser ut att utesluta Lennart Geijer.
Och när Palme sen talar om ”företrädare för förvaltningen och för olika politiska partier” i samband med en promemoria, så ser det följaktligen ut som om han säger att där fanns inte heller Lennart Geijers namn med.
Men Lennart Geijers namn fanns alltså med i det material som förundersökarna tog fram i samband med bordellhärvan. Fast det infördes inte i det officiella förundersökningsprotokollet. I stället lämnades uppgifterna vidare till säpo – det var ju ett säpo-ärende och ingenting annat eftersom kunder hos prostituerade inte är misstänkta för brott och bordellutredningen ju syftade till att styrka brott, nämligen koppleri. Och på säpo utarbetades sen en rapport som låg till grund för den promemoria som Carl Persson överlämnade till Palme och där en av ”företrädarna för förvaltningen” var just Lennart Geijer.
Men eftersom Olof Palme två dagar tidigare, i tre tidningar, tillbakavisat allt tal om en dylik promemoria som grundlöst, så drar hela massmediavärlden en slutsats som onekligen ligger nära till hands: det är det Olof Palme säger nu också (även om det, liksom i förbigående, nu faktiskt sägs att det finns en sådan promemoria).
Alla viker sig. Saken är fullkomligt dementerad. Klappjakten på Peter Bratt och Leif G W Persson kan börja. Och Carl Persson får genast misstankarna riktade mot sig, vi kan välja ett citat ur Expressen från dessa första dagar:
”Och det har också framkastats misstankar både från socialdemokrater och borgerliga – och detta är egentligen mycket allvarligt – att just Carl Persson haft sitt finger med i spelet och ryktesspridningen kring Lennart Geijer.”
På Dagens Nyheter bryter Peter Bratt samman inför trycket från den övriga redaktionen och det gör att redaktionsledningen tappar fattningen och börjar dementera och be om ursäkt. Den stora tidningen förvandlades snabbt till ett hönshus.
Men utifrån var detta lika otänkbart som obegripligt. En tidning får för det första inte skjuta mot storviltet framför alla andra, kretsen kring Palme, utan att känna en stark övertygelse om att man verkligen kan fälla villebrådet. Och för det andra får en redaktionsledning inte gripas av panik när man sätts under lite tryck – och något annat är ju faktiskt inte att vänta i en sån här situation.
Dagens Nyheter begick en hel serie obegripliga misstag. Peter Bratt lyckades förmå sin omgivning att publicera första dagen man över huvud taget kom Carl Perssons Geijer-promemorior på spåren. Man tänkte inte efter. Man försökte inte ens kontrollera materialet närmare. Man sparade inte material för att kontraslå mot den fruktade socialdemokratiska dementimaskinen när den väl skulle komma igång. Allt på en gång, allt detta därför att en reporter låter sig förblindas av en plötslig skottmöjlighet, därför att en äldre redaktör nu tror sig få sin tes om Dagens Nyheters nya giv bekräftad, därför att redaktionsledningen på den stora tidningen inte hade någon erfarenhet av kontroversiellt material på den här nivån; allt detta sammantaget är orimligt och otänkbart.
Därför såg det ut som om Dagens Nyheter hade fått absolut visshet om att deras uppgifter var fel.
Sålunda trodde en stor del av massmediavärlden – utom Gösta Sandberg, Per Wendel, Sten Nordin och liknande journalister som visste men av olika skäl ändå följde med i Olof Palmes dementier – att allt var en provokation från Carl Persson.
Jag trodde det.
Två dagar efter att Olof Palme triumferat med sin, av tre s k pojkar författade och synnerligen listiga dementi, inföll en sen länge planerad sammankomst på Publicistklubben i Stockholm. Olof Palme uppträdde som soloartist under rubriken ”Tystnadens konformism…”
Citatet syftade på Olof Palmes uttalade farhåga ett år tidigare i samband med den borgerliga valsegern, att nu skulle en tystnadens konformism breda ut sig i den borgerligt dominerande pressen.
Det var ett mycket välbesökt möte. Hyenorna flockades för att gotta sig i mer skadeglädje över Dagens Nyheters och den före detta avslöjarens nederlag. Olof Palme fick skrattarna på sin sida allt oftare under kvällen och det gjorde honom synbarligen inspirerad. När det oundvikliga ämnet Peter Bratt/Dagens Nyheter/Skvalleraffären kom (”Där var det väl ändå inte frågan om konformistisk tystnad, hähä…”) tog Palme sats med väl inprickad pausering när han fällde sin dom. Vad vi sett i aktion här, sa Olof Palme, var ”kloakråttan med de gula betarna [paus] och den nakna svansen”.
Publiken tjöt av skratt.
Jag antecknade och frös.
Dom fick honom till slut, dom jävlarna fick honom, tänkte jag grumligt och förvirrat utan att egentligen veta vilka jag menade med ”dom”.
Och det kunde förstås ha varit jag själv, tänkte jag vidare. En skicklig fälla, några falska dokument, en eller annan uppgiftslämnare som inte kan citeras men heller inte gärna betvivlas i informationsögonblicket, och sen inte kan åberopas i efterhand – bara det, och så ligger man där sliten i stycken inför hånskrattarna som själva aldrig skulle riskera följderna av ett enda angrepp mot makten.
