En storslagen släktsaga går mot sitt slut
Att skriva en familjesaga som sträcker sig över ett sekel kan för många låta överväldigande och faktiskt nästan omöjligt. Men inte för Jan Guillou som är idérik och beläst så det förslår.
Med Slutet på historien avrundas sviten om det stora 1900-talet, i ett 90-tal som är allt annat än händelsefattigt.
För tolv år sedan påbörjade Jan Guillou sitt mastodontprojekt, att skildra hela 1900-talet genom tio böcker. Efter lika många år, och hela 4 229 sidor, är det nu dags att sätta punkt för projektet och, åtminstone tillfälligtvis, ställa undan skrivmaskinen. Den sista romanen, med den mycket passande titeln Slutet på historien, skildrar det händelserika 90-talet som får avsluta serien.
Idén till projektet kläcktes när Jan Guillou fortfarande hade ett par år kvar i arbetet med bokserien om den svenska underrättelseofficeren Hamilton. Året var 2008 och han hade ännu inte börjat tänka på nästkommande projekt, när hans fru en dag ställde en fråga som gav upphov till en helt ny bokidé: ”Varför har ingen samtida författare skrivit en familjesaga som sträcker sig över ett helt århundrade?”
– Det fanns ett enkelt svar på den frågan. Ingen hade vågat ge sig på detta eftersom 1900-talet är en enda förfärlig röra, och ett mycket händelserikt århundrade. Det rymmer bland annat ryska revolutionen, kampen för kvinnlig rösträtt, nazismen, två världskrig, Vietnamkriget och 68-rörelsen.
– Utmaningen att ta sig an 1900-talets historia var enorm, men jag kastade mig ut mot avgrunden för att se om vingarna bar. Och det gjorde de, berättar Jan.
Politisk vändpunkt under 90-talet
I boken möter vi återigen släkten Lauritzen. Efter närmare femtio år i exil kommer före detta SS-officeren Harald Lauritzen tillbaka till Stockholm efter sin tillflykt i Argentina. Hans återkomst vänder upp och ned på tillvaron för släkten Lauritzen. Onkel Harald är nämligen fortfarande nazist, och allt ställs på sin spets när han kommer med ett erbjudande som det inte går att säga nej till.
Bokens huvudperson är vänsterjuristen tillika tredje generationen Lauritzen Eric Letang, som vi har fått följa sedan den sjätte boken i serien Äkta amerikanska jeans (2016). I den tionde och sista boken ägnar Eric dagarna åt några av de största rättsfallen i Sveriges historia. Samtidigt hamnar han själv i hetluften när han drabbas av mediedrev och blir föremål för hätska debatter kantat av en våg av allmän moralpanik.
I Slutet på historien får vi läsa om ett dystert slut på 1900-talet. Det är en tid av politiskt tumult, ekonomiska kriser och växande främlingsfientlighet – en utveckling som många underskattar och som sätter djupa sår i samhället.
– 90-talet var en politisk vändpunkt i hela Europa på flera sätt. När Berlinmuren föll tog Kalla kriget slut, och västvärlden stod utan fiende. Jakten på en ny fiende inleddes. När ingen hittades uppfanns en ny: islam, och xenofobi och skräckpropaganda mot muslimer kom att prägla decenniet. Den största förändringen i Sverige är Socialdemokraternas och folkhemsreformernas fall. Från att ha varit en jämlikhetsrörelse övergick man till att istället bli ett slags ekonomisk maskin. Även feminismen förändrades grundligt: dess ursprungliga ideal försvann och gick från att vara en jämlikhetskamp till att bli en antimanskamp.
Historien upprepar sig
Det händelserika 1900-talet har påverkat samhället vi lever i idag. Många av de frågor som upplevdes och diskuterades då är aktuella än idag. Frågan är om vi har lärt oss något av 1900-talet, eller upprepar sig historien om och om igen?
– Det verkar inte som att vi har lärt oss något av historien. Ett exempel är framväxten av högerextrema partier. Vi har låtit nazismen återuppstå i en moderniserad form, men istället för judar är nu muslimer offren. Hatkampanjen mot muslimer har pågått sedan 90-talet, och jag minns tydligt hur muslimer redan då porträtterades i medier – som ociviliserade och galna. Det har öppnat upp för en extremhöger vars strategi inte är att införa omedelbar diktatur, som på 40-talet, utan går ut på att marschera långsammare och successivt demontera demokratin.
“Antar att jag ska skriva böcker”
Efter tio år av skrivande berättar Jan att det känns både konstigt och skönt att lämna Det stora århundradet bakom sig. Vad han ska göra härnäst har han dock inga konkreta svar på.
– Jag har en del vaga idéer. Jag antar att jag ska skriva böcker. Många författare skrev till och med sina bästa verk i 80-årsåldern. Det är ju till viss del logiskt, eftersom författande är ett erfarenhetsyrke. Men högre ålder innebär också att man tappar det, inte bara fysiskt, utan även mentalt, även om många äldre har tur och är intellektuellt skarpa. I och för sig märker man ju inte själv när man börjar bli korkad, tillägger Jan och skrattar.
Uppvuxen: Stockholm (Näsby Park och Saltsjöbaden)
Bor: Stockholm
Familj: Maka och två barn
Gör: Författare och journalist
Aktuell med: Slutet på historien
Läser just nu: Terroristerna av Sjöwall Wahlöö
Bok jag oftast rekommenderar: Vi, de drunknade av Carsten Jensen
Karaktär jag skulle vilja äta middag med: Edmond Dantès
Bok jag älskade som barn: Största intrycket som jag minns från barndomen var Tomtebobarnen av Elsa Beskow.
Sveriges bästa författare är: August Strindberg.
Jag läser helst: Moderna romaner, men det är också det jag har minst tid för.
Brukar du läsa ut böcker som du inte gillar? Ja, det är lite som att äta upp maten. Någon borgerlig konvention som sitter i.
E-bok och ljudbok eller fysisk bok? Fysisk bok.
Pocket eller inbunden? Inbunden.
Bokmärke eller hundöra? Bokmärke.
Spara utlästa böcker eller lämna bort dem? Både och. Jag drunknar i böcker. Då och då går jag med stora kassar och skänker bort böcker.