Jacob Lindfors om att romandebutera

Jag höll hårt i mina sci-fi-romaner och fantasyepos. Påhittade världar väckte mitt läsintresse. Jag ritade serier och byggde hemmagjorda dataspel. Men varje gång jag hade med mig en bok på flygplatsen hände något. Jag kunde ströva runt på Charles de Gaulle och skriva berättelser i huvudet eftersom jag inte tagit med mig något att skriva på.

Okej, jag var författare. Dags att börja hitta på egna världar.

Min första anställning blev att arbeta med säkerhetspolitik för Moderaternas riksdagskansli. Jag hade gjort militärtjänst, sommarjobbat i Shanghai och studerat rätt saker på universitetet. Även om jag jobbade hårt var partipolitik inte min grej. Den enda som upptäckte det var en kollega som tog mig åt sidan och sa: ”Du är ju smart. Du bryr dig bara inte.”

Nej, jag brydde mig inte så mycket. Jag hade mina påhittade världar som jag skrev om på kvällarna.

Men nu hade jag fått insyn i världspolitiken. Fukushima, Breivik, Krim, IS, migrationskrisen, masskjutningarna världen över, Drottninggatan.

Och en kväll kom inga fler världar. När jag satte mig för att skriva efter en lång dag på jobbet, var det vår värld som hamnade på pappret. Min son ropade i rummet intill och jag kröp ned hos honom för att han skulle somna om. Funderade på det jag nyss skrivit. Rwanda? Mordiska brottsorganisationer? Ett Sverige i kris? Det här ville jag inte skriva om. Jag ville tillbaka till mina noggrant skulpterade trygga världar.

Han somnade. Jag gick upp och fortsatte skriva Vinterpacket.

Att skriva och läsa har alltid varit en tillflykt för mig. Men det här var inte att fly, det var att konfrontera.

Jag hade inte för avsikt att skriva om människorov. Men plötsligt dök Joline upp. Jag som ansträngt mig för att inte tänka på Tova, Wilma, Lisa, Ida och andra uppmärksammade fall av unga tjejer som försvunnit och sedan hittats mördade. Och så läckte min frustration ut i texten när jag släppte fram mitt undermedvetna. Nu hade jag skapat Joline och placerat henne i hjärtat av min berättelse, omgiven av instabila våldsmän. Jag behövde ge henne förmågan att rädda sig själv.

Flera av mina romanfigurer är specialförbandsoperatörer och insatspoliser. De har som yrke att konfrontera och skydda, och besitter förmågor som jag saknar. I första hand är de människor, med familjer och privatliv. Varma personer som behandlar varandra väl. Men de arbetar med säkerhet i en osäker tid. Konflikten i det är berättarmässigt guld.

Det räcker dock inte att ha karaktärer som kan slå tillbaka. Våld är lika enkelt att skriva som att utföra. Det kostar att ta människoliv i mina berättelser. Våra problem måste lösas genom kommunikation, medmänsklighet och samarbetsförmåga. När jag skrev om texten med det i bakhuvudet, blev det en varmare och mer hoppfull berättelse.

För mig är mina karaktärer riktiga människor. Det betyder att livsfaran som hotar dem också är verklig. Det är upp till mig att ta dem ur den. Jag kommer inte att lyckas med alla. Men sådan är ju vår värld.