Hjärta av jazz i bokhandeln

Nu finns Sara Lövestams fjärde roman Hjärta av jazz i bokhandeln. På sin hemsida svarar Sara Lövestam på åtta frågor som man sällan får som författare.

14 augusti utkommer Sara Lövestams roman Hjärta av jazz. I romanen får vi träffa femtonåriga Steffi, som pinas av sina klasskamrater och finner tröst i Povel Ramel. En dag går hon förbi samhällets ålderdomshem och får plötsligt höra Povel Ramel genom ett fönster. Där inne sitter Alvar, nästan nittio och med solklara minnen från en tid när kriget rasade i Europa och jazzen var farlig – och lockande.

Hjärta av jazz är en varm berättelse om oväntad vänskap och är Sara Lövestams fjärde roman efter Udda (2009), I havet finns så många stora fiskar (2011) och Tillbaka till henne (2012) . På sin hemsida har författaren intervjuat sig själv och formulerat åtta frågor man sällan får som författare.

Här får du ett smakprov på dessa frågor, men hela intervjun går att läsa här – på Sara Lövestams hemsida.

Vad trodde du att din senaste bok skulle handla om, innan du visste bättre?

– Jag trodde att den skulle handla om Povel Ramel. Jag läste biografier, letade bilder på inspelningsstudior, skrev ned sångtexter som inte fanns på nätet, kontaktade experter. Men boken visade sig handla om Steffi och Alvar, och det är inte förrän i slutet man förstår precis hur lite den handlar om Povel Ramel.

Hur peppar du dig själv när du tvivlar på din egen berättelse?

– Ibland funkar det att ta ett steg tillbaka och titta på berättelsen i dess helhet, fundera på vilka kärnpunkter den har och vad jag vill få fram i karaktärerna. Ofta räcker det för att nya tankar, och inte minst viss entusiasm, ska sippra fram och så småningom ta över så att jag kan fortsätta. I andra fall kan jag få styrka av att läsa tidigare läsarreaktioner, mejl och kommentarer som talar om för mig att jag inte är ute och cyklar med mitt skrivande. Att det finns en mycket trogen skara läsare och att jag, precis som de, borde lita på att jag har något bra att komma med. När detta har lugnat mig går jag tillbaka till steg ett (steget) och sedan brukar det kännas okej. Om jag inte inser att jag faktiskt skriver en skitberättelse. I så fall slänger jag den och börjar på en ny.