Jag hade kommit av mej och slutat anteckna Olof Palmes ord.
Någon timme senare gick en del av oss vidare till Operabaren och där träffade jag alltså Staffan Heimerson och Gunnar Fredriksson.
Gunnar Fredriksson viftade undan sin lugg, blixtrade med glasögonen och slog med whiskyglaset mot den vita marmorskivan för att understryka det han sa. Staffan Heimerson drog som vanligt paralleller och liknande händelser från det stora landet i väster och själv satt jag i dov stämning och vände och vred på möjligheten att köra det där förbannade skrattet längst ner i halsen på skrattarna.
Det var alltså kristallklart frågan om en anti-socialdemokratisk provokation, slog Gunnar Fredriksson fast.
Och så vidare.
Knappt tre veckor senare levererade jag min artikel till Aftonbladet.

* * *

Och månaderna därefter var vi alltså tre spottkoppar i massmediaskvallret, Leif G W Persson som fantiserat och skvallrat, Peter Bratt som gått på allt gammalt skitprat som varje betydande journalist vid det här laget påstod sig ha kontrollerat och genomskådat för minst ett år sen, och jag själv som – mitt i mitt hittills mest framgångsrika år som reporter – halkat ner i smeten och blivit mannen med, som det hette, källspräckningsstoryn.
Det fanns ingenting som tydde på att Geijer-affären någonsin skulle kunna få liv igen.
Men den 2 maj följande år hände emellertid något. Studio S – med Erik Eriksson och Göran Elwin – påstod i ett program att rikspolischefen Carl Persson faktiskt gått till statsminister Olof Palme med en hemlig promemoria i augusti 1976 och i promemorian utpekades ledande politiker för samröre med prostituerade. I TV-programmet vågade man inte säga vilka politiker det rörde sig om. Men det visste hela den massmediala ryktesvärlden och därmed politikervärlden, som påfallande ofta är samma värld, redan samma kväll.
Indignationen flödade. Men indignationen leder lätt till rubriker och rubriker är uppmärksamhet och således hade Geijer-affären återvänt från dödsriket.
Det ledde till en interpellation av en möjligen obetänksam centerpartistisk riksdagskvinna och därmed var det klart för en av riksdagens mest uppmärksammade TV-debatter någonsin.
Det blev en lysande föreställning. Det började med att Thorbjörn Fälldin konstaterade att visserligen förelåg en sån där promemoria som först gått till Palme och som han själv sen fått ärva i samband med regimskiftet. Men det som stod i promemorian var lögn, konstaterade Fälldin, ty ”jag fann nämligen att mitt eget namn var bland de uppgivna kunderna” (detta och följande citat ur riksdagens protokoll nr 141 77/78).
Men Fälldin underströk också att han inte ville medverka till någon ryktesspridning genom att nämna några andra namn.
Därefter var det Olof Palmes tur.
Palme inledde med att förklara hemlighetsmakeriet kring promemorian med omtanke om Thorbjörn Fälldins vinstmöjligheter i det kommande valet:
”Uppgifterna föreföll visserligen inte särskilt trovärdiga, men om de kom ut mitt i en valrörelse, skulle de ha stor politisk sprängkraft. Thorbjörn Fälldin har själv nämnt att han, då oppositionsledare, var ett av namnen i promemorian. Vi bedömde det så att han i valrörelsens slutskede inte skulle ha en chans att hinna värja sig mot beskyllningarna och ryktena, hur ogrundade de än var. Vi ville inte vinna något val på sådana villkor…”
Och med en galant gest rentvår Palme därefter Thorbjörn Fälldin:
”Det var mitt i valrörelsen och Thage G Peterson tillhörde den centrala valledningen, men vi bedömde det ändå nödvändigt att han utan dröjsmål undersökte denna fråga. Så skedde också.
Resultatet av undersökningen blev att vi inte fann några belägg för att ryktena skulle vara sanna. Vi bedömde dem enbart som illvilliga rykten. Om det är av något värde, kan jag på den grunden helt rentvå Thorbjörn Fälldin från beskyllningarna för samröre med den organiserade prostitutionen.”

Och i detta och ett senare anförande förklarade Palme hur alla rykten om Fälldin kunnat uppkomma, det berodde på att ”den organiserade brottsligheten ofta har ett starkt intresse av att sprida rykten för att förvirra begreppen…”
Eller:
”…någonstans i polisutredningen hade det bladdrat en del personer med anknytning till den organiserade brottsligheten…”
Här i riksdagsdebatten den 9 maj 1978, intar Olof Palme således sin tredje ståndpunkt i Geijeraffären.
Den första ståndpunkten sammanfaller med den ursprungliga artikelns publicering i Dagens Nyheter. Då fanns det över huvud taget ingen promemoria, enligt Palme (”Det vet jag ingenting om, det minns jag inte. Det är säkert lögn”, i Dagens Nyheter. ”Någon promemoria av det slag Dagens Nyheter skrivit om har jag aldrig fått”, i Expressen och ”Det är osant, jag har aldrig fått någon sådan promemoria” i Aftonbladet).
