Roslund & Hellström beger sig till brottets hjärta
Roslund & Hellström nya thriller i världsklass finns nu ute i bokhandeln. Och vi får svar på våra frågor om en resa till brottets hjärta, livsfarlig research och hur man bäst tillbringar tre minuter.
För sju år sedan kom Roslund & Hellströms thriller Tre sekunder. Den utsågs till Bästa svenska kriminalroman av Svenska Deckarakademin. Den vann det prestigefulla brittiska deckarpriset International Dagger Award. Och den hyllades av press och läsare både i Sverige och internationellt.
2012 kom författarduon ut med sin senaste bok om Ewert Grens och hans kollegor, Två soldater, och nu är den efterlängtade sjunde boken i serien här. Infiltratören Piet Hoffmann från Tre sekunder är tillbaka, nu på flykt med sin familj i Sydamerika, där han åter hamnat i en ytterst farlig situation. På den amerikanska polismyndighetens uppdrag har han infiltrerat sig djupt in i den colombianska kokainmaffians hjärta. Han kommer på nytt att möta kriminalkommissarie Ewert Grens. Men den här gången kämpar de på samma sida. Och skillnaden mellan liv och död är – tre minuter.
De senaste dagarna – inför det officiella utgivningsdatumet 1 juni – har varit ytterst hektiska för Roslund & Hellström och intervjuerna har avlöst varandra. Även vi på förlaget är nyfikna på att höra mer om boken, och ställde därför några frågor till dem.
Hur växte idén till Tre minuter fram?
Roslund & Hellström: Vi hade i våra sex tidigare böcker, alla klädda i spänningsromanens kläder, försökt beskriva konsekvenserna av så olika slags brottslighet som human trafficking, sexualbrott, den gängkriminalitet som växer i våra förorter – och om man i ett författarskap på allvar skriver om vår tids kriminalitet, måste man kanske förr eller senare vända sig dit där allt egentligen börjar. Till brottets hjärta. Eller brottets paraply. Till den brottslighet som driver nästan all annan brottslighet. Narkotikan är ju så mycket mer än bara de direkta narkotikabrotten, det är lika mycket han som springer in och viftar med en kniv på 7-Eleven för att kunna köpa skiten – det som efteråt rubriceras rån eller grovt rån, det är lika mycket han som skadar någon annan i kampen om narkotikarevir – det som kommer att rubriceras misshandel eller grov misshandel. Eller som vår kriminalkommissarie Ewert Grens uttrycker det när han någonstans mitt i boken talar med sin chef: ”Nästan allt vi utreder i det här jävla huset är relaterat till narkotika. Den driver inte bara all brottslighet, den driver hela vårt samhälle! När du tänker på det, Wilson, vill folk ens att det tar slut? När så många försörjer sig på konsekvenserna?”
Så vi visste alltså varför vi måste skriva om det. Varför vi måste inkludera Sydamerika och USA i en bok som tar avstamp från polishuset Kronoberg och Stockholm och vår käre kriminalkommissarie Ewert Grens värld.
Men vi behövde ytterligare två saker. De som är helt avgörande för oss.
– En dramatisk, intensiv, omvälvande story som vi aldrig sett förut, fylld med karaktärer som agerade på ett sätt som vi heller aldrig sett förut.
– Djupa nyckelkontakter med människor som litade på oss och som vi kunde lita på. Den sortens kontakter som tar oerhört lång tid att odla. Men som alltid är förutsättning för vårt sätt att skriva kriminalromaner – hälften sanning, hälften hitte-på. Verklighet i botten att hälla vår fiktion över.
Så en dag för ett par år sedan fanns allt det där.
Temat och syftet. Storyn. De djupa nyckelkontakterna.
Skrivandet kunde påbörjas.
Vad är det som gör Piet Hoffmann så speciell att ni ville återvända till honom?
Roslund & Hellström: Det mest speciella med honom är att han – så fiktiv han är – lever. Vi har ju haft en ovana av att ta livet av våra huvudkaraktärer. Piet Hoffmann överlevde. Och kan därför som den förste från den onda, eller svarta, eller brottsbenägna sidan komma tillbaka. Dessutom, om vi delvis vill skriva om en värld som få utomstående vistats i, vem är bättre skickad att ta oss dit än världens främste infiltratör? Piet Hoffmann var perfekt för att ta oss till brottets hjärta – det visade ju sig att han var på flykt i Sydamerika med sin familj, och att han för att försörja den hade tagit värvning för amerikansk drogpolis med uppdrag att infiltrera de sydamerikanska drogkartellerna.
Researchen inför den här boken innebar bland annat en livsfarlig resa till knarkhandelns Colombia. Hur långt vågar man egentligen gå som författare för att få stoff till sin bok?
Roslund & Hellström: Ja, den här gången var det ju lite med risk för livet. Så exakt där får nog gränsen gå. Att ens överväga aningen längre är att – just – gå för långt. Den här boken skulle säkert kunna ha gått att skriva till sisådär 87 procent från Sverige – men för de där sista 13 procenten som gör den unik tog en av oss – Roslund – sig dit, på plats.
Ytterligare en fråga om research: vilken är den minsta faktadetalj som har tagit allra längst tid att ta reda på?
Roslund & Hellström: Det var en sådan där Kurt Olsson-fråga. Vilket är det lägsta du har hoppat? Men Kurt gillade ju också Siw Malmkvist, så det låter ju inte mer än rimligt att också vi får en alldeles egen sådan fråga. Hmm … minsta faktadetalj som tagit allra längst tid … är nog den där kulan i Tre sekunder. Den som ska färdas 1503 meter från ett kyrktorn för att möta Piet Hoffmanns huvud. Vi sökte länge de riktiga proffsen då, som vi alltid gör, men att få tag på en militärt utbildad krypskytt som ville diskutera hur lång tid ett sådant skott skulle ta med oss, det tog massor av tid och kraft. Själva skottets tid är ju avgörande för hela ploten. Till slut hade vi inte annat val än att sätta oss ner och beräkna på egen hand. Försökte resonera kring skottvinkel, vindhastighet, utgångshastighet och – kom fram till att det nog tog 2,4 sekunder. HU! Tänk om vi döpt boken till 2,4 sekunder, bara för att senare förstå att det var helt fel. För mycket sent, just innan vi skulle avsluta skrivprocessen, fick vi kontakten vi så länge sökt. Och han, denne militärt utbildade sniper, räknade om tiden med våra storyförutsättningar och fann att det tog … exakt tre sekunder. Så kan det också gå till när titlar görs om och författare slipper skämmas.
Slutligen, vilket är det bästa sättet att tillbringa tre minuter?
Roslund & Hellström: Vi har faktiskt kommit på det perfekta sättet. Om vi arbetar – med varandra. Om vi inte arbetar – långt ifrån varandra.