Krönika: Du eller jag eller vem som helst

Det finns ingen särskild sort. Efter att i tjugo år ha skrivit om
kvinnor som misshandlas av sina män så är detta den starkaste erfarenhet jag gjort.
När jag pratar om kvinnomisshandel med ”vanligt folk”
(sådana som ALDRIG skulle drabbas av något sånt här, nej
aldrig i livet, hahaha vilken tokig tanke!) så verkar det här vara det svåraste att ta till sig: att det hade kunnat handla om dem själva, deras dotter eller syster.
– Men det här är väl ändå ett invandrarproblem, sa den tjusiga förortsfrun på en middag nyligen.
Jag förklarade att svenskar är i majoritet både i gruppen
offer och förövare, men att utomeuropéer är överrepresenterade i det riktigt grova och dödliga våldet.
– Jamen, det ingår ju inte i vår kultur att slå kvinnor, sa förortsfrun lite kränkt. Vi har ju haft lagar om kvinnofrid sedan Birger jarls tid.
Sant. Men ”kvinnofriden” på 1200-talet innebar främst att
det inte längre var tillåtet att röva bort och våldta unga kvinnor på väg till och från kyrkan.
Att slå sin fru i hemmet, däremot, blev inte kriminellt förrän
1982, alltså för tjugotvå år sedan. Fram till dess var det kvinnans sak att själv ta ansvar för anmälan, polisen kunde
inte göra annat än att åka ut och ”medla” om en kvinna höll
på att bli ihjälslagen hemma i köket.
Vi har med andra ord ingen särskilt lång och ärofylld tradition att falla tillbaka på i den här frågan, snarare tvärtom.

Det har i alla tider varit tämligen accepterat att slå sin fru,
åtminstone lite grann, och är så än idag. Inte enligt lagboken, men i byråkraternas inställning och det allmänna rättsmedvetandets.
– Fast det här pågår väl ändå mest i socialgrupp fem, sa
förortsfrun som nu började bli rejält sur. Det är ju nästan bara alkoholister som drabbas.
Tvärtom, faktiskt. Om man tittar på det allra värsta våldet,
det dödliga (det som inte har några mörkertal utan bara består av hårda fakta), så är faktiskt de flesta nyktra, både offer och förövare.
Däremot blir våldet ofta grövre om mannen är berusad; när
vi super mer ökar våldet mot kvinnorna.
– Men varför flyttar de inte? sa frun. De får väl skylla sig
själva om de lever ihop med en idiot!
Att kvinnan stannar finns det en formel för: professor Eva
Lundgrens ”normaliseringsprocess”. Den beskriver hur mannen successivt bryter ner kvinnans personlighet, tar ifrån henne livsutrymmet och kontrollerar henne med en blandning av skräck och kärlek. Det är en avancerad och mycket effektiv form av hjärntvätt, fullt jämförbar med tortyr.
– Kom inte och säg att detta kan hända vem som helst, sa
frun och reste sig. Hur kommer det sig annars att det alltid är samma kvinnor som råkar ut för sånt här, gång efter gång? De dras ju till de här karlarna!

Faktum är att det egentligen förhåller sig tvärtom. Kvinnorna blir ofta slagna av en man och aldrig mer. Hon går på
niten en gång, sedan har hon lärt sig känna igen maktbehovet, kontrollbeteendet, det som gör att han till varje pris måste bestämma över allt det som är hon: hennes värld, hennes tankar.
Männen som slår, följer däremot ett mönster. Slår de en
så slår de också nästa. Nästan alla kvinnor som misshandlas blir också våldtagna. Deras barn blir också ofta slagna, till och med deras husdjur får stryk (jo, det är sant, det finns forskning på det).
– Nåja, sa frun och ställde sig i dörren. Som tur är så är
ju det här ett problem som snart är borta. Nästa generation
kommer att vara klokare än vi.
Helt fel. Allra värst utsatta är de riktigt unga tjejerna, det
visar flera undersökningar.
Då gick frun.
Dagen därpå intervjuades jag av en ung, kvinnlig journalist
på en stor nyhetsbyrå. Hon sa:
– Men det här är väl ändå mest ett invandrarproblem bland
alkoholister i socialgrupp fem? Jag fattar inte varför kvinnorna stannar kvar! Och är inte det här egentligen på väg att försvinna?

Den här krönikan publicerades i Aftonbladet hösten 2004. Nu publiceras den igen i Liza Marklunds krönikesamling Nya röster sjunger samma sånger.