”Utan rätten till din egen kropp har du ingen rätt alls”

I Svårmodets döttrar får vi följa tre generationer kvinnor och deras liv med en våldsam man. Träffsäkert och medryckande skildrar Anna Laestadius Larsson kvinnornas kamp för rätten till sina egna kroppar, preventivmedel och abort – frågor lika aktuella nu som då.

När Anna kliver in på förlaget möts hon av förlagschef Ann-Marie Skarp som räcker över ett utskrivet A4-blad. Anna ögnar snabbt igenom det och reagerar sedan med stor glädje och viss lättnad. Bläcket på papperet utgör hennes första recension på den ännu inte utkomna romanen Svårmodets döttrar och hennes reaktion är helt klart berättigad. Recensionen är från Bibliotekstjänst som har gett romanen det fläckfria betyget 5 av 5.

– Det är lätt att tro att man ska vänja sig efter sex böcker, men det är alltid spänt med den första recensionen. Man har ju ingen aning om hur det kommer landa. Jag tänker att det kanske bara är jag som har tänkt fel, berättar en synbart upplivad Anna.

Men hon har uppenbarligen inte tänkt fel. Alls. Svårmodets döttrar är en engagerande och

välskriven 1900-talsskildring av tre generationer kvinnor: mormor Ingeborg, mamma Greta och dottern Eva. De bor alla under samma tak tillsammans med despoten Harald tillika Gretas make. Mormor Ingeborg har själv levt med en våldsam man, men lyckades, trots den tidens syn på skilsmässa, ta sig ur äktenskapet med livet i behåll. Nu har hon återigen hamnat i en våldsam mans hem där hon tvingas bevittna hur hennes egen dotter följer samma mönster som hon själv. Går det att förhindra att historien upprepar sig?

– Det var så tankarna till romanen föddes. Hur bryter man det sociala arvet? Kan man det? Vågar man? Hur hanterar kvinnorna situationen? Och kommer de hjälpa eller svika varandra? Det var det jag ville ta reda på.

Rättigheter som kvinna

Bokens andra centrala tema, som lyser likt en blodröd tråd genom boken, är den viktiga frågan om kvinnors rätt till sin kropp. Svårmodets döttrar blir som en exposé över de utmaningar och förväntningar som var vardag för dåtidens kvinnor.
Under en lång period var det i Sverige olagligt att använda, eller ens sprida kännedom om, preventivmedel. Abort var totalförbjudet. I en tillbakablick i boken får vi följa en ung Ingeborg som, efter att ha stiftat bekantskap med kvinnorättskämpen Edna, får lära sig att utföra aborter på unga kvinnor som oönskat hade blivit med barn. ”Ville inte samhället ge den till dem, fick de själva ta sig rätten”, resonerade Ingeborg.

– Det är precis där jämställdhetskampen börjar. Om du inte har rätten till din egen kropp har du ingen rätt över huvud taget, förklarar Anna.

Att vi idag har den rätten har vi många pådrivande, insatta och envisa feminister att tacka för. Men Anna menar att vi aldrig får tro att vi sitter säkert och att de rättigheter vi har uppnått är beständiga.

– Historien är inte en linjär rörelse från det sämre till det bättre, utan mer av en spiralrörelse. Det går mot det bättre, men det kommer backlashes hela tiden. Jag tror dock att vi i Sverige sitter ganska säkert vad gäller aborträtten, trots vissa försök att rubba den, men blickar vi utanför Sverige finns det många länder där det inte är lika säkert.

Som exempel tar Anna upp USA och Donald Trump. Presidenten som vid tillträdandet började sitt viktiga uppdrag med att strypa allt amerikanskt bistånd till organisationer i världen som arbetar med abort. Ett beslut som beräknas bidra till över 15 000 dödsfall och fler än 3 miljoner osäkra aborter.

– Vi tar det för givet och tänker inte på att majoriteten i världen inte har rätt till något så grundläggande som abort. Jag har gjort en abort och det var mitt val, medan det i andra länder finns kvinnor som har våldtagits, men ändå inte får göra abort. Inte ens när det är fara för deras liv.

Internationell solidaritet

Trots att romanen utspelar sig under mitten av 1900-talet är det inte svårt att känna igen sig i den. De aktivistiska kvinnorna som stred för sina rättigheter, som stod på barrikaderna, finns även idag. I Sverige har åtskilliga framgångar skördats, men internationellt handlar kvinnokampen fortfarande om grundläggande rättigheter i många länder.

Detta är något Anna tycker att vi i Sverige borde engagera oss mer i och inte ägna all vår energi åt de frågor som är aktuella för oss här.

– Den internationella solidariteten har dött och är som en icke-fråga. Vi har så många medsystrar runt om i världen som inte har fundamentala rättigheter – det borde vara en av våra viktigaste frågor att stödja. Men vi ska såklart inte heller tro att vi i Sverige, bara för att vi rent formellt har lagarna på plats, har gått i mål vad gäller jämställdhet. Här handlar det istället om det strukturella och det informella. Våra värderingar, helt enkelt.

– Vi pratar fortfarande om kvinnor och män på samma sätt som man gjorde på Aristoteles tid. ”Män är rationella och kvinnor emotionella”. Det är så segt.

De första feministerna

Anna må precis ha släppt Svårmodets döttrar, men ni ska inte tro att hon tar det lugnt. Hon är just nu i full gång med en populärhistorisk essä som går under arbetsnamnet De första feministerna. I den kommer vi att få följa tre 1700-talsfeminister och lära oss allt om hur den feministiska rörelsen började – från allra första början.

– Feministrörelsen är väldigt gammal och började inte med rösträttskampen, som man kanske kan tro. Under metoo, som jag för övrigt tyckte var fantastisk, hörde jag flera yngre tjejer säga att det här var första gången man pratade om sådana här saker. Nähä du, tänkte jag. Det har pratats om det här jättelänge. Den här frågan är flera hundra år gammal, och ändå finns problemet kvar.

Anna, som själv har varit feminist sedan hon som 19-åring läste Kvinnorummet av Marilyn French och jobbat journalistiskt med feministiska frågor, förklarar att det är samma frågor som har nötts i alla dessa år. Frågor som att lönerna inte är helt lika än, representationen i näringslivet som inte är jämställd och sist, men verkligen inte minst, våldet mot kvinnor som aldrig tycks ta slut.

– Man tröttnar. De äldre feministerna orkar inte stå på barrikaderna längre, det är så trögt att det nöter ner en. Alla måste ansluta, varenda jävla generation måste fortsätta. Jag var jättearg när jag var ung och jag kan sakna det där drivet. Idag är jag lite tröttare och känner att allt är så komplext. Det finns en fördel med att inte alltid se det komplexa, utan bara vara lite mer ”Greta”. Ett slags mix av tålamod och ilska är bra för att föra kampen för kvinnors rättigheter vidare.