Den andra ståndpunkten är den som man kan tolka fram i den komplicerade dementi som Olof Palme lät publicera i Dagens Nyheter. Där går han med på att han visserligen fått en promemoria från Carl Persson, men formulerar sig så att man vid läsningen snarast får uppfattningen att även om en sådan promemoria förekommit så sas där ingenting om Lennart Geijer.
Och den tredje ståndpunkten alltså nu i riksdagen. Promemorian utpekade Thorbjörn Fälldin, inte Lennart Geijer således, på ett så graverande sätt att det kunde ha hindrat Thorbjörn Fälldin från att vinna riksdagsvalet, varför saken måste hemlighållas.
Olof Palme hade än en gång avgått med segern och alla offentliga aggressioner vändes nu med full kraft mot Carl Persson. Dagen efter hade exempelvis Aftonbladet en huvudledare där man skrev:
”Om Fälldins och Palmes samfällda försäkringar är riktiga att dåvarande polischefen sprang med illa underbyggt skvaller och förmedlade illasinnade rykten till statsministern är saken ytterst allvarlig. Vad Carl Persson i så fall gjorde var att han, uppenbarligen under viss dramatik, precis i valrörelsens inledning gav statsministern en chans att kvadda oppositionsledaren genom att ta fasta på uppgifterna – – – Man får ändå fästa större tilltro till Fälldins och Palmes ord än till Carl Perssons och bordellmammans. Därför måste frågorna ställas:
• Varför avskedades inte Carl Persson omedelbart efter sitt missgrepp att springa med obelagt skvaller till statsministern?
• Varför har inte en polisverksamhet som sysslar med lögner och illasinnade rykten i stället för t ex grov ekonomisk brottslighet utretts och omorganiserats?
Efter Fälldins och Palmes avsågning av Carl Persson i riksdagen måste i alla händelser hallänningarna fråga sig hur det var möjligt för regeringen att utse denne man till deras landshövding.”
Det är möjligen just dessa ord – även om tongångarna var ungefär desamma i ett stort antal tidningar – som blev vändpunkten i hela historien. För samma dag som Aftonbladet publicerade den här ledartexten ringde Carl Persson till justitiekanslern Ingvar Gullnäs och krävde formellt att JK skulle göra en undersökning för att utreda huruvida Carl Persson i något avseende handlat felaktigt.
Den typen av utredningar, där svenska ämbetsmän utreder varandra och/eller sina politiska uppdragsgivare, brukar ju i Sverige alltid sluta med att den undersökande ämbetsmannen utan närmare specificering frikänner alla inblandade kolleger från allt och därmed låter saken bero.
Det var också vad man allmänt förväntade sig av JK:s utredning om detta med, hur det nu var, om Carl Persson handlat rätt när han sprang till Palme med skvaller om Fälldin?
JK Ingvar Gullnäs offentliggjorde sin utredning tre veckor efter att han fått uppdraget. I utredningen frias Carl Persson i alla avseenden utom vad gäller en bagatellartad försummelse att inte diarieföra en viss handling.
Så långt var väl allt som väntat.
Men i själva verket är JK:s utredning det mest explosiva och minst publicerade stoff som stått i en utredning av denna typ. Massmedierna vågade inte eller ville inte tala om vad JK faktiskt kommit fram till.
För det första redogör JK för ett flertal rapporter från Carl Persson till Palme, där visserligen en hel del personer ur det offentliga livet flyter omkring, men där kvalitén på uppgifterna skiljer sig; trovärdighet och tyngd har uppgifterna bara när det gäller en person.
Nämligen Lennart Geijer. Det sägs skenheligt inte med namn; men fullkomligt tydligt.
Och när det gäller en av de frågor som förvirrat begreppen mest, om det var en PM från 1970 (eller 1969, som Peter Bratt trodde) eller augusti 1976, så kunde JK, för det andra, enkelt förklara saken.
Det var nämligen så att Carl Persson två gånger funnit sig föranlåten att överlämna promemorior som rörde Lennart Geijers påstådda samröre med prostituerade: dels den 9 november 1970, dels den 21 augusti 1976.
Affären från 1970 ägnar JK inte många rader. Men vad som hände det året var följande.
Den 2 november 1970 greps en kvinna och en man på bar gärning när de utväxlade ett parti amfetamin, 510 kapslar, mot cirka 10.000 kronor i kontanter. Det var i och för sig inte så märkvärdigt. Men under förhören började kvinnan, som då var i 30-årsåldern, hota sina förhörare med att hon hade en högt uppsatt beskyddare i Lennart Geijer.
Hon var prostituerad sen 16-årsåldern, hade känt Lennart Geijer i åtta år men påstod dessutom att hon betjänat honom med jämna mellanrum.
Till en början ansåg förhöraren att det bara rörde sig om en typ av skryt och underförstått hot som alls inte är särskilt ovanligt bland folk som just åkt fast. Men efter hand blev förhöraren mer betänksam; det såg faktiskt ut som om kvinnan talade sanning. Hon hade Lennart Geijers telefonnummer, hon kunde beskriva hans bostad, hans vanor och en del privata detaljer som hon rimligtvis varken kunde hitta på eller känna till om det nu inte var så att hon berättade om faktiska erfarenheter.
