Kristina Appelqvist och Agatha Christie

Vi ställde några frågor till Kristina Appelqvist, aktuell med pusseldeckaren En giftig skandal.

Jenny Lindh på M-magasin skriver att din nya kriminalroman En giftig skandal är ”en alldeles ljuvlig hommage till Agatha Christie”. Hur är ditt eget förhållande till Christie och vad har hon betytt för dig?

Jag sträckläste de flesta av hennes böcker under några somrar när jag var tolv-tretton år och hon blev då en av mina favoritförfattare. Jag tyckte om både miljöerna, tidsandan och de kluriga intrigerna. Sedan dröjde det ganska länge innan jag läste henne igen, men hon har alltid funnits där i bakhuvudet som en viktig förebild utan att jag haft några djupare kunskaper om hennes person. Först när jag läste hennes självbiografi för några år sedan upptäckte jag människan Agatha Christie och jag blev oerhört fascinerad av hennes spännande liv som innehöll så mycket mer än det egna författarskapet. Jag fångades också av hennes värme och humor och av den stora tacksamhet hon kände för det liv som blev hennes.

Det är i år precis hundra år sedan den första Hercule Poirot-romanen kom ut. Varför tror du att Agatha Christies berättelser fortfarande är så älskade världen över?

Jag tror att hon i Hercule Poirot och Miss Marple lyckades skapa två ovanliga och oväntade detektiver som det är lätt att tycka om. Hennes deckare utspelar sig också i intressanta miljöer, både i England och i alla de böcker från olika delar av Mellanöstern. Till dem hämtade hon inspiration från sina många resor i dessa länder tillsammans med sin make, arkeologen Max Mallowan. Att hon är översatt till så många språk och att hennes böcker har filmatiserats och fortfarande spelas in för film och tv bidrar säkert också till att populariteten håller i sig.

Du väver ofta in fascinerande litteraturhistoria i dina böcker. Vad kommer först när du börjar tänka på en ny bok – just det temat eller någon annan del av intrigen?

Det har nog varit lite olika från bok till bok. Men i den här senaste där Agatha Christie är en del av temat så visste jag att jag ville skriva om henne innan jag egentligen hade en aning om hur. Det var när jag funderade på hur jag kunde använda henne som jag kom på hur jag skulle utforma intrigen.

När jag läser pusseldeckare på nytt som jag läst för länge sen händer det ofta att jag inte minns vem som faktiskt var skyldig, åtminstone inte när det gäller Christie, och det känns alldeles utmärkt. Hur tycker du att den perfekta upplösningen i en pusseldeckare ska vara? Finns det till och med en fördel att läsaren kan lyckas glömma bort den efteråt?

Det är så för mig också, att jag inte alltid minns vem som är den skyldige när jag till exempel läser om en bok av Agatha Christie. Den perfekta upplösningen i en pusseldeckare ska förstås överraska läsaren, helst ett par gånger. Och om läsaren trots allt har lyckats gissa rätt på VEM som är den skyldiga så hoppas man som författare att även den läsaren ska bli förvånad när det blir klarlagt VARFÖR mordet eller morden skedde. Jag tycker att det är en fördel om en bok går att återanvända och man kan få samma läsare lika överraskad två gånger. 😊

Vad var mest njutningsfullt under skrivandet av En giftig skandal?

Det var nog den researchresa till Devon i England som jag gjorde under arbetet med boken. Jag reste i Agatha Christies fotspår och började i Torquay där hon är uppvuxen. Där bodde jag på anrika Grand Hotel där Agatha Christie tillbringade sin bröllopsnatt på julafton 1914. Höjdpunkten under resan var besöket i Greenway House, Agatha Christies fantastiska sommarhus som nu är öppet för allmänheten. Det ligger väldigt vackert med utsikt över floden Dart. Här tillbringade Agatha Christie mycket tid tillsammans med sin familj och sina vänner. Jag blev väldigt inspirerad av besöket i hennes hus och lät därför en del av handlingen i boken utspela sig just på Greenway House.