Är hästboken en utdöende genre?

Huvudpersonerna i den tidens hästböcker hette Jill, Annika, Pia och Britta och hade en sak gemensamt: de var hästtokiga. Deras livsintresse tog dem med på strapatser, de löste mysterier, vann stora tävlingar och övervann personliga rädslor.

Unga flickor fyllde sina bokhyllor med de ofta röda bokryggarna. Varje ny del var hett efterlängtad. Så hade det dock inte alltid sett ut. De tidigaste hästböckerna handlade oftare om pojkar som med hjälp av äldre hästkunniga män tämjde vilda hästar. Även böcker berättade ur vildhästarnas perspektiv var populära. Men i takt med att ridsporten blev allt mer kvinnodominerad gick hästlitteraturen igenom samma utveckling. Huvudpersoner och läsare blev flickor i stället för pojkar och handlingen flyttade in på ridskolor och ridläger.

Under cirka 30 år var hästböckerna med författare som Lisbeth Pahnke (Britta och Silver), Anna-Lisa Almqvist (Annika, Harry och hästen Turk) och Sven Martinson (Lotteserien) omåttligt populära och översattes till många språk. Konceptet var detsamma fram till början av 1990-talet. Då tog nya författare vid och böckerna blev mer vardagsrealistiska och fokuserade på relationer.
Samtidigt började också böckerna vända sig till en yngre publik

Nu är de flesta hästböcker som ges ut lättlästa och mer lämpade för högläsning. De klassiska hästböckerna i serieform blir färre och färre. Trots att Ridsportförbundet har nästan 200 000 medlemmar och ridning därmed är landets näst största ungdomsidrott.
Men helt försvunna ur bokfloran är de inte. Pia Hagmars serie om Klara är ett exempel på en hästbok som överlevt och fortfarande har en stadig läsekrets.