Saken utvecklade sig lätt panikartat, för att inte säga parodiskt, hos polisen. Man försökte hemligstämpla förhören med kvinnan i de delar som rörde Lennart Geijer (därefter tog man loss dessa förhör från förundersökningsmaterialet och låste in dem i ett kassaskåp och senare tycks handlingarna helt enkelt ha ”försvunnit” från kassaskåpet).
De utredande kriminalpoliserna ville inte ha kvar saken på sitt bord. De skyfflade ärendet, om det nu ens var ett ”ärende”, vidare uppåt till rikspolisstyrelsen och där hamnade det glödande kolet, vilket det ju var frågan om även om det glödande kolet inte var ”ärende”, hos en avdelningschef som inte heller han ville ha det på sitt bord utan skyfflade vidare till Carl Persson.
Och Carl Persson gick med uppgifterna till Olof Palme.
När kvinnan sen dömdes i tingsrätten ställde hon sig upp och hotade skrikande rätten med repressalier från sin höge beskyddare. Det hela var pinsamt, men ingenting kom ut.
Så långt bakgrunden till den affär som JK valde att inte närmare redogöra för.
Men när JK i sin utredning kommer fram till den mer aktuella bordellhärvan så förklarar han också varför säkerhetstjänsten (säpo) var så intresserad av bordellmammans kunder. Det fanns ett samband till en främmande makts ambassad och dessutom till en diplomat som var underrättelseofficer men diplomatiskt skyddad (dvs spion). Och vidare ansåg säkerhetstjänsten att här fanns samband till olika högt uppsatta personer i det svenska samhället. Viktigast av dem alla var justitieministern.
I den promemoria som Carl Persson överlämnar till Olof Palme i augusti 1976 står det således följande i inledningen:
”I samband med förundersökningen rörande H:s (”Bordellmammans”) brottsliga verksamhet har framkommit uppgifter om personer i hög samhällsställning, som varit hennes kunder och som genom sina höga befattningar kan komma att utgöra en säkerhetsrisk och/eller bli utsatta för utpressning.”
Det är detta man skall jämföra med Olof Palmes dementi:
”Det är ett oerhört sensationellt påstående att högste polischefen skulle ha ansett landets justitieminister vara en fara för rikets säkerhet. Det är emellertid en osanning. Carl Persson har aldrig gjort ett sådant påstående…”
Eftersom Lennart Geijer ingick bland dessa personer med ”höga befattningar” ser det ut som om Olof Palme dementerar det Carl Persson i själva verket påstod. Men så är det inte. Olof Palme dementerar något annat än vad Carl Persson sa. Det är naturligtvis sant att det vore sensation om Carl Persson, i stället för att på vanligt sätt rapportera Geijer som säkerhetsrisk, skulle ha kommit och sagt att Geijer var ”en fara för riket” osv.
Det Carl Persson sa när han utvecklade frågeställningen i sin promemoria var följande:
”S:s uppgifter och H:s bekräftelse om (Lennart Geijer) är ägnade att väcka en viss tilltro enligt utredarna. Utredningen har i övrigt inte ägnat intresse åt att leda dessa uppgifter i bevis, då brott icke styrkts (bordellbesök är ju inte brottsligt – min anm JG). Den säkerhetshotande aspekten i kombination med utpressningsrisken torde dock inte helt kunna uteslutas, då det dessutom är bekräftat av H att hon tillika haft flera kunder från utländska ambassader.”
Vidare i inledningen till sin promemoria uttryckte Carl Persson sin oro för att affären skulle kunna läcka ut. Ett flertal journalister höll ju på att snoka i bordellaffären; Carl Persson nämner tidningarna Expressen, Se, Gnistan och Flamman. De senare tidningarna är kanske inte så farliga, men Se har viftat med en ersättning på 50.000 kronor till den eller de prostituerade som kan komma med tillräckligt intressanta uppgifter och ”en av de riktigt unga flickorna – intagen på flickhem – har försäkrat för personalen att hon kommer att mot en summa av 10.000 kronor ställa upp för att lämna erforderliga uppgifter.”
Bekymrat fortsätter Carl Persson att tala om ”den rättsskandal som tydligen är oundvikligt förestående.”
Rättsskandal blev det ju aldrig. Men ärendet är alltså inte strunt och i slutet av sin promemoria sammanfattar Carl Persson läget bland annat genom att påpeka ”att vissa flickor som stått till H:s förfogande även haft anknytning till personer som arbetar för främmande stats underrättelsetjänst, att flera av de namngivna kunderna ur säkerhetssynpunkt måste anses som ytterst viktiga personer, att vissa hot mot offentliggöranden redan föreligger, att ett stort antal journalister synes arbeta med affären, att en ledamot av rikspolisstyrelsens styrelse (dvs en riksdagsrepresentant i styrelsen – min anm JG) redan förhört sig om namnen på de inblandade personerna, samt att det av säkerhetsskäl måste klarläggas vem inom rikspolisstyrelsens ledning som ingår bland kunderna.”
