Följ oss på sociala medier:
”Zinat Pirzadeh har ett rikt språk och sinne för detaljer. Målande besk...”Läs mer
”Hans röst i etern följer med in i hans böcker, där hans...”Läs mer
”Flickan som fick en röst är en fantastiskt fin debutroman som ger...”Läs mer
”Det här en stark och känslosam berättelse om kvinnors historia under 1...”Läs mer
”Det är underhållande läsning, där Sara Lövestam tar upp historiska frå...”Läs mer
”Moa Gammel Ginsburg skapar i Gertrud en tät berättelse som tar fasta p...”Läs mer
”Ebervalls och Samuelsons skildring av fyrtiotalets Stockholm och Köpen...”Läs mer
”Jonas Jonasson skriver skrönor som är njutbara att läsa. ... Skrönor t...”Läs mer
”Jan Guillou har slutfört ett imponerande verk. 1900-talet har fått sin...”Läs mer
”Låt det brinna är en grov, mörk, hård och oförutsägbar deckare som man...”Läs mer
”Det finns flera anledningar att sluka Johan Erlandssons bok om Maj Wah...”Läs mer
”Anne Holt väver som vanligt en snygg intrig och varvar skickligt verkl...”Läs mer
”Min alltför vackra syster är i likhet med Historien om en anständig fa...”Läs mer
”Att gestalta troll trovärdigt är inte det enklaste, men de här författ...”Läs mer
”Jag skrattade högt åt den här boken! ... Lärarinnan är en välskriven m...”Läs mer
”Personligt och berörande. Inspirerande!”Läs mer
”Patos. Det är drivet och limmet i "De rättslösa". ... De rättslösa dra...”Läs mer
”Den är jättehärlig … Solstolsläsning! … det är lite feelgood, den bjud...”Läs mer
”Men David Wibergs roman är också en poetisk dialog, och mer än...”Läs mer
”"Drönaren" har utsetts till Norges bästa kriminalroman 2019 och det ha...”Läs mer
”I år skulle den brittiska deckardrottningen ha fyllt 130 år. Kristina ...”Läs mer
”Intressant! … Lärorikt. Och en mycket viktig bok för att förstå högerp...”Läs mer

Sara Lövestam om Kouplan-serien

© 2014 Fotograf Anna-Lena Ahlström +46-709-797817

Nu är serien om privatdetektiven Kouplan färdigskriven – hur känns det?

Det känns fantastiskt bra att ha rott det i land. I de tre första delarna ställdes många frågor, och en hel del trådar lämnades till just den här sista boken, så det var viktigt för mig att skriva en avslutning som knyter ihop allt. Det har varit svårt också, både att röra mig inom en genre jag vanligtvis inte skriver i och att skriva just en serie. Jag får nya romanidéer hela tiden, men att skriva en serie är att stanna i samma projekt under en lång tid. Så för läsarnas del är jag glad att jag kan ge Kouplan en förhoppningsvis värdig avslutning, och för mitt eget skrivande är jag glad att jag nu kan gå vidare med helt nya idéer.

I de tre första delarna av serien har livet för Kouplan handlat mycket om att ha strategier för att överleva i en mycket osäker tillvaro som papperslös. Hur har han det i Finns det hjärterum?

I Finns det hjärterum har jag låtit Kouplan gå över tröskeln, om du förstår, och se på papperslösheten från andra sidan. Det har gått ett par år. Kouplan har fått uppehållstillstånd och praktikplats, och först nu kan han vända sig mot de orättvisor han upplevde som papperslös. Jag ville skriva det perspektivet dels för att det känns som om hela serien har handlat om just papperslöshet utan att något har kunnat göras åt utsattheten i tidigare böcker, och dels för att kanske väcka tanken om att papperslöshet är just en omständighet, som vissa av våra medborgare, praktikanter, busschaufförer, banktjänstemän, och så vidare, har levt med under en period av sina liv. Det är ofta en erfarenhet man inte vill prata om, efter att den är över.

Vad har överraskat dig mest under resans gång?

Att det är så svårt att skriva deckare! Jag är van vid att bygga boken på karaktärer, relationer och intrig, men när det gäller deckare måste intrigen vara så mycket mer i centrum. I en ”riktig” deckare ska det läggas ut spår och villospår, det ska finnas ett gäng misstänkta och helst ett eller flera mord. Jag har väl plockat det jag har behövt ur den genrekakan, men mitt vanliga skrivande har lyst igenom. När jag väl hade lyckats skriva första boken om Kouplan, så var det många som menade att det inte var en deckare. Frågan diskuteras fortfarande.

Vilka läsarreaktioner har du nåtts av? Något som varit extra roligt att höra?

När det gäller hela serien, är jag glad över hur många som verkligen har tagit Kouplan till sitt hjärta. De bryr sig verkligen om honom! Jag blir särskilt glad när jag får läsarreaktioner från folk som själva berörs av liknande omständigheter som böckerna berör, till exempel transkillar, flyktingar eller sådana som själva levt i papperslöshet, och som har läst böckerna med behållning. Jag har också fått jättefina reaktioner på den här sista boken. En bloggrecensent menade att den fått henne att fundera över vad hon själv kan göra för utsatta människor, vilket känns väldigt fint. Och det kanske roligaste, flera som har hört av sig har meddelat att de nu kommer att börja om och läsa hela serien på nytt.

Böckerna om Kouplan har även kommit ut i lättläst-versioner, bearbetade av dig själv. Vilka hoppas du att de böckerna främst når fram till?

Sfi-elever och andra som lär sig svenska. Jag vet många som använder kouplanböckerna i sfi-undervisningen och på sva (nivån efter sfi), och responsen jag får därifrån är överväldigande. Många är glada att få läsa komplexa och spännande historier berättade på ett enkelt språk. Lättlästgenren är ganska bred och har många målgrupper, vilket gör att vissa lättlästa böcker uppfattas som för enkla innehållsmässigt och andra (eller samma) lättlästa böcker uppfattas som för svåra språkmässigt, men just kouplanböckerna är skrivna för andraspråksinlärare och innehåller komplicerade historier på lätt språk.

Vad skriver du på nu? Något som du vill dela med oss?

Jag har några olika projekt på gång. En delvis historisk roman, som kräver mycket research och som kommer att ta några år att skriva. En barnbok för åldern 9-12, som förhoppningsvis kommer ut nästa sommar. Och så nästa grammatikbok, Grejen med satsdelar. Eller ordföljd, vi har inte bestämt titel än. Allt får ta den tid det tar, men det känns roligt att vara igång med helt nya projekt!