Följ oss på sociala medier:
”Författaren är väl insatt i tidsandan och kvinnohistorien. Mönstret le...”Läs mer
”Sara Lövestam är en gudabenådad ciceron i vårt svenska språk, och tack...”Läs mer
”Romandebutanten Moa Gammel Ginsburg lånar Hjalmar Söderbergs hundra år...”Läs mer
” Författaren behärskar sitt hantverk. ... Jonasson låter sina skrönor ...”Läs mer
”Återigen har författar- och advokatparet skrivit en roman om händelser...”Läs mer
”Jan Guillou går hur som helst lyckligt i mål med sin uppgift....”Läs mer
”Det är verkligen rappt berättat och det märks att författaren inte vil...”Läs mer
”Johan Erlandsson, till vardags journalist på Kommunalarbetaren, har gj...”Läs mer
”Oerhört spännande hela vägen in i mål.”Läs mer
”Min alltför vackra syster är i likhet med Historien om en anständig fa...”Läs mer
”Att gestalta troll trovärdigt är inte det enklaste, men de här författ...”Läs mer
”Boken Lärarinnan är både allvarlig och rolig. Och den är både tankeväc...”Läs mer
”Patos. Det är drivet och limmet i "De rättslösa". ... De rättslösa dra...”Läs mer
”Personligt och berörande. Inspirerande!”Läs mer
”Den är jättehärlig … Solstolsläsning! … det är lite feelgood, den bjud...”Läs mer
”Det är välformulerat och vasst, men också plågsamt och ibland nästan o...”Läs mer
”"Drönaren" har utsetts till Norges bästa kriminalroman 2019 och det ha...”Läs mer
”I år skulle den brittiska deckardrottningen ha fyllt 130 år. Kristina ...”Läs mer
”Intressant! … Lärorikt. Och en mycket viktig bok för att förstå högerp...”Läs mer

"Det är ruskigt slitsamt att skriva en roman"

Efter framgångarna med debutromanen Dubbla slag trodde Malin Persson Giolito att det skulle bli lättare att skriva. Hon tog ett sabbatsår från jobbet för att i lugn och ro kunna arbeta med uppföljaren och tvingade familjen att flytta till Florens. Ingenting blev som hon hade tänkt.Baraettbarn.jpg

Malin Persson Giolito bannar sig själv.
– Hur kunde jag vara så dum? Inbillade jag mig verkligen att det som skapar bra litteratur är harmoni, vackert väder och mycket fritid? Jag gick på den här romantiska myten som många människor har om författarlivet, att det skulle vara fritt och harmoniskt. Jag hann knappt packa upp resväskan i Italien innan jag begrep hur fel det var.
Vad hände?
– Jag satt vid mitt skrivbord och lyssnade på en gnisslande traktor med osmord motor som körde fram och tillbaka på den toskanska kullen utanför mitt fönster. Min man och jag har aldrig grälat så mycket. Två heltidsarbetande människor som plötsligt skulle umgås bara med varandra och barnen, uppfylla drömmar, hitta tillbaka till förälskelsen, gärna allt på en gång och så fort som möjligt för att inte krocka med
matlagningskurs och språklektioner. Det höll på att sluta i katastrof. 

Och skrivandet?
– Alla sa att det skulle bli lättare den här gången nu när jag redan hade skrivit en roman. Men förutsättningarna var helt andra. Förra boken skrev jag utan att berätta för någon, det fanns ingen press. Nu vet alla att jag har tagit ledigt för att skriva. Skrev det gjorde jag, problemet var bara att det blev så dåligt.
När vände det?
– Strax före jul. Då fick jag det där pirret i magen, det som säger att kanske blir det här något ändå. Dessutom släppte jag idén om att jag skulle hinna leva den toskanska drömmen. Mitt liv är som allra bäst när jag mår lite dåligt, är lite för stressad, känner att livet går lite för snabbt. När adrenalinet rusar och jag ligger vaken och skriver
för att jag bara inte kan låta bli. Det är faktiskt ruskigt slitsamt att skriva en roman.

En annan försvårande faktor var att Malin Persson Giolito inte kom överens med sin huvudperson. Om Hanna i Dubbla slag var den advokat som Malin själv hade blivit, så är Sophia i nya romanen Bara ett barn den advokat som Malin önskar att hon hade blivit.
– Problemet var att jag gjorde henne till den person jag skulle vilja vara. Felfri och snäll, artig och eftertänksam. Men jag insåg till slut att jag inte kan skriva en karaktär för att andra ska tycka om henne. Jag måste gilla att skriva om henne. Så nu är hon mer lik mig själv. Lite gnällig, jävligt obekväm, säger vad hon tycker och gillar att bli lämnad
i fred, som jag. Hon är på många vis mycket mer lik mig än vad Hanna i Dubbla slag var. Trots att vi lever helt olika liv.

Förutom att Sophia, precis som Hanna, är advokat finns inte många likheter mellan romanerna. Skrivtekniskt så berättades debutromanen ur ett enda perspektiv
och med en rak kronologi. Nu drivs handlingen framåt av flera berättarperspektiv och innehåller flera olika nivåer. Det gjorde skrivandet till en mycket större utmaning.
Dessutom är Hanna affärsjurist och inte humanjurist som Sophia i Bara ett barn.
Sophia är den enda på advokatbyrån som inte har barn, men hon ansvarar ändå för barnfrågor. Hon får i uppdrag att företräda en sjuårig pojke, Alex. Han har tvångsomhändertagits och placerats i ett jourhem.
Det är hans lärare som upptäcker att han har blivit misshandlad. Tre revben är brutna. På armarna har han brännmärken från cigaretter.
Alex säger inte så mycket. Han slåss mest. Hans mamma verkar förtvivlad och vill inte att någon ska ta hennes pojke ifrån henne. Hon lämnar sin man och börjar gå på behandling för sitt missbruk för att få tillbaka sin son. Allt verkar vara på väg att ordna upp sig. Men det blir värre. Mycket, mycket värre.

Om ilska var en av drivkrafterna för att skriva Dubbla slag; vad har drivit dig nu?
– Att berätta en gripande historia. Men mina åsikter lyser igenom i mitt sätt att berätta. Jag har starka känslor för min berättelse. Jag vill verkligen berätta den. Få folk att tänka, även om jag inte nödvändigtvis försöker svara på några frågor. Det är klart att det märks att jag är någon sorts kapitalistisk salongskommunist. Humanist. Med en oerhört stark tro på rättssäkerheten.