Efter dessa sammanfattande punkter följer en omedelbar praktisk slutsats: ”Jag föreslår att regeringen omedelbart tillsätter en särskild undersökningskommission för att utreda vad som förekommit av betydelse ur säkerhetssynpunkt och för att granska den rättsliga handläggningen av ärendet.”
När det gäller hur kontakterna mellan Carl Persson och regeringen Palme gick till i augusti 1976 så är JK:s skildring tämligen livfull. Det var i själva verket frågan om en hel serie möten, eftersom parterna såg så allvarligt på ärendet.
Den 20 augusti sökte Carl Persson Palme utan framgång men fick tag på Thage G Peterson som var på valturné i Umeå. Thage G Peterson beslöt sig för att omedelbart bege sig till Stockholm.
Den 21 augusti träffades Carl Persson och Thage G Peterson och då överlämnade Carl Persson sin promemoria och de diskuterade förslaget om att tillsätta en undersökningskommission.
Den 22 augusti kallades Carl Persson i sällskap med polismästaren Åke Magnusson till ett möte med Palme och Peterson. Ärendet diskuterades i en och en halv timme.
Den 23 augusti kallades Carl Persson till Thage G Peterson och samma dag berättade Carl Persson för Thage G Peterson att en journalist ställt frågor om en viss politiker, vilket gjorde Carl Persson orolig.
Den 26 augusti kallades Carl Persson på nytt till Thage G Peterson för nya detaljerade diskussioner.
Den 30 augusti har Carl Persson och Thage G Peterson vissa telefonkontakter därför att Thage Peterson ville ha tag på en ny promemoria som fanns på rikspolisstyrelsen. Carl Persson översände den begärda handlingen.
Så långt kronologin kring överlämnandet av promemorian, enligt JK:s utredning.
När det gäller frågan hur det kunde komma sig att det blandades in andra politiker än Lennart Geijer i rapporteringen från Carl Persson till regeringen är förklaringen, som den framträder i JK:s utredning, något förbryllande.
Vid förhör med JK berättar polismästaren Åke Magnusson visserligen att ”för en av de utpekade (Geijer) var situationen en helt annan än för de övriga. Han utpekades som kund av tre olika personer. Beträffande de övriga fanns bara H:s påstående. Magnusson ansåg att uppgifterna i den första delen inte kunde undanhållas regeringen och denna uppfattning delgav han Carl Persson. Om man informerade regeringen om en av de namngivna kunderna borde man emellertid – ansåg Magnusson – delge regeringen uppgifterna också om de övriga. En sådan åtgärd skulle underlätta bedömningen av materialet.”
Detta är som synes en historia som inte är helt självklar att tolka. Skulle alltså Fälldin m fl ha stoppats in i promemorian, trots att det saknades trovärdiga uppgifter i deras fall, bara för att skapa någon sorts ”politisk” jämvikt i rapporteringen?
När JK omsider övergår till att värdera tillförlitligheten i de uppgifter som låg till grund för Carl Perssons PM säger han till en början att vad beträffar en del av dessa politiker saknas bevisning vilket är ett faktum som ”kan tolkas så att uppgifterna om samma personers inblandning är gripna ur luften”.
Det var alltså Fälldin m fl, det.
Men.
”I fråga om en av de utpekade (Geijer) gäller emellertid att hans namn och befattning nämnts av ytterligare två personer, nämligen dels av en av de prostituerade kvinnorna runt H, dels en kund. Denna omständighet gör det svårare att beteckna uppgifterna som enbart ett påhitt för att imponera eller på annat sätt göra sig märkvärdig. Detta gäller inte minst om kunden.
En omständighet som bör tagas i beaktande är också att det vid denna tid – augusti 1976 – var känt för Carl Persson att den år 1970 för narkotikabrottet gripna kvinnan också utpekat den nyss åsyftade personen (Geijer) som en av sina kunder. Kvinnan hade även bekräftat sina uppgifter så sent som 1972.”
Därmed är JK Ingvar Gullnäs färdig att sammanfatta sina slutsatser av utredningen.
Carl Persson gjorde rätt när han gick till regeringen med en skriftlig sammanfattning, en promemoria.
Carl Persson kan inte kritiseras för att han begärde en undersökningskommission, läget var tillräckligt allvarligt för det.
Innehållet i Carl Perssons promemoria kan på intet sätt karakteriseras som ”skvaller” utan det rör sig om ett normalt säkerhetsärende. Emellertid borde den promemoria som överlämnades till regeringen ha diarieförts hos rikspolisstyrelsen och den omständigheten att saken ansågs ”känslig” utgjorde inget godtagbart skäl att underlåta registreringen av handlingen ifråga. Men den – enda – kritiken måste uppfattas som bagatellartad; ”eftersom handlingarna uppenbarligen borde hållas hemliga har försummelsen inte föranlett att allmänheten undandragits något material”.
Carl Persson hade alltså goda grunder för sitt beslut att i en skriftlig promemoria informera Olof Palme om att Lennart Geijer kunde misstänkas för samröre med prostituerade. Beträffande andra nämnda politiker var grunderna förvisso svaga.
