”Jag testar allt på riktigt för att veta vad jag snackar om”

För att kunna skriva trovärdigt vill Martina Haag gärna göra och uppleva allt som händer i hennes böcker. ”När hjältinnan i min nya bok tävlar i ett renrace på Talvatissjön, så är jag ju så illa tvungen att göra det själv också.”

Efter framgångarna med Underbar och älskad av alla och I en annan del av Bromma är Martina Haag nu tillbaka med sin tredje roman Glada hälsningar från Missångerträsk.

Den här gången heter huvudpersonen Nadja Löwgren, en hårdrocksälskande singeltjej som driver en reklamljudstudio i Stockholm. Nadja är innerstadsmänniska ut i fingerspetsarna och får lite panik av att bara komma utanför tullarna. Hon har längtat efter barn i hela sitt liv och nu, när hon närmar sig 45 och fortfarande är barnlös singel bestämmer hon sig för att göra någonting åt saken. Kosta vad det kosta vill.

Nadjas syster Lotta däremot bor långt uppe i Lappland i den lilla orten Missångerträsk, tillsammans med man och fem barn och en minst sagt tjurig svärfar. Lotta har tröttnat på sin stressiga tillvaro. Nu ska hon och maken Magnus åka till Paris, ta in på hotell och rädda äktenskapet. De två systrarna gör en hemlig överenskommelse för att hjälpa varandra. Men det går inte riktigt som de har tänkt sig…

Det hånglas ju en hel del på skotrar och fjäll i Glada hälsningar från Missångerträsk, är det också något som lyder under Testa-innan-du-skriver-principen?

– Hörrudu, jag har bott i Skellefteå i ett år när var tjugofem och jobbade på Västerbottensteatern.
– … Och?
– Jag har gjort min hemläxa, hehe.

De som har läst Martinas tidigare romaner kommer att känna igen sig. I Glada hälsningar från Missångerträsk finns både pinsamma situationer och gapskratt. Men också ett stråk av vemodighet, ja det måste vara lite sorgligt också, för så är ju livet, konstaterar Martina.

Är det jobbigt att läsarna alltid förväntar sig att du ska vara rolig?
– Nej, det enda som är jobbigt är att fotografer vill att jag ska skratta på alla bilder till tidningar. ”Får vi se lite mer tänder nu, lite mer, lite till”, tjatar de. Och så står man där på omslaget och grinar som en galen stegosaurus med helt tom blick. Usch, ångest. Men däremot vill jag ju att folk ska tycka att mina böcker är roliga. Det bästa betyget man kan få, är ju om man lyckas få folk att skratta. Jag vill vara omtyckt och om jag är rolig så ökar chansen jämfört med om jag är tråkig.

Skrivprocessen brukar ta lång tid för Martina. Den här gången har inte varit någon skillnad.

– Det blir bara svårare och svårare. Jag vill känna att ”bättre än så här kan det inte bli”, innan jag lämnar ifrån mig texten. Men jag blir aldrig helt nöjd. Så jag vänder och vrider och skriver om och skriver om. Jag är så fruktansvärt omständlig.

All denna ansträngning ska till slut kännas oansträngd. Lättläst är inte samma som lättskrivet. Och hon vet att det är läsningen som ska vara lustfylld, inte skrivandet.

– Jag är extremt disciplinerad. Med fyra barn så måste jag vara det. Jag jobbar jättetajt med min syster (Bea Uusma Schyffert) som också skriver en bok. Vi sitter bredvid varandra och jobbar med min bok mellan 9 och 11 och sedan jobbar vi med hennes bok mellan 13 och 15. Då går det ut på att stärka varandra, komma med förslag till förbättringar.

Hur bra är självförtroendet i skrivandet?
– Det går i vågor, jag pendlar hela tiden mellan total hybris och djupaste förtvivlan. Jag kan ligga vaken på nätterna och skriva om hela boken i huvudet. Men andra stunder så kan jag tycka att jag är ett geni och sitta helt pinsamt och skratta jättehögt åt mina egna texter, säger Martina och fortsätter:

– Men ifrågasättandet och tvivlet behövs samtidigt. Om jag bara var nöjd direkt med det som jag hade skrivit, så skulle det ju inte bli så bra. Man måste lägga ribban högt. Problemet är att om man har bjudit på spaghetti och köttfärssås en gång och folk tycker om det, så vill man ju gärna bjuda på slottsstek med hemodlade haricots verts och svartvinbärsgelé och gräddsås nästa gång.