Bombmannens testamente i butik

Nu finns Lena Ebervall och Per E Sameulsons nya bok Bombmannens testamente i bokhandeln. En roman om Lars Tingströms liv och vad mygel och maktmissbruk kan driva en människa till.

Efter succéerna med Ers majestäts olycklige Kurt och Mördaren i folkhemmet utkommer nu advokaterna och författarna Lena Ebervall och Per E Samuelsons tredje roman, Bombmannens testamente. Vi bad dem berätta lite mer om romanen.

Berätta om Bombmannens testamente

– Det är en ganska skrämmande sann historia om hur hemskt illa det kan gå när myndigheter och domstolar kör över en medborgare som är obalanserad, vilket Lars Tingström naturligtvis var. Det är inte ett försvarstal för honom, men det är ett slags exposé över hur en utåt sett helt normal och laglydig person kan brytas ner och bli en mordisk, kriminell rättshaverist. Det är också en historia om folkhemmets död på sätt och vis. Parallellt med Lars Tingströms livssaga ligger den då ganska turbulenta inrikespolitiken med Olof Palme, kärnkraftsomröstning och sossarnas nedgång och fall.

Vem var Lars Tingström?

– Han var en otroligt vanlig, nästan tråkig person. En torr tjänstemannatyp. Det enda intressanta med honom var att han hade ett ganska vilt kärleksliv (lite otippat) och att han var så tekniskt begåvad.

Hur uppstod ert intresse för Lars Tingströms historia?

– Det har funnits där länge – det är en sån otroligt spännande historia, eftersom det tangerar vårt lands största trauma – Palmemordet. Vi har funderat på den här historien i flera år faktiskt, vårt enda problem var hur den skulle presenteras på ett överskådligt och underhållande sätt för läsaren.

Hur har ni arbetat med boken? 

– Det har varit enormt mycket research med den här boken. Om Palme och om de andra dramatiska händelserna finns det ju kilometervis med forskningsmaterial. Det har varit ett stort jobb att läsa allt, vaska fram guldkornen och framallt, att lägga ihop alla tusentals pusselbitar till en logisk och samtidigt rappt berättad historia. Det är mest Per som gör forskningsarbetet i arkiven, läser alla rättegångshandlingar, polisprotokoll etc. Sen är det båda som sammanställer det till en historia och mest Lena som gör det till en roman, alltså från fakta till skönlitteratur. Lena gör också mycket research för att få rätt tidskänsla, språk, kläder, hur folk levde, så att det känns äkta. Vi har båda också haft stor hjälp av personer som lämnat ”inside information”, varav en mycket hemlig källa som för Lena berättat en avgörande pusselbit.

Ni arbetar ju annars som advokater och har nu skrivit tre romaner om olika rättsfall. Vad har det varit i dessa historier som har lockat er?

– Som advokater ser vi ofta att den enskilda person som står åtalad eller på annat sätt förekommer inför rätta kan känna sig väldigt liten, inte sällan överkörd och orättvist behandlad. Så ska det inte vara. Det är viktigt i en demokrati som Sverige att det juridiska systemet upplevs som rättvist och transparent. Men som professionell advokat måste man böja sig för en slutlig dom, hur orättvis den än är. Därför känns det viktigt att visa upp rättssystemets alla brister för svenska folket, hur illa det verkligen kan vara ibland. Alla tre romanerna handlar om autentiska fall. Det är centralt för oss att det är ”på riktigt”. Vi överdriver inte – det kan gå till så här och det behöver folk veta.

Hur förhåller man sig till de olika delarna fakta och fiktion när man skriver en roman med verklighetsbakgrund?

– Vi har en mycket viktig princip som vi inte ruckar på: allt viktigt är sant. Det betyder att våra läsare ska kunna lita på att det vi skriver om vad polis, åklagare, myndigheter och domstolar gör är absolut sant.Samtidigt har vi som allt övergripande mål att boken måste vara underhållande. Det får inte bli tråkigt! Då har vi misslyckats! Det ska vara spännande, roligt, otäckt, man ska bli arg och upprörd och road. Därför måste vi ibland förenkla, förtydliga, ta bort poänglösa och tråkiga partier (som t.ex. alla tusen brev Lars Tingström skrev till skattemyndigheten). Samtidigt tillåter vi oss att dikta kring vad våra personer ser, hör och känner, hur det smakar och luktar där de är, exakt hur deras samtal låter ord för ord (även om vi först har tagit reda på ungefär vad som måste ha sagts under en viss konversation) och hur de tänker och drömmer. Personligheterna måste vi också bygga på lite, annars blir det för färglöst för läsaren. Men även personligheterna utgår från det vi vet.

Åter handlar det om att våra läsare måste kunna lita på oss när det gäller de centrala dramatiska delarna. Var det verkligen sant att polisen fuskade bort friande bevisning i Olle Möller-fallet? Ja, det var alldeles sant.

Vad är roligast med att vara författare?

– Allting är faktiskt underbart roligt! Hela skaparprocessen, att få bygga upp något, att få ge liv åt den levande varelse som en bok faktiskt är. Det är ett sant privilegium och en dröm som blivit verklighet. Det är också fantastiskt roligt att få träffa så många intressanta personer i den litterära världen.