Återstår att reda ut den delvis semantiska frågan om vad som menas med en ”säkerhetsrisk”.
En person blir säkerhetsrisk genom att han misstänks för ett visst beteende och detta alldeles oavsett om det föreligger bevis. En av erfarenheterna från Wennerström-affären var just att säkerhetstjänsten väntade alldeles för länge med att rapportera sina misstankar eftersom man saknade bevis i juridisk mening. Det var ett misstag och i efterhand tillkom nya instruktioner för att förhindra liknande misstag i framtiden.
Genom att Lennart Geijer misstänktes för samröre med prostituerade, och särskilt eftersom det fanns en anknytning från bordellhärvan till främmande makts underrättelsetjänst, så var han, enligt svenskt definitionssätt, en säkerhetsrisk.
Det är någonting helt annat än att, som Olof Palme ”dementerade” i Dagens Nyheter, ”högste polischefen skulle ansett landets justitieminister vara en fara för rikets säkerhet”.
Justitiekanslern Ingvar Gullnäs gick alltså mycket grundligare till väga än vad någon kunnat vänta sig när han benade upp vad som var sant och vad som inte var sant i bakgrunden till Geijer-affären.
Ingen av de stora tidningarna publicerade innehållet i JK:s utredning. I stället kom även denna utredning att cirkulera på de stora nyhetsredaktionerna som en blandning mellan politiskt förbjuden skrift och äldre tiders pornografi. Journalistkåren, åtminstone i Stockholm, fick veta sanningen, läsarna fick aldrig veta sanningen.

* * *

Men hur var det nu med Leif G W Persson och hur kan man förklara det till synes mycket svårförklarliga i att Dagens Nyheters och Peter Bratts huvudkälla samma eftermiddag och kväll som kontakterna med Peter Bratt faktiskt kontaktar två andra tidningar, förutom en del ämbetsmän?
Det ser ju förödande ut i den, sakligt sett korrekta, genomgång jag gjorde i min artikel till Aftonbladet. Det ser ju ut som om Leif G W Persson systematiskt försöker lura på andra samma uppgifter som DN fått av honom.
Dagarna efter att publiciteten och jakten på honom själv brakade loss skrev Leif G W Persson en 16 sidor lång rekapitulation av sina förehavanden. Jag har fått låna texten.
Leif G W Persson hade tjänsterum på rikspolisstyrelsen, för övrigt på samma våningsplan och i samma korridor där Carl Persson hade sitt tjänsterum. Promenadsträckan var väl kring en och en halv minut.
Som så många andra i dessa korridorer hade Leif G W Persson en ungefärlig bild av hur Lennart Geijer gång på gång figurerat i samband med olika prostitutionsutredningar och hur han nu föreföll vara det hetaste namnet i den s k bordellaffären.
Vad gäller Peter Bratt så hade Leif G W Persson bara träffat honom en gång, på ett av tidens så populära seminarier i ”undersökande journalistik” där journalister i ropet brukade träffas för att skryta ikapp om vem som undersökt värst.
Leif G W Persson utgick ifrån, som så många andra, att Peter Bratt, med den oöverträffade meriten från IB-affären, var en av landets verkligt kompetenta undersökare.
Den springande punkten i deras ödesdigra förbindelse är det första telefonsamtalet på eftermiddagen den 17 november 1977. Så här skildrar Leif G W Persson själv den upptakten i sina minnesanteckningar:
”Efter några inledande hälsningsfraser talar jag med Bratt om Engmans motion. Jag säger att jag inte vet så mycket men att saken skall upp så småningom i justitieutskottet och att jag kanske kan ge honom ytterligare fakta längre fram. Bratt säger nu att den egentliga anledningen till att han ringt är en annan, nämligen rättegången mot (namn, ”TV-kändisen”) som skall gå av stapeln tisdagen följande vecka. Han säger att han hållit på med (Bordellaffären, namn) ganska länge och att han fått fram ytterligt intressanta uppgifter som han tänker skriva som bakgrund före rättegången (jag minns att jag får för mig att han fått ta över Magdalena Ribbings material men jag frågar aldrig om detta, jag får bara för mej att han fortsatt med hennes material. Hon är för övrigt sannolikt den journalist som jämte Per Wendel har sysslat mest med denna affär). Vad han säger nu är följande. ”Vet du om att det finns statsråd inblandade i (Bordellaffären).” ”Du tänker på Lennart Geijer?” ”Ja, han men även andra.” Jag säger att ryktena om Lennart har ju gått ett bra tag. Tänker du skriva i tidningen? Ja. I så fall är du inte klok. Du hamnar i fängelse. Fast du har ju setat inne förut. Jag har säkra informationer. Vad för slags informationer? Det kan jag inte säga. Jag har mycket värre saker än Geijer. Det vill han inte heller säga. Kommer tidningen att ta det frågar jag. Det blir dom tvungna att göra.”
Om den här versionen är korrekt så blir det fortsatta förloppet inte längre så svårförklarligt. Peter Bratt skulle alltså, med ett inte särskilt ovanligt yrkesknep, ha låtsats att han hade andra källor och att han redan kunde belägga fallet Geijer. Följaktligen begriper inte Leif G W Persson att det från och med nu är han själv som är Peter Bratts enda källa.
