Lizas resebrev från Nordamerika
Liza Marklund befann sig under två aprilveckor 2012 på författarturné i USA och Kanada. Här är hennes resebrev från turnén. USA-delen av turnén var dessutom av det mer annorlunda slaget – den skedde tillsammans med tre amerikanska kriminalförfattare och en alldeles speciell deckarbuss. Läs gärna mer om Atria’s Great Mystery Bus Tour.
Utsikten från mitt hotellrum i New York
Jag har inget som helst lokalsinne. Jag går vilse överallt.
Därför borde ju New York passa mig väldigt bra. De flesta gator på Manhattan har ju nummer i stället för namn som är pedagogiskt placerade uppifrån och ner, från höger till vänster.
Hjälper inte, kan jag säga.
Jag vet inte hur många gånger jag travat runt kvarteren omkring mitt amerikanska förlag (som jag VET ligger på sjätte avenyn, mellan 48:e och 49:e gatan), men det spelar ingen roll.
Varje gång jag går ut från hotellet så frågar jag killen i dörren åt vilket håll sjätte avenyn ligger och han pekar, och när jag kommer fram till hörnet så har jag ingen aning om åt vilket håll jag ska gå.
Fast numera har jag lärt mig att jag har gått fel om jag hamnar i Central Park.
Fredagen den 13 april
Jag gjorde det igen. Jag gick åt fel håll och hamnade i Central Park. Problemet var bara att jag trodde att jag gått åt rätt håll, att jag var vid Times Square och att sjätte avenyn liksom hade flyttat på sig sedan i går. En vänlig amerikansk man noterade min förvirring, visade mig rätt, studerade mig i ögonvrån och frågade: Var kommer du ifrån – egentligen…?
Till slut hittade jag tillbaka till mitt rum, möjligen tack vare de pedagogiska anvisningarna i hissen…
En sak som alltid slår mig i New York är hur alla människor går och bär på vätska hela tiden, oftast med både plastlock och sugrör – som om de vandrar genom öknen och ständigt fruktar en torkkatastrof.
Nu har vår författarbuss rullat iväg norrut. Den är verkligen tjusig – Air Force One bland markbundna transportfordon. Det här skriver jag från Madison, Connecticut (ja, jag var tvungen att kolla stavningen på ”Connecticut”). Klockan är drygt elva på kvällen, vilket innebär fem på morgonen hemma i Sverige, och jag är inte spyfärdig = jetlaggen håller på att lägga sig…
Utsikten genom mitt jätteskitiga hotellrumsfönster i Madison, Connecticut. Nedanför den allestädes närvarande flaggan syns vår buss, min bok ”Last Will” (Nobels testamente) längst ner i högra hörnet.
Lördag 14 april
I Brattleboro, Vermont, har alla bilar en egen ballong…
… även de riktigt tuffa Chevorna:
Utsikten från mitt hotellrum:
Söndag 15 april
Vi åker alltså buss genom USA, 400 mil på åtta dagar. Bussen må ha lädersäten, men den beter sig precis som vilken SL-buss som helst – kränger, hoppar, skakar och svänger. Det är omöjligt att läsa, man blir hemskt åksjuk. Därför har jag precis försökt titta på film i stället: Joachim Triers ”Oslo 31 augusti” som jag släpat med mig hemifrån. Tio sekunder in i filmen insåg jag problemet: Joachim har filmat dogma-style. När bilden skakar i otakt med bussen blir man åksjuk både på längden och på tvären.
Utsikten från mitt hotellrum i Buffalo, New York:
Måndag 16 april
Ett skäl till att jag tackade ja till den här turnén var att jag skulle få se USA genom bussfönstret.
Problemet är bara att bussens fönsterrutor är överklistrade med stora affischer, föreställande våra böcker.
Jag åker alltså tunnelbana genom mellanvästern.
Utsikten från mitt hotellrum i Lafayette, Indiana:
Tisdag 17 april
Den första, riktiga krisen har uppstått ombord på bussen.
Det började med att vi inte fick använda papper när vi gick på toaletten.
