Ada Wester om nya romanen
För ganska exakt ett år sedan tog mitt liv en ny vändning. Min debutroman Drömmar till salu kom ut och dagen därpå köpte jag och min sambo vårt efterlängtade hus på landet. Min sambo – eller borde jag säga fästman? Några dagar tidigare hade vi nämligen haft namngivning för vår dotter inför en stor skara släkt och vänner. När ceremonin var slut sa jag: ”När vi ändå har er samlade skulle jag vilja passa på …”, här vände jag mig mot min sambo och fortsatte: ”att fråga dig Anders …” Och så gick jag ner på knä och avlutade: ”… om du vill gifta dig med mig?”
Anders såg rätt chockad ut, och det var ju inte så konstigt, men det var något med hans ansiktsuttryck som fick mig att tänka att det var något. Inte att han inte ville, men något. Han sa ja och vi kysstes och sedan vände han sig till sin mamma och de började viska. Hon smet iväg och tanken som dök upp i mitt huvud var Det finns en ring. Vilket var helt ologiskt, för varför skulle det finnas en ring, när det var jag som hade friat?
Min svärmor kom tillbaka med en ask och allt jag kunde tänka var samma ord om och om igen: Det finns en ring, det finns en ring.
Jag visste inte att det var så viktigt för mig, men hur underbart det än är att vara den som friar så betyder det ändå att man missar att vara den som blir friad till.
Så öppnade Anders asken och tog fram RINGEN och sa:
”Då kan jag ju passa på att ge dig den här, som jag hade tänkt ge dig imorgon, när JAG skulle fria.”
Jag kan lova er att inte ett öga var torrt.
Några dagar senare släpptes alltså Drömmar till salu och vi köpte ett hus i Stjärnhov, just den lilla ort där romanen utspelar sig. Kvinnan som sålde huset hette Annie (som huvudpersonen i min första bok!) och hade flyttat dit från Stockholm och ensam renoverat det gamla huset (precis som i min bok!), tills hon slutligen träffade mannen i sitt liv. Under kontraktsskrivningen berättade jag om romanen, till deras stora förvåning, och hon i sin tur berättade sin historia. Vi skrattade allihop och sedan vände jag mig till hennes man: ”Det är så knäppt alltihop! Men du är väl i alla fall inte bilmekaniker, som Love i boken?” Han slutade skratta och såg nästan rädd ut när han sa: ”Jag jobbar inte som det längre …”
Jag har ingen aning om hur det kommer sig att det jag skriver är så sammanflätat med verkligheten, men det känns i alla fall självklart att uppföljaren till Drömmar till salu heter Bröllop till salu – och den titeln hade jag bestämt titeln långt innan det dubbla frieriet!
Redan när jag skrev Drömmar till salu kände jag att det fanns en berättelse till. Den om Gilda, den andra systern. I den första boken får vi ju reda på varför Ester inte kunde leva ihop med fadern till sitt barn, men varför valde hennes syster Gilda att bo kvar med Ester i huset i Stjärnhov, hela sitt liv? Jag visste inte själv, hade mina aningar. Gilda gifte sig aldrig, fick inga barn, flyttade aldrig från Stjärnhov … men nog fanns det ändå en kärlekshistoria där? En hemlig kärlekshistoria.
I slutet av Drömmar till salu fick ju Gilda jobb i stationskiosken och det är där vi nu möter henne. Jag försökte skriva om hur hon stod där i luckan, när Karin (vem är Karin?) kom för att handla, men det var något som skavde. Så jag provade att vända på det:
Karin står och väntar på tåget. Vem är Karin? Hon har nyss tagit realen och flyttat till Stjärnhov, eftersom hon fått arbete på den nyöppnade GB-fabriken i Flen. Plötsligt blir hon så sugen på salmiakpastiller och går till stationskiosken. Där möter hon Gilda, och det är ett möte som förändrar hennes liv.
Jag ville också ha en nutidshandling, precis som i första boken, och funderade på hur det skulle vara att ta vid där jag slutade och skildra Annis och Loves relation och hennes stapplande steg mot bonusmamma till hans barn, men det som istället dök upp var en bitter snygging i en butik med begagnade bröllopsklänningar.
Jeanette.
När min förläggare läste utkastet till första boken sa hon ungefär ”Det är så fint att alla är välkomnade och gulliga mot Anni – men alla kan inte vara så här gulliga” och det var då jag uppfann Jeanette. Jag hade rätt svårt att låta henne vara så där bitchig i Drömmar till salu, så döm om min förvåning när jag insåg att jag skulle skriva en hel bok om henne! Ändå hade jag inga problem att komma nära henne. Tänk er att vara trettiofem år, singel och längta efter kärlek – och tillbringa livet med att hjälpa lyckliga kvinnor att prova ut bröllopsklänningar? Det är inget jag avundas henne och jag hoppas verkligen att ni, precis som jag, får en ny bild av Jeanette.
Hur skulle historierna höra ihop då? Jo, Karin som väntar på tåget är naturligtvis Jeanettes mormor. Och eftersom Karin har ett barnbarn måste hon alltså ha fått ett barn … men hur det hänger ihop låter jag vara osagt.
Nu ska jag kolla på bröllopsklänningar och fundera på om jag har några drömmar kvar i livet. Och sedan ska jag skriva om dem – för det verkar ju funka!
Ada Wester