I så fall har Leif G W Persson inte heller någon underförstådd skyldighet gentemot Peter Bratt att inte uppträda som källa till andra. Och det är heller inte så konstigt om han tar kontakt med Carl Persson och berättar att nu håller det på att ta hus i helvete på Dagens Nyheter. För Leif G W Persson förefaller det ju som om Peter Bratt har fått belägg för en historia som det förvisso glunkats om. Och när rikspolischefen inte med en min tycks visa att det skulle vara något sakligt fel i det som Dagens Nyheter tydligen är på väg att publicera, så ökar Leif G W Perssons farhågor till förvissning: historien var alltså sann!
Det får sin betydelse, onekligen, i de följande telefonsamtalen mellan Peter Bratt och Leif G W Persson. Det är ju faktiskt sant att Carl Persson blivit bekymrad över att det hela nu till slut är på väg ut i offentligheten.
Leif G W Persson är nyfiken och uppjagad och ringer sen andra bekanta för att dels berätta, dels försöka få reda på mer om vad som är sant. Vet dom något på Expressen? Han ringer Per Wendel. Vad vet man på Aftonbladet? Han ringer Sten Nordin som ”blev väldigt upprörd och frågade hur fan Peter Bratt kunde ha fått reda på detta” osv.
Inga av Leif G W Perssons kontakter dementerar eller förnekar historien, tvärtom är den typiska reaktionen upprördhet över att det hela är på väg ut. Alltså verkar allt sant. Vilket det ju också är. Och det blir detta intryck som Leif G W Persson, fortfarande utan att förstå att han är ”källan”, förmedlar till Peter Bratt under kvällens sista kontakter.
Sen är lavinen igång.
Och någon tid senare inleds också jakten på ”källan” vilket slutar med att jag snärjer Leif G W Persson med Peter Bratts bistånd.
Och Leif G W Persson hamnade under ett par års tid ute i kylan; av socialdemokrater betraktad som en förrädare som skvallrat om en partikamrat, av borgerligheten betraktad som en person som snaskat med skvaller om en fin gammal man. Leif G W Persson var en av de tre personer som drabbades hårdast i Geijer-affären.

* * *

Och hur ska man summera utgången för de andra inblandade i denna pinsamma affär? Tja, få klarade sig med heder och skinn i behåll.
Lennart Geijer skandaliserades. Visserligen fick han ”upprättelse” av såväl Dagens Nyheter som av en, oberoende av partitillhörighet, fullständigt enig kår av ledarskribenter. Och i riksdagen ställde inte mindre än fyra partiledare upp för att direkt och indirekt bedyra Lennart Geijers oskuld.
Men JK Ingvar Gullnäs’ utredning i kombination med gamla eller nyupplivade historier som cirkulerat bland poliser och journalister gör den upprättelsen blott offentlig, en fasad mot allmänheten.
Olof Palme klarade sig galant från att få sina kort synade. Först hävdade han att det aldrig skulle ha förekommit någon promemoria av nämnt slag.
Sen erkände han att en promemoria förekommit, men att Lennart Geijer i vart fall inte förekommit i den.
Sen stod han i riksdagens talarstol och låtsades som om hela affären skulle ha gällt Fälldin i stället för Lennart Geijer. Och på den punkten kan han ju omöjligen ha varit vilseledd eller okunnig, det framgår tydligt av JK:s utredning.
Men ändå hävdade Olof Palme i denna riksdagsdebatt att han själv och Thage G Peterson smusslat med promemorian bara för att de ville rädda den stackars Fälldin från ett omöjligt läge i den kommande valkampen…
(Om innehållet i promemorian kommit ut inför valet så hade det skadat den sittande regeringen, vars justitieminister var den mest utpekade, mer än oppositionen där en av tre partiledare nämnts i förbigående; varje annan politisk bedömning förefaller omöjlig.)
I riksdagsdebatten hävdade Olof Palme vidare att uppgifterna i promemorian bara grundade sig på skvaller eller avsiktlig desinformation från ”den organiserade brottsligheten”. Inte heller det var sant.
I varje ny fas genom hela förloppet intar Olof Palme positioner som blir omöjliga att försvara, men han retirerar skickligt till nya osanna påståenden. Och han triumferar med sina hårda omdömen och ironiska formuleringar (”kloakråttan med de gula betarna och den nakna svansen…” ”… men snus är snus och strunt är strunt om än i polisiära promemorior…” osv).
Men ingen synade Olof Palmes kort, ingen påstod ens att han sagt någonting som varit osant. Ändå ljög han från början till slut.
Carl Persson låg länge illa till. Åtminstone så länge den officiella sanningen var att ingenting var sant eller, något senare, att han bara sprungit med obefogat skvaller.
Men till slut friades han grundligt av JK Ingvar Gullnäs, som han ju kände rätt väl från den tid Gullnäs varit expeditionschef på justitiedepartementet under justitieminister Lennart Geijer. Gullnäs och Persson hade haft anledning tidigare att beröra Lennart Geijers okonventionella beteenden.
Carl Persson hade hunnit bli landshövding när han återupprättades av Ingvar Gullnäs.