Nu har de sagt att vi inte får bajsa heller.
Bara att prata om sådana här saker kan vara lite jobbigt, har jag förstått. Inte för mig, kanske (jag är ju, trots allt, gift med mannen som gav oss tv-programmet ”SM i Lavemang”) men min författarkollega M.J. Rose bleknade betänkligt när ämnet kom på tal (fast hon är, å andra sidan, en mycket fin judisk flicka från det yppersta av Manhattan).
Tydligen har vi fått hela avloppssystemet på bussen att klogga igen med vårt intensiva och felaktiga användande (läs: bajs&toapapper) så vår stackars chaufför har varit tvungen att (ähum) ta tag i saken.
Bussen från utsidan, här med rena avloppsrör:
Vi har passerat Chicago på vår väg norrut.
Här har vi downtown, sedd genom bussfönstret:
Utsikten från mitt hotellrum i Madison, Wisconsin:
Onsdag 18 april
I morse blev jag bjuden på fika.
Ett riktigt fantastiskt, svenskt gofika med bullar och starkt bryggkaffe.
Det är American Swedish Institute som tagit för vana att bjuda in ambulerande, svenska författare på en kopp kaffe och en rundtur i de fullkomligt otroliga byggnader man disponerar inne i Minneapolis:
http://www.facebook.com/AmericanSwedishInstitute
Det fikabröd som vi inte orkade äta upp på plats fick jag ta med mig och bjuda mina busskompisar på.
Chauffören fick välja först.
Det hade han förtjänat.
Utsikten från mitt hotellrum i Minneapolis, Minnesota:
Torsdag 19 april
Hela mitt liv har jag levt i villfarelsen att Kansas City ligger i Kansas.
Det gör det inte. Det ligger i Missouri, har jag fått lära mig idag. Åtminstone min del av staden:
Fredag 20 april
Idag i St Louis, Missouri.
För er som inte har någon referens till just den här delstaten så kan jag berätta att det var här man spelade in filmen ”Winter’s bone” i existerande miljöer.
Fast inte just utanför mitt hotellrumsfönster:
Några filmsnuttar från turnén:
Lördag 21 april
Tillbaka i New York. Samma hotell, fast lite högre upp:
Söndag 22 april
De sa nyss på radion att det har regnat fyra inches idag, vilket innebär drygt 100 millimeter. Det är en femtedel av årsnederbörden i vissa delar av Sverige.
Jag tyckte väl att det var blött.
Måndag 23 april
Det är lätt att förstå varför filmindustrin ibland använder Toronto och klär ut staden till New York:
Utsikten från mitt hotellrum mitt i Toronto.
Tisdag 24 april
Insåg när jag kom hit att mitt kanadensiska förlag ligger i en helt annan utgivningscykel än mitt amerikanska. Alla de framträdanden och tal jag ska hålla har jag förberett för fel bok.
Onsdag 25 april
Efter ett antal veckor på promotionturné blir man lite nednött. Ett symptom på detta är att man börjar svara ärligt på journalisternas frågor.
Exempel från i morse, radiointervju nr %&X?, i någon kanadensisk station vars namn jag redan glömt.
Reportern: Varför är dina böcker så populära?
Jag: Har ingen aning. Det är fullkomligt obegripligt. De borde inte sälja alls, de är alldeles för komplicerade och politiska och feministiska.
Reportern: (konfunderad) Eh, så hur skulle du beskriva din senaste bok Vanished?
Jag: Den är väldigt grå och sorglig…
Reportern: (häpen tystnad)
Jag: Jag säljer inte in mig själv särskilt bra här, eller hur?
Nedan – på väg till (eller om det var från) Burlington, Ontario:
Torsdag 26 april
Förra veckans lärdom: Elaka skämt om George W. Bush fungerar INTE i Mellanvästern.
Denna veckas lärdom: Elaka skämt om George W. Bush fungerar MYCKET BRA i östra Kanada.
Utsikten från mitt hotellrum i Toronto:
Fredag 27 april
Hej Sverige.
Nu: Humorgalan på tisdag kl 20.00 i fyran!!
