”En struntsak blev till en story om svek och lögn”
21 juli utkommer pocketutgåvan av Jan Guillous yrkesmemoarer Ordets makt och vanmakt med ett långt nyskrivet kapitel om hur han under sina fem första år som journalist försökte ”avslöja” KGB:s spioneri i Sverige.
I originalutgåvan av boken fanns ett kortare stycke om den historien. Men efter en idog kampanj från Expressen där man anklagade Jan Guillou för att i själva verket ha varit sovjetisk spion så finns det mer att säga.
Vad var det som hände?
– Expressen fick fram ett för mig helt okänt Säpo-dokument som visade att min bäste vän och journalistkollega vid den här tiden hade författat en angiveriskrift till Säpo där han utpekade mig som spion. Det var faktiskt chockartad läsning.Men det var inte sant?
– Naturligtvis inte. Arne och jag skulle ”infiltrera” KGB via en kontakt som jag hade. Det var visserligen dömt att misslyckas, men det begrep inte vi då. Jag var 22 år med två månaders journalistisk erfarenhet när vi inledde projektet, Arne var 24. Varför han blev rädd och angav mig för att på något sätt rädda sitt eget skinn kommer jag aldrig att förstå.Varför skrev du bara tio rader i originalutgåvan?
– Därför att det där var en av många spionhistorier från 60- och 70-talen som jag utelämnade eller bara nämnde i förbigående. Men Expressens dokument och deras drev mot mig förändrade allt. Därmed ändrades historien och växte från att vara en struntsak till en story om svek och lögn plus journalistiskt bedrägeri. Nu blev det en story att berätta om.