Liza Marklund avslutar trilogin om Stenträsk

Stormberget är den avslutande delen i trilogin om Stenträsk i Norrbotten. Romanen är en episk familjekrönika där polischefen Wiking Stormberg och hans släkthistoria står i centrum – men också platsen, jorden, älven, själva Stormberget.

De två första delarna om Stenträsk, Polcirkeln och Kallmyren, har återfunnits bland tidigare års mest kritikerhyllade och mest sålda böcker.

Liza Marklund berättar:

Jag är 61 år gammal, född samma dag som Wiking Stormberg. Hans bakgrund är min egen, birkarlarna och lappfogdarna, prästerna och mästersmederna.

De två tidigare böckerna i serien om Stenträsk har delvis utspelat sig på 1980- respektive 1990-talet.
Då var jag med: tonåring, journalist.

Jag trodde att denna, den tredje och sista boken, skulle vara annorlunda att skriva. Den utspelar sig delvis på 1950- och 1960-talen, i en tid och på en plats som inte längre finns, och när jag själv ännu inte fanns. Samhället Messaure är borta, utraderat. Fastigheterna ovanför kraftverksdammen nedplockade och dränkta.

Men världen hänger ihop. Allt går igen överallt.

Mycket under arbetet med romanen kändes nästan kusligt nära och bekant. Hotet från ryssarna var konkret och pågående i början av 1960-talet, högljudda diskussioner fördes om huruvida Sverige och Finland skulle gå med i Nato eller inte. Om man skulle gå med, så skulle man göra det tillsammans, så mycket var man enig om.

Där fanns rovdriften på mark och skog och älv, folket som sopades undan.

Då var det älvarna och vattenkraften, nu är det gruvorna, hela städer som flyttas, de nya fyndigheterna av sällsynta metaller, fossilfria stålverk.

Så har man alltid gjort i Norrbotten, och så gör man fortfarande. För allas bästa.

Men vad gör det med människorna?

Jag har använt mig fritt av de historier som jag växte upp med, om Vietaskuppen och vattenrallarna, malmbrytningen och bombproven.
Stormberget är en berättelse om det som var, och hur det blev.

Konsekvenserna av hur några människor i Norrbotten valde att leva sina liv.