Följ oss på sociala medier:
”Den här boken ligger i tiden på många sätt. Inte bara genom...”Läs mer
”Jacob har verkligen lyckats fånga den tid vi befinner oss i, men...”Läs mer
”Romanen dröjer sig kvar i det som gör ont, men har även...”Läs mer
”Sophie var en viktig röst i kampen för kvinnors frigörelse...”Läs mer
”Fin skildring...”Läs mer
”Boken är välskriven och lättläst med ett språk som flyter fint. En ep...”Läs mer
”Vilken dramatik Birgitta Bergin skapar på det lilla skäret, man hör vi...”Läs mer
”På många sätt en ordens och musikens tvillingsjäl till Patti Smith, be...”Läs mer
”Berättelsen om det journalistiska arbetet att avslöja IB och det polit...”Läs mer
”Spännande, lättläst, rolig, intelligent spänningsroman ... I del två h...”Läs mer
”Ur en odramatisk start i en villaidyll bygger Unni Lindell ut en...”Läs mer
”Malin Haawind tecknar ett säkert porträtt av miljön, mellan raderna hö...”Läs mer
”Nu har hon verkligen nytänt! Hon har ett kolossalt driv i sitt...”Läs mer
”En roman vars första mening är "Min terapeuts samtalsrum är också henn...”Läs mer
”En spännande, lärorik roman... Betyg 4, Mycket bra”Läs mer
”Det blir kriminellt spännande när ett värdefullt manuskript försvinner...”Läs mer
”Varmt, hjärteknipande och med en gåta som gör läsningen till en riktig...”Läs mer
”Lisa Bjerre och Susan Casserfelt hittar rätt med mycket i boken. Karak...”Läs mer
”Thunberg Schunke lyckas åter förmedla en intressant och skrämmande ber...”Läs mer
”Det är lågmält beskrivet, med en stor portion humor där även det allva...”Läs mer
”Hem till Appleby Farm är charmig och livsbejakande, människorna på gå...”Läs mer
”Tredje Monikaboken är om möjligt ännu bättre än de två tidigare. Perfe...”Läs mer
”Det är humoristiskt och välskrivet på Emma Hambergs eget livsbejakande...”Läs mer
”... extremt spännande och välskriven. ... Totalt sett visar ändå boken...”Läs mer
” ....debutdeckare med en intressant story om hemligheter och trauman. ...”Läs mer
”Författaren beskriver trions liv på ett medryckande och genomarbetat v...”Läs mer
”Actionfylld militärthriller med internationell atmosfär. Det är verkli...”Läs mer
”Guillou när han är som bäst.”Läs mer
”Appelqvist bevisar att man kan skapa spänning utan blodigt våld. En or...”Läs mer
”... en övertygande comeback. Miljöskildringen imponerar, liksom gestal...”Läs mer
”Emma Hamberg kan konsten att peppa sina läsare; hennes berättelse är...”Läs mer

Krönika: Du eller jag eller vem som helst

Det finns ingen särskild sort. Efter att i tjugo år ha skrivit om
kvinnor som misshandlas av sina män så är detta den starkaste erfarenhet jag gjort.
När jag pratar om kvinnomisshandel med ”vanligt folk”
(sådana som ALDRIG skulle drabbas av något sånt här, nej
aldrig i livet, hahaha vilken tokig tanke!) så verkar det här vara det svåraste att ta till sig: att det hade kunnat handla om dem själva, deras dotter eller syster.
– Men det här är väl ändå ett invandrarproblem, sa den tjusiga förortsfrun på en middag nyligen.
Jag förklarade att svenskar är i majoritet både i gruppen
offer och förövare, men att utomeuropéer är överrepresenterade i det riktigt grova och dödliga våldet.
– Jamen, det ingår ju inte i vår kultur att slå kvinnor, sa förortsfrun lite kränkt. Vi har ju haft lagar om kvinnofrid sedan Birger jarls tid.
Sant. Men ”kvinnofriden” på 1200-talet innebar främst att
det inte längre var tillåtet att röva bort och våldta unga kvinnor på väg till och från kyrkan.
Att slå sin fru i hemmet, däremot, blev inte kriminellt förrän
1982, alltså för tjugotvå år sedan. Fram till dess var det kvinnans sak att själv ta ansvar för anmälan, polisen kunde
inte göra annat än att åka ut och ”medla” om en kvinna höll
på att bli ihjälslagen hemma i köket.
Vi har med andra ord ingen särskilt lång och ärofylld tradition att falla tillbaka på i den här frågan, snarare tvärtom.

Det har i alla tider varit tämligen accepterat att slå sin fru,
åtminstone lite grann, och är så än idag. Inte enligt lagboken, men i byråkraternas inställning och det allmänna rättsmedvetandets.
– Fast det här pågår väl ändå mest i socialgrupp fem, sa
förortsfrun som nu började bli rejält sur. Det är ju nästan bara alkoholister som drabbas.
Tvärtom, faktiskt. Om man tittar på det allra värsta våldet,
det dödliga (det som inte har några mörkertal utan bara består av hårda fakta), så är faktiskt de flesta nyktra, både offer och förövare.
Däremot blir våldet ofta grövre om mannen är berusad; när
vi super mer ökar våldet mot kvinnorna.
– Men varför flyttar de inte? sa frun. De får väl skylla sig
själva om de lever ihop med en idiot!
Att kvinnan stannar finns det en formel för: professor Eva
Lundgrens ”normaliseringsprocess”. Den beskriver hur mannen successivt bryter ner kvinnans personlighet, tar ifrån henne livsutrymmet och kontrollerar henne med en blandning av skräck och kärlek. Det är en avancerad och mycket effektiv form av hjärntvätt, fullt jämförbar med tortyr.
– Kom inte och säg att detta kan hända vem som helst, sa
frun och reste sig. Hur kommer det sig annars att det alltid är samma kvinnor som råkar ut för sånt här, gång efter gång? De dras ju till de här karlarna!

Faktum är att det egentligen förhåller sig tvärtom. Kvinnorna blir ofta slagna av en man och aldrig mer. Hon går på
niten en gång, sedan har hon lärt sig känna igen maktbehovet, kontrollbeteendet, det som gör att han till varje pris måste bestämma över allt det som är hon: hennes värld, hennes tankar.
Männen som slår, följer däremot ett mönster. Slår de en
så slår de också nästa. Nästan alla kvinnor som misshandlas blir också våldtagna. Deras barn blir också ofta slagna, till och med deras husdjur får stryk (jo, det är sant, det finns forskning på det).
– Nåja, sa frun och ställde sig i dörren. Som tur är så är
ju det här ett problem som snart är borta. Nästa generation
kommer att vara klokare än vi.
Helt fel. Allra värst utsatta är de riktigt unga tjejerna, det
visar flera undersökningar.
Då gick frun.
Dagen därpå intervjuades jag av en ung, kvinnlig journalist
på en stor nyhetsbyrå. Hon sa:
– Men det här är väl ändå mest ett invandrarproblem bland
alkoholister i socialgrupp fem? Jag fattar inte varför kvinnorna stannar kvar! Och är inte det här egentligen på väg att försvinna?

Den här krönikan publicerades i Aftonbladet hösten 2004. Nu publiceras den igen i Liza Marklunds krönikesamling Nya röster sjunger samma sånger.