Frågor & Svar om Polcirkeln
Norrbotten, 1980.
Fem flickor träffas och diskuterar litteratur. En av dem försvinner spårlöst.
Fyrtio år senare hittas hon, mördad.
Ett helt vuxenliv har passerat för de fyra flickorna som blev kvar.
Vilka var de, och vilka blev de?
Liza Marklund, hur kommer det sig att du skrivit en roman som utspelar sig i Norrbotten på 1980-talet?
– Därför att det är jag, mitt fundament. Ju äldre jag blir, desto tydligare märker jag det. Allt som är jag kommer därifrån, det sitter i både själ och ryggmärg. Vidderna, vintrarna, ljuset och mörkret, människorna och samhället. Att skriva boken var ett sätt att komma hem. Och 80-talet, det sista analoga decenniet, det var det som formade mig.
– Faktum är att jag har funderat länge på den här historien. Det gör jag alltid, oftast flera år, innan jag sätter igång och skriver. Här har jag gjort research sedan 2017, och idén är betydligt äldre än så. Jag ville skapa en personlig skildring av några unga kvinnor från den platsen och den tiden, den som är min egen. Hur deras drömmar och ambitioner såg ut, och vad som blev av dem.
Var det självklart att skriva en deckare?
– Inte egentligen. Min senaste roman ”Pärlfarmen” var ju någonting helt annat. Men ganska snart utkristalliserade sig intrigen till en rätt tydlig berättelse om ett brott. Fast inte i traditionell mening, kanske, utan som ett resultat av de här flickornas liv och relationer.
De är som folk är mest. Förälskade, osäkra, avundsjuka, kåta, förtvivlade och fyllda av förväntningar.
En del av romanen utspelar sig i vår tid, julen 2019. Kvinnorna träffas för första gången sedan sommaren 1980. Hur mycket förändras man på 40 år?
– Det är så klart oerhört individuellt. Den du var när du var 17 kontra den du blev som 57-åring: stora delar av din produktiva period i livet ryms där. Utbildning, karriär, familj, framgång och misslyckanden. Jag gick igenom mitt eget fotoalbum från sommaren 1980 i arbetet med den här boken för första gången på flera årtionden, det var en svindlande resa. Jag är inte säker på att jag hade känt igen mig själv om jag hade mött mig idag…
Ta den här bilden, till exempel, antagligen från en fotoautomat sommaren 1980: ett 17-årigt barn med svartfärgat hår och sorgsna ögon. Vem var jag? Vad av henne finns kvar i mig idag? Massor, säkert, fast mitt hår är nästan vitt och jag har blivit mormor.
Hur mycket av boken är självbiografisk?
– Alla de viktiga personerna är födda 1962, som jag. Jag är uppvuxen i Pålmark i Norrbotten, cirka tolv mil söder om Polcirkeln, så trakten är ungefär densamma. Min ambition har varit att vara sann mot karaktärerna, mot platsen och mot tiden. Eftersom jag var 17 år sommaren 1980, så har jag stämningen, musiken, kläderna och känslan i mig som en grundplåt. Men jag är inte uppvuxen i en stad utan på landet, och jag har faktiskt aldrig varit med i någon bokcirkel, hahaha…
Den stora Robotbasen strax ovanför staden Stenträsk som spelar en stor roll i handlingen, den finns i verkligheten?
– Den har en verklig förebild, i allra högsta grad: FMV Provplats Vidsel. Det är en högteknologisk militärbas som skapades för att utgöra centrum för de svenska simulerade kärnvapenproven på 1950-talet. Området är Europas största för utprovning av massförstörelsevapen, stort som Blekinge, eller den amerikanska delstaten Rhode Island. Jag har fått tillstånd att resa in där flera gånger, första gången vintern 1995. Bland annat har jag besökt den evakuerade spökbyn Nausta som ligger djupt inne i provområdet. Det är en magisk plats, på något sätt, ett hål i tiden. Romanens Robotbas ovanför Stenträsk påminner mycket om Provplats Vidsel, så mycket kan man väl säga…
Fast staden Stenträsk är fiktiv?
– Japp, det stämmer. Men Stenträsk finns, på sätt och vis, för Stenträsk är allas vår hemstad. Där växte vi upp, på platsen som var hela världen när man var 17-18 år. Egentligen tämligen betydelselös, men samtidigt helt avgörande – oavsett var den låg rent geografiskt. Man bär den med sig livet igenom.
Så ditt eget 1980-tal, hur såg det ut?
– Oj, allt hände verkligen på 1980-talet! I början bodde jag i Piteå och jobbade som städerska, bland annat av byggbaracker. På nätterna skrev jag tårdrypande noveller på en reseskrivmaskin, de publicerades i tidskrifter som Ung&Kär och Mitt Livs Novell. Vi har ett stort gäng som träffades ute på stan och åkte raggarbilar och drack Key Beer, starkölen från Nyckelbryggerier i Luleå. Idag minns jag den tiden med vemodig glädje och en väldig värme, men jag kommer också ihåg hur osäker jag var, hur trevande. Hur mycket jag önskade och drömde och ville. Bara något år in på 80-talet flyttade jag till Stockholm, och sedan vidare till London och Los Angeles. I mitten av decenniet kom jag tillbaka till Norrbotten med en liten dotter, utbildade mig till journalist och jobbade ett par år i Luleå. I slutet av 1989 var jag fastanställd som reporter på Expressen och förlovad med min nuvarande man. De följande 30 åren blev inte alls lika innehållsrika, hahaha!
Hur ser din relation till Norrbotten ut idag?
– Jag uppskattar Norrbotten mer och mer för varje år som går. Det känns verkligen att jag hör hemma där när jag kommer dit. Numera har jag tid och möjlighet att åka upp mycket mer än tidigare. Båda mina föräldrar och min bror och hans familj bor kvar utanför Piteå. Det tillhör höjdpunkterna i tillvaron att få träffa dem.
Vad jobbar du med just nu?
– Jag skriver på fortsättningen till ”Polcirkeln”, en roman som också handlar om Stenträsk. Den här gången är det polischefen Wiking Stormberg och hans liv som står i centrum. Vad det blev av honom. Vad som hände när hans fru gick ner sig och drunknade i Kallmyren. Sedan ska jag göra en tredje och avslutande del i serien, men den håller jag för mig själv ett tag till…
Och titeln på nästa bok blir ”Kallmyren”?
– Haha, ja, jag tror det! Om jag inte kommer på något bättre…