Ingvar Gullnäs blev därefter landshövding.
Peter Bratt skämde ut sig i affärens flesta skeenden. Först schabblade han iväg en artikel utan att ens ge sig tid att kontrollera mer än en halv arbetsdag. Sen bröt han samman inför vågen av dementier och det – självklara – fientliga bemötande som övrig press bestod. Sen sålde han ut sin enda källa och hjälpte till att gillra en fälla för denne.
Peter Bratt som fortfarande är reporter på Dagens Nyheter är den hårdast drabbade av alla inblandade journalister.
Avslöjarredaktionen på Dagens Nyheter upplöstes och projektledaren Sven Öste blev degraderad till reporter; ett öde han säkert bär med jämnmod.
De politiska journalister på Aftonbladet som redan från början förstod att Peter Bratt var på rätt spår men ändå valde att entydigt fördöma Dagens Nyheter, har lyckats väl i karriären. Sten Nordin har fått en chefspost inom A-pressen. Sverker Lindström blev s k informationssekreterare åt justitieminister Ove Rainer (och därefter åt Rainers efterträdare) liksom Staffan Kellerborg först blivit informationssekreterare och därefter rådgivare åt Olof Palme. Ebbe Carlsson, en av författarna till Olof Palmes dementi i Dagens Nyheter, är idag chef för Rörelsens bokförlag Tiden.
Vad hade hänt med dessa lysande karriärer om någon av herrarna fått för sig att en journalist skall skriva sånt som är sant i tidningen?
Gösta Sandberg, gårdvaren på Aftonbladet, fick sparken efter något år och därefter en sinekur på LO. Men missnöjet mot Sandberg hade att göra med hans sätt att sköta helt andra delar av arbetet än just Geijer-affären.
Gunnar Fredriksson, chefredaktören som först krävde att Peter Bratts källa skulle avslöjas och sen tvärvände när han fick källan avslöjad och därefter år efter år låtsats som om allt var skvaller, är numera politisk kolumnist på Aftonbladet.

* * *

Det är alltså en dyster exposé. Min egen insats i historien är utan tvekan mitt största och mest pinsamma fiasko som journalist och det tog flera år att hämta sig från sviterna, både vad gäller självkänsla och försörjningsmöjligheter. Det är för övrigt inte särskilt sannolikt att den här historien skulle väcka större förtjusning nu än då i herrar dåvarande journalisters och nuvarande informationssekreterares ögon. Historien är ännu inte desarmerad av tidens patina.
Men historien är ju som legend en av de mest seglivade i modern tid; år ut och år in får jag, och inbillar jag mej, alla andra som på ett eller annat sätt var inblandade, frågor om ditt och datt, om vad som var sant och vad som inte var det. Och ljög verkligen Palme hela tiden?
Redan det är skäl att publicera. Men historien är ju också lärorik, inte bara för journalister och informationssekreterare. Rainer-affären hade, trots att Sverker Lindström var hans informationssekreterare, förmodligen inte kunnat föras så exemplariskt i hamn (ministern fick avgå, inte journalisten) om det inte varit för de oläkta såren från Geijer-affären. För i Geijer-affären finns ovärderliga erfarenheter om hur hårt den politiska makten kan slå mot varje litet misstag från journalistens sida.
Men så en sak till.
På mitt skrivbord under den stora högen av alla gamla Geijer-papper ligger ett klipp från Aftonbladet den 7 december 1983. Det är Gunnar Fredriksson som skriver upprört om den s k Ferm-affären (SvD:s påståenden om att Sveriges FN-ambassadör Anders Ferm till en sovjetisk diplomat förmedlat en annan och mer konciliant utrikespolitisk linje i u-båtsaffären än den som är den officiella svenska linjen).
När den socialdemokratiska kampanjen rasar som värst mot Svenska Dagbladet för att de publicerat dessa uppgifter, när Dagens Nyheter (!) på ledarplats kräver att Svenska Dagbladet skall ”be om ursäkt” – då skriver Gunnar Fredriksson:
”Jag håller på anonymitetsskyddet åt massmedias informatörer, men ibland bedriver vissa informatörer ett politiskt spel som egentligen borde avslöjas, eftersom det inte främst är information utan led i en politisk process.”
Och sen dess jagade Aftonbladet Svenska Dagbladets källor och publicerade till och med vissa påståenden om vilka källorna var. Och dessutom spred socialdemokratiska journalister ut ryktet att riksdagsmannen Carl Bildt varit upphov till Svenska Dagbladets artiklar.
Be om ursäkt kräver Dagens Nyheter. Avslöja Svenska Dagbladets källor föreslår Gunnar Fredriksson i Aftonbladet.
Är då den enda lärdom vi har kvar från Geijer-affären den, att det är farligt att skjuta mot statsråd, att man i så fall måste göra det i portioner för att låsa Palmes dementimaskineri, att man aldrig får ha fel i detaljer som går att angripa osv?
Det vore ett magert resultat, mycket skrik för lite ull som gumman sa när hon klippte grisen, om detta vore vår enda lärdom av Geijer-affären.
Alltså. Här är hela historien. Publish and be damned.