Att finna sin genre
2017 gav Piratförlaget ut De mörkermärkta av Mattias Leivinger och Johannes Pinter, deras första gemensamma spänningsroman. Boken fick ett fint mottagande hos både recensenter och läsare. Lotta Olsson på Dagens Nyheter skrev: ”Det finns en känsla i berättelsen som gör den svår att släppa taget om.”
”För alla som gillar mystik, spänning och berättelser om ond bråd död” skrev Aftonbladet och ”Ockult bladvändare” slog Jenny Lindh fast i M-Magasin.
Nu kommer den fristående uppföljaren Stormskörd och vi bad författarna berätta om genrevalet. Varför föll valet på spänningslitteratur och mer specifikt deckargenren? Vad finns det att berätta som inte redan berättats av andra? Och varför de övernaturliga inslagen?
”Det är helt sant att Sverige är begåvat med många skickliga deckarförfattare. Det är ju inte heller någon slump att så många har exporterats ut i världen sedan pionjärerna Sjöwall/Wahlöö och framåt. Så vad kunde vi skapa här? Vårt svar är att kliva över verklighetens gränser och skriva in övernaturliga, ockulta inslag i deckargenren. Då öppnar sig nya och ännu inte utforskade möjligheter.
Att valet föll på spänningsromanen eller deckaren hade dels att göra med att vi ville hitta en ny grund för vårt författande, där vi kunde komma ut ur tidigare genrer vi skrivit i och upptäcka tillsammans. Dels om att just deckargenren är väldigt bred och tillåtande. Du kan skriva hårdkokt och ordknappt som Raymond Chandler eller John le Carré, eller ägna dig åt ett mer ordrikt och detaljerat berättande som exempelvis hos Elisabeth George eller Tom Clancy. Det kan vara mörkt och med halsbrytande thrillertempo som hos Kepler, eller med en politisk underton som hos Stieg Larsson. Man kan mixa krimintrigen med erotik, humor, socialrealism, skräck.
Själva grundpremissen är ofta att ett brott är begånget och ska lösas. Här finns en dramaturgisk fråga som får vara motorn för berättelsen – ska den skyldige fångas och få sitt straff för att ha utfört detta brott? Eller inte? På resan mot svaret kan författaren sedan berätta saker om samhället omkring, undersöka människans natur och låta dramat utspela sig lika mycket på insidan som i de yttre händelserna.
Ja, alternativen är många och kvar finns mycket att berätta.
Valet av deckargenren föll sig således naturlig, eftersom den är så spännande och tänjbar. Men varför då det övernaturliga?
Det enkla svaret är väl att vi bägge är så fascinerade av just det dolda. Finns det något mer därute? Något vi inte förstår men ändå kan känna och uppleva? Var finns gränsen för vad människor kan åstadkomma och har vi förmågor som slumrar, som vi kan träna upp? Teman som gör sig fantastiskt bra i fiktionens värld, där gränserna sätts av författaren själv. Och det som verkligen intresserar oss är mötet mellan realismen och det oförklarliga och vad som sker med människor i det gränslandet.
Men lämnar vi då inte deckargenren? Nej, faktiskt inte. Vi skriver i en internationellt erkänd genrehybrid som kallas supernatural crime, övernaturlig krim. Den har vi framför allt kunnat se inom teve och film med kända exempel som True detective, Twin peaks, Arkiv X, Angel heart och Lost highway. Genren är stor framför allt i USA, där stjärnförfattare som Stephen King, Dean Koontz och Charlaine Harris (True blood) har skrivit många bästsäljare. Det finns även svenska exempel, SVT-serien Jordskott exempelvis.
Det intressanta med att blanda in det övernaturliga inom ramen för en deckare är att vi får möjlighet att addera något fullkomligt oberäkneligt till en genre som i grunden är rätt konservativ och regelstyrd. Polisarbete och moraliska riktlinjer borgar för att saker och ting sker på ett visst sätt. Att då slänga in ett element som vänder upp och ner på fysikens lagar och bryter mot konventionell verklighet kan bli riktigt spännande om det görs rätt.
Men man får krydda försiktigt. Grundjobbet måste alltid göras och kriminalintrigen ska kunna stå på egna ben. Trovärdighet i karaktärer och miljöer ska slipas fram. Det är först när en bekant och trovärdig värld plötsligt verkar lösas upp i kanterna som det kan bli riktigt spännande. Och skrämmande.”
/Mattias Leivinger & Johannes Pinter