”Nästan lite sentimentalt roligt”
I Blå stjärnan är vi kvar under andra världskriget, men med döttrarna Lauritzen i centrum. Dessutom gör Jan Guillou ett gästspel i sin mästargenre – spionromanen.
Nu finns Jan Guillous nya roman Blå stjärnan i bokhandeln. Blå stjärnan är den femte delen i romansviten Det stora århundradet efter framgångarna med Brobyggarna, Dandy, Mellan rött och svart och Att inte vilja se.
Blå stjärnan utspelar sig under samma tidsperiod som Att inte vilja se men denna gång kliver den nya generationen Lauritzen fram. I centrum står äldsta dottern Johanne som nu befinner sig i Stockholms illegala värld av spioneri, svek och förräderi, rekryterad av den brittiska spionorganisationen SOE.
Efter en rad spektakulära sabotageinsatser får hon ansvar för den största och viktigaste operationen: att rädda Norges judar på flykt undan Förintelsen. Britternas kodnamn för Johanne Lauritzen är Blå stjärnan.
Vi ställde några frågor till romanaktuella Jan Guillou:
Den femte delen i berättelsen om familjen Lauritzen utspelar sig under andra världskriget, precis som Att inte vilja se. Varför valde du att göra så och hur var det att skildra denna tid i två böcker, ur flera perspektiv?
– Även om handlingen utspelar sig i samma familj och i samma tid så är perspektiven helt skilda i Att inte vilja se och i Blå stjärnan. I förra berättelsen handlade det om en äldre mans ovilja att ta till sig verkligheten och därför heller inte förstås någonting av vad som händer i kriget. I Blå stjärnan är perspektivet det rakt omvända, Lauritz två döttrar, Johanne och Rosa, är hans raka motsats och kommer därför att både se och förstå allt det som fadern inte hade en aning om. Att blanda båda de perspektiven i en dubbelt så tjock bok hade blivit alldeles för rörigt.
Spionromanen är lite av ditt specialområde – hur var det att återse genren?
– Nästan lite sentimentalt roligt. Spioneriets teknik under andra världskriget är ju jämförelsevis lätthanterlig, en modern spionroman med alla datorer skulle lätt bli oöverskådligt krånglig både för författare och läsare.
Denna gång är huvudpersonerna Lauritz döttrar – Johanne och Rosa Lauritzen. Hur var det att skriva en spionroman ur ett kvinnligt perspektiv?
– Urkul. Av olika skäl har mina berättelser nästan alltid präglats av ett strikt manligt perspektiv. Det var mycket nöjsamt och intressant att vända helt på den steken. Som en senior man kan jag ju också med lätthet tillåta mig att driva med allt manligt och då erbjuder det kvinnliga perspektivet många humoristiska möjligheter. Det är dessutom tacksamt att med hjälp av kvinnliga erfarenheter försöka ta ner några av andra världskrigets självutnämnda manliga svenska hjältar på jorden.
Vad har varit roligast och vad har varit den största utmaningen under arbetet med romansviten Det stora århundradet?
– Roligast hittills var just att vända uppochner på berättelsen genom att ta till ett kvinnligt perspektiv i årets bok. Den största utmaningen är hela tiden att försöka suggerera sig till att man befinner sig där just då och inte har ett historiskt facit.
Kan du berätta något om nästa del?
– Då hamnar vi i det Kalla krigets 1950-tal. Den stora frågan för mig att försöka besvara blir hur det gick till när Sverige bytte från att vara ett helt tyskorienterat land till att bli ett angloamerikanskt. Vad betydde Hollywood? Vad betydde rockmusiken? Vad betydde alla obehagskänslor kring det tyska?
>> Läs mer om Blå stjärnan